Gårdagens stora snackisar var väl två. Åtminstone har de väldigt mycket med varandra att göra.

Dels den munsbit för tidningarna om vem som troddes ha skjutit Västerås-greven. De flesta tidningar beskrev den misstänkte skytten som en person i mediasvängen. Realtid gick längre men frågan är om gemene man egentligen kunde veta vem det var. Ulrika menar att Realtid är den stora boven som avslöjade den misstänkte – jag är skeptisk. Själv är jag mer fundersam varför vi är så eager att vilja läsa såna ingående förklaringar runt personer som är misstänkta för brott: för i ärlighetens namn så var varken Aftonbladet eller Expressen så mycket vagare än Hermele på Realtid. Samtidigt så är det något som många är nyfikna på, många diskuterade det – tidningarnas beskrivningar blir som gåtor som måste lösas.

Den andra pratan var Filip Adamo som på Newsmill förklarade att det är synd om kändisarna eftersom alla bloggar och allt twitter gör att de inte kan leva som “vanliga människor”. Karln hade väldigt märkliga argument eftersom han, när han blev ifrågasatt under debatten på Kvällsöppet av Sigge Eklund och Markus Birro, menade att det behövs kändisar men att kändisar ska ha kontroll över vad som skrivs om dem. Själv undrar jag varför ingen kopplat samman trådarna.

Problemet med Filip Adamos gråtande över kändisar är att det är ologiskt – varför ska inte de som idag är publicister utan att vara journalister (eftersom journalist uppenbarligen handlar om pressleg snarare än kvalitet) inte skriva om det vi ser när journalister som Shimoda och andra gjort det och förklarat att det är något som vi vill läsa? Varför ska vi respektera om Johannes Brost vill äta sin kabanoss ifred vid Odenplan när vi samtidigt förväntas att tycka att det är kul att se honom i kanindräkt i “Hjälp jag är med i …”? Hur kan man förfasas över att paparazzis sitter och häckar utanför Pernilla Wahlgrens hus när hon själv bjuder in Carina Berg och ett tv-team i stugan?

Det intressanta blir helt enkelt att många söker ett kändisskap och att den gamla synkroniciteten mellan skvallermedia och kändisar idag förändrats i grunden. Felet som Adamo i grunden gör är helt enkelt att utgå från att det ena skvallret är fint och det andra fult – liksom att han utan att egentligen förstå det – vet att det är svårare att kontrollera och påverka en mängd digitala publicister till skillnad mot den tidigare terrorbalans som kunde uppehållas mellan nöjes- och skvallerjournalister och kändisar.

Samtidigt är jag lite böjd att ändå ge honom indirekt rätt. För om bloggarna hela tiden väljer att skriva om det konstiga, om skvallret så drunknar snart de seriösa och viktiga texterna i en flod av gräsrotsnöjesjournalistik. Bloggarna blir då inte ett komplement, en möjlighet till att lyfta människors kunskap och insikter utan blir en del av den utveckling mycket traditionell media gått mot. Vill man som bloggare bli tagen på allvar måste man tyvärr många gånger vara bättre än de traditionella medierna. Men det är fortfarande så att även bloggare har rätt att skriva om det som a) intresserar dem själva b) intresserar deras läsare. Kvällstidningslogiken är inte tillkommen av sig själv utan bygger på människans nyfikenhet och tendens att vara lite lätt hyenalika.

Via Isobel hamnade jag på Blondinbella (något jag inte kan säga att jag hamnar så ofta annars). I kurserna brukar vi prata om att kommenterarerna är viktiga men fan vet vem som orkar läsa 425 kommentarer… Det är ett fenomen som modebloggarna verkar ha – att folk ska göra rätt meningslösa kommentarer, eller kommentera saker som inte har ett skit med postningen att göra – och då gärna flera gånger.

Blondinbella och andra av ”modebloggarnas” kommentarsfält är rena vilda västern. Man kan verkligen fundera hur många hjärnceller som finns kvar hos en bloggare som väljer att spamma ett kommentarsfält på det här sättet – om och om igen:

Sen kan jag fundera om Blondinbellawannabeesen och andra inom samma genre faktiskt gillar den gigantiska mängd av kommentarer som är orelaterade till inlägg och sällan handlar om att faktiskt konversera. Samtidigt är det lite fascinerande att ett inlägg får kommentarsfält som handlar om helt andra saker.

