Jag tänker inte skriva mer om Markus Andersson. Han lyckas sannerligen göra sig själv rättvisa (obs! ironi) i kommentarer.

En sak dock. Mitt mål med att skriva om Karolina Lassbo har varit att jag intresserat mig för hur hennes varumärke påverkats av att hon valt det sätt att hantera diskussionen som hon valt. Intresserad av hur det hela utvecklade sig inom bloggosfären. I ett av de första inläggen skrev jag:

Nej. Det är ingen metadebatt. Det är snarare ett bevis på att blogosfären börjat att ta sig själv på allvar och inse både sin egen styrka men också sitt eget ansvar.

Kanske har vi tagit oss själva på för stort allvar?

Självklart har jag haft åsikter om hur hon gjort det men det har inte varit i mitt primära intresse – därför har jag försökt att inte skriva om hennes intellektuella redlighet (vilken jag fortfarande tycker är hög) – däremot har jag påpekat att jag tyckt vissa av hennes argument varit naiva eller cyniska. Och att hon i stort gjort dumma val (vilket inte är detsamma som att säga att hon är dum). Nu i eftertankens kranka blekhet kan jag ångra att jag inte tittat över texterna bättre och gjort dem mer klara och koncisa men det är lite baksidan av bloggandet – det går fort.

Det som hänt är att jag blivit ihopföst med alla andra som skrivit om det hela, trots mina idoga försök att visa på att diskussionen aldrig handlat om Markus Anderssons konst eller Lassbos politiska åsikter; iallafall inte från min horisont. Det har blivit som en sorts skog av åsikter där de mest färgstarka handlat om att ge henne för dumma tillmälen som knappast för någon diskussion vidare. På något sätt har jag blivit en del av vad vissa vill kalla ”ett drev” och enligt vissa ”bloggmobbing” – bara för att jag skrivit om ett ämne som många skriver om. En sak som sannerligen stämmer till eftertanke.

Vad gjorde jag för fel? Antagligen en hel del. Bland annat kunde jag varit mycket mer klar och koncis över vad jag skrev om. Jag borde har varit klarare när jag beskrev vad andra menade om såväl Lassbo som Markus Andersson – det är antagligen det han hakat upp sig på: jag har beskrivit vad andra sagt om honom utan att ta någon personlig ställning. Jag kanske borde ha gått den mer fega vägen som jag uppfattar att fr a Isobel gjort genom att inte fortsätta att diskutera frågan, och som ibland också Silverfisken gjort – lämnat många saker obesvarade. Jag har försökt att titta och följa diskursen hela vägen istället.

Sen vet jag att jag har ett hårt språk många gånger. Jag gillar raljans och snygga retoriska vändningar. Jag lever mitt liv bland strukturer och i konstant analyserande av desamma, vilket gör att jag är rätt bra på att hitta hålen i argumentation. Det har alltid retat folk. Det retar folk. Å andra sidan är jag inte ute efter alla personers gillande. För mig är diskussioner som fotboll – målet är att vara strategiskt, taktiskt och operativt fulländad. Och jag startade Deep|Edition för att det skulle vara min ”lekplats” eftersom Researcher har ett upparbetat varumärke med klart avgränsade kärnvärden.

Min mening har inte varit att bli en del av något drev. Det intresserar mig inte. Jag har beskrivit ett intressant fenomen – och skrivit om åsikter som skrämt mig. För jag står för att jag tycker det är otäckt att välja att göra en term som nationalsocialism till ”abstrakt” och att analysera den utifrån ett dekonstruktivistiskt tänkande till att kunna vara både positiv, neutral och negativ. Det är min rätt i yttrandefrihetens namn att tycka och säga det – precis som att Karolina har all rätt i världen att säga vad hon tycker i frågan. Och jag har valt att låta Markus Andersson härja fritt i bloggens kommentarer trots att det mest handlat om tillmälen och förakt.

Jag tillstår fortfarande att jag inte tillskrivit Markus Andersson någon politisk hemvist – jag har bara refererat vad andra skrivit. Det gör ingen sanning. Det vet alla med någon intellektuell redlighet. Jag har inte heller tillskrivit Karolina Lassbo någon politisk åsikt utan enbart försökt att diskutera hennes val utifrån hennes arbete med att bli ett känt personligt varumärke och diskutera hennes val av argumentation. Jag har framhållit att jag inte tycker hon är ointelligent, tvärtom – jag har mest varit förvånad över diskrepansen mellan hennes val av argument och den bild hon visat i andra sammanhang.

Jag är inte sämre än att jag kan be om ursäkt för vissa klavertramp. Jag har kunnat hantera diskussionen bättre. Fr a kan jag känna att Karolina fått stå ut med för mycket. Och att jag kan ha varit en ofrivillig del av ett ”drev”.

Förlåt.

Andra bloggar om: Karolina Lassbo, Isobel, Silverfisken, Markus Andersson, drev, förlåt, eftertanke, argumentation

Ett klargörande. Min ursäkt handlar inte om min kritik utan att jag kan i efterhand uppleva att jag gått allt för hårt fram mot Lassbo. Ursäkten gäller henne. Vad gäller Markus Anderssons anklagelser så anser jag att de är grundlösa och ursäkten gäller därmed inte honom.