Taggad: #blogg100

Det (i princip) hundrade inlägget i #blogg100

Så var vi där. Hundrade dagen. Dags för en summering även om jag kommer att skriva #101 imorgon eftersom en dag pajade ihop. Anledningen att jag inte bara omdaterat är att jag då måste ändra 84 blogginlägg för att få rätt numrering. Det är lite för mycket jobb.

Blogg100 är något som är både gemensamt och helt individuellt. @bisonblog har gjort en postning där han samlat vad han lärt sig av det här året. Hela listan av deltagare finns här.

Hur har det gått för övrigt? Här finns min lista med de 99 poster som jag skrivit. Generellt så är det många fler då jag skrivit vissa postningar på både Deepedition och DigitalPR. Lite statistik: mest lästa posten blev den om Nestlé och näst efter det postningen om Sjuårig svenska med fotboja. Tredje mest lästa var posten när jag valde att faktiskt gå hela vägen och bli pirat. Det är också lärorikt att se varifrån läsandet kommer från.

Under tiden har jag haft rätt stora problem med bloggen. Det är något som stör just Deepedition som fått den att gå ner då och då.

(Observera att nedan är endast för Deepedition).

51418 har besökt bloggen under den här tiden. Facebook är en galen trafikdrivare – under tiden för Blogg100 har Facebook drivit nästan all extern trafik – m.facebook.com allra störst tätt följt av facebook.com som dock ligger nästan lika med t.co dvs Twitter. Generellt kan man alltså säga att sociala medier gått till att bli den enda viktiga trafikdragaren för min blogg. När det gäller browser och operativsystem så har Deepedition besöks av lika många via mobil än via desktop. Safari för Iphone är den största browsern men tätt följd av Chrome – sedan Firefox och Internet Explorer ligger till och med efter Android Browser. Operativsystemen då: iOS är allra störst med hela 37% av alla besök – sedan kommer Windows med mer än 30% av besöken. Tittar man bara på mobil så är iOS gigantiskt med 75% av de mobila besöken.

Så långt det direkt mätbara. Har jag lärt mig något? Generellt så kan jag se att Deepedition är mest intressant för läsare när jag skriver om media och politik och icke-deepedska saker. Mina läsare är helt ointresserade av mina dagboksanteckningar. Kommentatorerna har inte blivit bättre genom åren, tyvärr. Jag själv då – ett av målen var att faktiskt hitta tillbaka till bloggandet. Jag vet inte om jag egentligen gjort det – är snarare så att den där känslan som smugit sig på förut när man skulle sätta sig att blogga blivit mindre: känslan att det är något som är ganska jobbigt, kräver så mycket tid och kraft för att det ska bli så bra som man på något sätt tänker sig. Blogg 100 tvingade mig på många sätt hela tiden arbeta med olika nivåer av krav på mig själv.

Blogg 100 var också lite ett test för att se om jag faktiskt ska fortsätta att driva två bloggar. Om Deepedition på något sätt har en plats både i mitt liv och i andras. Vissa postningar kan man lugnt säga visar att den har det. Och den har varit en del av mitt liv i snart åtta år. Nu är den en del av mig igen (trots problemen med vad det nu är som gör att den ibland får för sig att käka upp alla systemresurser).

Så vad händer nu? Ett av de mål jag satte upp för mig själv var att jag skulle blogga i exakt hundra dagar i sträck. Eftersom jag missade en dag så skulle det innebära att jag ska blogga i sexton dagar till för att nå det målet. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. En annan idé som dykt upp är att faktiskt köra ett #blogg365-race. Det är något jag inte heller vet om jag ska göra.

Men det här är (i princip) #Post 100 i #blogg100. Tack alla. Om vi inte bevisat något annat så har vi bevisat att bloggosfären lever även utanför lifestyle, mat och de rena politikbloggarna.

Surfplattan och datorn borta om fem år?