I övrigt ska bloggar uppenbarligen helst hålla på med såna ämnen som Blondinbella och kattbloggande livstilsmänniskor om man får tro hur Jan Helin kritiserar bloggarna som skrivit om Liza Marklunds ”Gömda” och om Antonssons¹ bok som kom efteråt:

Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Det är ju lite intressant att samma Helin stod och delade ut pris till bloggare för någon vecka sedan och menade att det finns saker som bloggare är bättre på än tidningar: uppenbarligen då inte att skriva om saker som är aktuella… och att Aftonbladet satsar på att kolla vad bloggarna säger (och det utifrån en sorts tidslinje som känns meningslös). Det klingar lite tunt här faktiskt. Självklart blir det märkligt när en blogg som Kritikerbloggen kritiserar alla bloggare för att bara se en sida av saken och själv sedan avslutar med att förklara att den enda som äger sanningen är Antonsson… det drar lite löjets skimmer över såväl bloggaren som bloggvärlden i gemen. Det är en komplex fråga – och det enda som egentligen är intressant är det marknadsföringsproblematiska i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon och ännu mer kapitalisera på situationen. Eventuell rättsröta löses inte i Aftonbladet och om ”Mia” är hotad så lär hon inte bli mindre hotad efter det här.

Uppdatering: Paul Ronge skriver långt och tycker jag rätt så initierat om de problem som onekligen traditionella medier har med bloggosfären och att båda kvällstidningarna verkar använda sin makt för att rädda Marklunds skinn.

Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it. Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.

1. Antonsson har dock alla tecken på en riktig rättshaverist när man läser hennes blogg. Lite JPA(link)-vibbar [↩]

Jag har varit på jobbåkande. Sent igår flög jag till Malmö och sen haft möten hela dagen idag med kund, sen hem via Kastrup och tåg från Arlanda. Det blev ett oväntat stopp i Avesta. I över en timme medan de försökte baxa undan ett godståg som fastnat i backen utanför Krylbo. Skitkul… En och en halv timme försenade.

Följde USA-valet en sväng via Twitter och Election 2008 medan jag skrev ihop ett par koncept. Kolla också in Bison som livebloggar om vad svenska bloggar skriver om valet. Själv startade jag upp en intressant diskussion via Jaiku imorse. Det är också fascinerande att ganska många i ens omkrets spenderar natten med att vaka in amerikanska valet. Det är rena Super Bowl-känslan ibland :).

Mesta diskussion har också varit det faktum att Filip och Fredrik frankt gått ut med att de tänker vara jäkligt subjektiva i sin valvaka på Kanal 5. Både Sofia och Jocke har skrivit om det.

Varför är det så intressant i Sverige med presidentvalet? Det är rätt få andra länder där så många TV-kanaler väljer att satsa så stort som i Sverige och både nya och gamla medier har jobbat hårt med att täcka in valet i USA så mycket som möjligt. Jag tror det kan handla om ett antal faktorer:

• Amerikanska val är roligare än svenska. Det är mer show, det är mycket sluggande och det är medialt och likt en blandning av reklamkampanj och dokusåpa.
• Obama och Palin är viktiga faktorer. Den första afro-amerikanska presidenten – och att Obama är ung och har en inte helt comme il faut-bakgrund politiskt. Palin är intressant som en ”soccer mom” på speed och självklart är hon en förebild för många av de andra soccer moms vilka redan förra valet identifierades som en viktig målgrupp för politiken. Att hon sedan är en färgstark person och har åsikter som får det att krulla sig på ryggen på de flesta svenskar.
• USA är viktigt. Och för Sverige är det viktigt både när det gäller exportindustri men också att vi har starka influenser som ett litet land med en rätt låg nationell känsla. Valet är också viktigt utifrån den finansiella oro och den lågkonjunktur som driver över världen som en flodvåg.
• Kanske kan den rätt så höga graden av politisering av journalistiken och vänsterinriktningen som traditionellt varit stark inom journalistkåren förklara det politiska intresset – och att det faktiskt påverkar befolkningen: synen att det som pratas mycket om i medierna måste vara viktigt. Dock har de senaste undersökningarna visat att svenska medier lyckats förhålla sig relativt objektiva.

Hur går det då? Drudge Report har fått tag på läckta exit-polls och den samlade bilden av tidigare undersökningar (roligt att just när jag skriver det här så pratas det om Real Clear Politics – en länk som jag hittade för flera timmar sedan via Election 2008) ger att Obama kommer att vinna.

Det tror jag också och även om Obama har en rätt protektionistisk inställning till frihandel så tror jag att världen mår bättre av en demokrat som Obama vid rodret om man ser till alternativet. Jag menar att problemet inte är McCain: må vara en konservativ jävel med kopplingar till såväl vapenlobbyn som andra lobbygrupperingar som knappast ger miljöfrågor eller freden en puff, utan möjligheten att Sarah Palin kan bli president då McCain är den äldsta presidentkandidaten att försöka bli president för första gången hittills och alltså är det där hjärtslaget från Ovala Rummet väldigt mycket närmare om McCain blir president. Det vore självklart oerhört häftigt med en kvinna på posten men kvinnan i fråga är alltför konservativ för min smak. Så Obama får min (om än lätt motvilliga röst) röst.

Uppdatering: Bisons livebloggning under valnatten där han fr a inriktade sig på att läsa vad andra i fr a Sverige skrev om valet är bra. Läs hela tråden.