Det är som att få ett hårt slag i magen. Luften försvinner. Den cyniska fasaden spricker och det gör bara ont. Heléne Nordmark finns inte mer. Petra på SallyKlee dyker upp i mina kommentarer. Och efter att försökt förstå vad som hänt eftersom kommentarerna i hennes sista postning plötsligt förändras, och letat bland andra bloggar hittar jag Åsa Mitt i Världens postning Heléne.
Och jag inser så här i efterhand (och jag som ska vara utbildad på sånt här…) att hennes rensande hemma innebar att hon fått domen. Men inte något ord – alltid en oerhörd positivism och kärlek till oss andra som hon mötte runt om i bloggosfären. Jag inser sen att jag inte hunnit läsa så mycket bloggar de senaste dagarna – jag har varit totalt nedknarkad av jobb – eftersom även studiomannen skriver om det. Det är så jävla sorgligt och jag är hudlös inför döden numera. Jag blir förbannad helt enkelt. Jag har inga förklaringsmodeller längre. Inget hopp att ge. Det är bara för jävligt helt enkelt.
Livet på nya gatan beskriver det så bra också. Och allt under himlen fixar så att vi kan ge en sista hälsning. Och jag känner hur tårarna är nära – jag som inte kan gråta. För i våg efter våg kommer minnena av alla de sköna samtal via kommentarer och mail jag haft med Heléne. Busiga och avslappnade, skämtsamt flirtiga och djupt allvarsamma.
Andra som skrivit om Heléne och sorgen efter en av de vackraste blommorna i bloggarland:
Junitjej – Sorg,
Elisabet: Angående Helénes begravning …,
mammamias – Till Helene,
Ögonblick i norr: Till Heléne,
S A N D R A,
Babsans Blogg – TILL HELENE,
Snubbens Place: Jag gråter…,
Magalös: Tankar till Heléne,
Qi – ord och bild: Heléne från Delsbo…,
det lyckliga livet: tomrum…,
Elisabet – Till Heléne,
Det Mörka Hotet – Nu har facklan slocknat
Och jag tänker att trots att det på senaste tiden centrerats runt alla elaka kommentarer i bloggkommentarer och att bloggvärlden är cynisk så glömmer vi bort det här: att vissa av oss möter människor som blir vänner, som blir nära. Tidigare idag fick jag en kommentar från BRB (ni vet belle aka bebe aka rut):
Det är fler än Kjell som tröttnat på kommentarstrådarnas ensidiga hyllningar
De ”hyllningarna” kan lika gärna handla om vänskap, närhet och kontakt.
Visst – jag tillhör den bitiga sorten i mina postningar. Och jag har vant mig vid ett flyhänt ironiserande hårt språk via alla forum jag spenderat tid på sedan 1995 men fortfarande är det så att mina allra närmaste vänner, personer som jag älskar håller av och respekterar högt – de har jag funnit via communities, bloggar och BBS-er. Vilje, Essa, Moe, Tokbusa, Sandra, Peter, Heidi.
Och Heléne var en av dem.
Det blir tomt utan henne.