Läste den här artikeln i pappersupplagan: Johanna älskar flera samtidigt och tycker inget speciellt om fenomenet. Dock kan jag personligen känna att det verkar jävligt invecklat att vara polyamorös – eller åtminstone att försöka leva ut alla sina kärlekar. För vi är nog lite sådana till mans och kvinns. Men för min del känns det nog invecklat att försöka hålla ordning på en enda relation, och få den att fungera hyggligt – att sedan kanske plocka in en eller ett par till känns för fasen helt oöverstigligt.

Samtidigt tror jag det är en mycket mycket svår väg att gå.
Människan vill ”äga” det man tycker om, dvs. helst inte dela det med någon annan. Vi söker exklusivitetsrätt såväl med människor som med saker.
Ett exempel är hur Trulsa berättar om sitt förhållande:

utgången blev att fortsätta som förut med skillnaden att vi är exklusiva med varandra. Inga andra vid sidan av alltså. Men inga krav, inga kriterier, inga etiketter, inget offentligt och etablerat. Bara umgänge. För mig som har rätt lätt att tappa bort mig själv, och som är mitt uppe i att hitta mig och ta reda på vem jag är (och inte minst bli frisk), passar det faktiskt utmärkt. Jag vet att jag har ensamrätt, men behöver inte uppfylla några självpåtagna roller, inte heller bli inblandad med flera människor som inte är intressanta för mig i dagsläget.

Ett polyamoröst förhållande kräver antagligen att båda är detta öppet. Eller att den som inte är det är fullkomligt renons på såväl önskan om exklusivitet och därmed befriad från svartsjuka.

Däremot anser jag att argument som att det skulle vara ”onaturligt” är fel – ”naturligt” beror alltid på utkikspunkten; vilket perspektiv eller vilken kontext iakttagaren befinner sig i. Argument om juridik och liknande saker är lika meningslösa eftersom juridik skapas utifrån den verklighet som behöver styras. Inte att verkligheten ska styras av juridiken.

Andra om: samliv, polyamorös, exklusivitet, kärlek, naturligt-onaturligt, argument