Att förutsäga framtiden är inte helt lätt. Att försöka förutsäga framtiden för teknik är kanske ännu svårare. Dock kan man alltid i efterhand se att vissa saker var rätt – men de som var allra först inte alltid lyckats att hantera faktor X: det där som gör att allt stämmer överens och där timing och hårdvara innebär att upplevelsen och förväntningarna synkroniseras.

Själv sitter jag i ett sånt projekt sedan över ett år: virtual arena för Falun 2015. En av de stora utmaningarna ligger i just det faktum att vi varken vet vilken teknik som finns om två år – och vilka devices folk kommer att bära med sig.

Ett exempel är Iphones navigation. Mycket tidigare än det fanns en svensk mobiltelefon; Neonode, som använde swipe som navigering. Segt som fan och rätt oanvändbart – men indikerade helt klart ett nytt sätt att tänka. Vilket senare också innebar en patentstrid med Apple.

För några år sedan var det netbooks som var grejen. Det var innan Ipad. Det var helt enkelt mer bärbart. Billigare och de slog ganska bra. Tills Ipaden kom (som också hade föregångare) men också dyrare mindre datorer: exempelvis Air ”11. Idag kan du knappt hitta en netbook-dator.

När nu Blackberry slår på trumman om att läsplattorna kommer att försvinna så – varför inte? Särskilt om man ser det i ett femårsperspektiv som VD Thorstein Heins gör. Självklart kan man säga att det är ”surt sa räven” eftersom företagets Playbook helt enkelt blev ett fiasko när den släpptes även om den verkade ta ett skutt under brittiska julhandeln.

Men ändå. Om du har en mobiltelefon – eller vilken sorts device vi nu kommer att bära med oss – som är tillräckligt bra hårdvarumässigt – och med bättre fart på saker som Bluetooth och Airplay liksom en snabb nätkoppling så varför skulle inte mobilen kunna bli en sorts one machine? För två år sedan visade Motorola en sån idé med sin Atrix: en mobiltelefon som sedan kunde dockas med allt från tv till ett laptopskal. Det många fortfarande stirrar sig blinda på är att varje device har en skärmstorlek – något som egentligen är ointressant om du kan koppla en device till olika skärmar. Det är ingen ny tanke och i grunden är det Internet som kan användas – vilket exempelvis kommer krävas för ett genomslag av Google Glasses. Att gå från tanken om att ha dina filer på en egen fysisk hårddisk till att ha tillgång till informationen genom nätet är inte ny men idag mer och mer verklig. Dropbox, Google Drive: det är redan där. Vi använder Spotify, Netflix och självklart – hur många har idag mailsystem som bygger på lokal storage?

Post #099 i #blogg100

Fejkandet ett wake up-call?

När programledarna bakom Wake up-call nu kommer fram med att allt var en fejk så börjar man fundera över hur det faktiskt står till. Well: att fejka något är de inte först med; förutom Black-kampanjen (som jag också skrivit om på DigitalPR) så har det varit diverse fejk i radio, vi har fejkade Facebookprofiler och tidigare gjorde byrån Studio Total sig ett namn genom exempelvis Black Dalia och Kulturpartiet.

Fine. Vi blev lurade. Problemet var att ingen tyckte det var speciellt skojigt. Tidningarna skrev, Hanna Fahl skrev krönika och folk diskuterade. Blev arga. På programledarna. Deras val att fortsätta att ljuga var ett minst sagt märkligt strategiskt val. De byggde upp en hel historia runt det hela – för att fortsätta ”skämtet”. Tills skämtet började bita dem själva i svansen – de insåg att folk var förbannade på riktigt.

Och nu får de påpeka att deras ”vanliga” wake up-calls inte är fejkade (vilket innebär att de – som Jack visar – faktiskt är riktigt elaka ändå). De har underminerat sin egen trovärdighet. Liksom i grunden underminerat allas möjlighet att tro på vad saker.

When a reputable newspaper lies, it poisons the community; every newspaper story becomes suspect.

 

Orden är från NYTs redaktion efter att Janet Cooke, visat sig ljugit ihop sin (och sin bakgrund) Pulitzeervinnande artikel Jimmy’s World. Det finns mängder med journalister och medier som blivit av med jobbet, konkursat, blivit av med priser, efter att blivit avslöjade med att fejka artiklar.

Plötsligt har vissa valt att höja fejkandet till en sorts konstart. Ljugandet blir en självklarhet i underhållningens namn. Det är ju bara ett skämt. Men i den snabbhet och ibland dåliga källkritik som sker idag så innebär det roliga fejken att det blir en nyhet – och en nyhet i medier som folk tror på. Så blir läsaren lurad av tidningen som är lurad av någon som bara tyckte det var kul. Eller ville skapa en verklighetsbild som inte nödvändigtvis stämmer.

Konstnärskap och marknadsföring har alltid ett uns av fejk: distorterad verklighetsbild. Politiker ljuger ibland: vitt eller svart. Fler och fler ser media som lögnare. Det blir till slut till ett sorts komplext Ropa på vargen.

Vad händer med ett samhälle där det nästa gång någon gör ett liknande mobbingartat samtal de flesta utgår från att det är fejk? Och roat säger ”men det var ju bara ett skämt” när det avslöjas att inget är som det ser ut att vara?

Post #097 i #blogg100

Uppdatering: Ganska många tvivlar på att det verkligen var ett fejk oavsett hur många pudlar de gör. Hela hanteringen av det är märklig. Och att det oavsett var jävligt elakt är alla nu rätt överens om.

Uppdatering: Någon noterade att jag inte tog med P4s Vakna och ”Mariana”. Det känns lite mer komplicerat: att skapa en persona är inte något nytt; men att verkligen försöka mörka det är i samma klass som de andra. Mest fascinerad blir man att ansvarig utgivare inte fått reda på ljuget. Det är kanske det som gör en mest skrämd:

Ansvarig utgivare Lotta Mossberg kände inte till att Mariana var fejk och hon tycker inte att Vaken i P3 och P4 ska lura människor.

– Eftersom vi är ett public serviceföretag så är det faktiskt så att vi inte ska sända saker som kan lura folk.

Det här är ett uttalande som onekligen visar ett komplext problem i radiohuset.

Uppdatering: Hanna Fahl kommer till ungefär samma slutsatser i sin lördagspostning. Hanne Kjöller drar det ännu längre i sin Signerat där hon verkligen visar att trovärdigheten i att det är ett fejk i sig har problem att tros på eftersom man helt enkelt inte vet.

En miss i bloggprotokollet

När jag startade #blogg100 hade jag två mål:

  1. Utmana mig att skriva mer genom att tvinga fram något. 
  2. Att göra det i hundra dagar i sträck.

Nu börjar vi närma oss slutet – det här är #096 i #blogg100. Men problemet är att det är egentligen #095 för mig. Jag satte mig och gjorde en excel-lista över alla poster och det visade sig att #016 inte finns. Jag bommade den. Visserligen var jag rejält sjuk den kvällen och skulle föreläsa dagen efter. Och av någon udda anledning – gissningsvis eftersom jag antingen trodde jag faktiskt postat (jag hade 40 grader) eller kollade andra vad de var på för dag så hoppades den postningen helt enkelt över. Visserligen har jag skrivit flera postningar utanför #blogg100 under tiden. Men det känns ändå som ett misslyckande. Jag är grymt besviken på mig själv.

Samtidigt har det varit en mycket bra övning. Funderar på att göra precis som min vän @fm gjort med sina outfits – bara fortsätta. Jag skriver så mycket annat – men det här är ändå mer koncentrerat, mer att försöka få ihop något som inte är 140 tecken. Eller en statusuppdatering. Så jag tänker köra vidare även om jag helt klart har misslyckats med ett av målen. Kanske ska jag – för att lyckas med det skriva till #116 vilket därmed innebär att jag även lyckades med mål 2. Vi får se.

Kommer att försöka fixa till en länklista för alla hundra inlägg när de kommer.