Taggad: #blogg100

Det blev 60 inlägg. Blogg 100 är över för min del.

Jag sätter mina egna regler. Så är det. När det gällde att delta i #blogg100 så valde jag att helt enkelt driva mig hårt. Ett inlägg per dag. Hundra dagar. Förra gången missade jag en dag. Det tänkte jag inte göra om.

Igår natt kom jag på att jag borde blogga. Klockan var då redan halv två. Det var helt enkelt försent. Det var över. Det blir inte roligt att säga ”jag klarade det” om fyrtio dagar om jag inte följde de uppsatta ramar jag gjort för mig själv.

Så det blev 60 inlägg. På ett antal plattformar. Det har varit tungt i år. Säkert beroende på en massa saker. Bland annat kanske att jag känner mig än mer ointresserad av att tycka saker. Det jag inte kan skylla på är att jag har mindre tid – för förra året hade jag oerhört mycket mindre tid. Och nej, bloggandet är inte dött men det har förändrats väldigt mycket.

Oderland har fixat med den server den här bloggen ligger på. Förhoppningsvis innebär det att de problem som funnits är ett minne blott. Och jag kommer att blogga om politik närmaste tiden: EP-valet närmar sig och mitt mål är självklart att Piratpartiet ska behålla två platser.

Men det blir under vanliga former. Blogg 100 är över för mig. Tack och godnatt.

Allt för din skull – Stielli har tecknat en skrämmande och hoppfull bild

Det tog länge innan jag kunde läsa klart den. Christina Stiellis bok ”Allt för din skull” är smärtsam på många plan. Jag började läsa den när jag fick den – men sedan har jag inte kunnat läsa den – förrän nu. Och viktig läsning: en uppgörelse med både en frikyrka och ett liv som innebär att ständigt passa in.

Det här är ingen recension. För det kan jag svårligen göra eftersom jag är vän med Christina och följt tillkomsten av boken en hel del – och samtidigt är det en bok som inte egentligen går att säga ”bra” eller ”dåligt” om.

Det handlar om Karoline som försöker leva som församlingen säger, hennes mor, moderns bror Aron och det handlar om en far som inte riktigt passar in i den mall, det mönster som skapats genom hans frus – och inte minst fruns brors inflytande på deras tro, vardag och liv.

Det handlar också om att bli tonåring – och det i en miljö som förnekar allt som tonåren handlar om. Och det handlar om övergrepp – och det i namnet av Gud. Det värsta tänkbara.

Det är en djupt teologisk bok utan att någon gång stöka till det med teologiska diskussioner: en bok om att göra upp med sin tro i ljuset av den teologi som klassisk väckelsekristendom fört fram. Men det handlar också om att i slutänden bryta upp och bryta ihop.

Det är också en bok om hopp – och faktiskt kvinnlig styrka gentemot ett manligt patriarkat där Gudsbilden är dömande, en han, och Jesus krävande och i det här fallet pastor Aron, moderns bror, får stå som en sorts symbol för det onda i den manliga samtidigt som pappan får vara pendangen; en man som har svårt att hitta sin plats och sin kärlek igen.

Döden också. Döden som en grym verklighet. Men också en verklighet som testar teologin, tron. Det är en vacker bild i sig och slutet på boken är så mycket hoppfullt i all sin oerhörda mörkhet. Och jag vill ha mer. För det känns som det finns mycket mer att berätta. Mer att visa upp. Jag håller med Fru E om att slutet känns för snabbt (men jag gillar det filmiska).

Christina målar en oerhört bra bild av hur en förkvävande frikyrkoförsamling kan kännas – och samtidigt visar hur dess regler skapar en trygghet för den som inte ännu skakats om i grundvalarna. Jag känner igen mig i en del från min barndom även om det var så mycket mindre av det hårdföra då jag växte upp i Missionskyrkan. Men jag känner alltför väl igen det hårdföra, den dömande guden och inte minst rädslan för besatthet: den totala dikotomin mellan antingen frälst eller annars av djävulen från mina år inom Livets Ord.

För min del blev de erfarenheterna styrka när jag slog mig fri och blev en del av Svenska kyrkan. Där gudsbilden är så totalt annorlunda. Vilket självklart kan sägas vara lite märkligt då jag också känner igen mig i den insikten i att inte längre tro. Uppgörelsen där det för mig handlade om att universum, blev tomt. Den metafysiska närvaron av något mer – försvann.

Skaffa boken och läs den. Läs intervjun med Christina i Dagen. Läs också Sunnlidens recension för den är väldigt intressant.

 

Detta är en postning i #blogg100.

Det (i princip) hundrade inlägget i #blogg100

Så var vi där. Hundrade dagen. Dags för en summering även om jag kommer att skriva #101 imorgon eftersom en dag pajade ihop. Anledningen att jag inte bara omdaterat är att jag då måste ändra 84 blogginlägg för att få rätt numrering. Det är lite för mycket jobb.

Blogg100 är något som är både gemensamt och helt individuellt. @bisonblog har gjort en postning där han samlat vad han lärt sig av det här året. Hela listan av deltagare finns här.

Hur har det gått för övrigt? Här finns min lista med de 99 poster som jag skrivit. Generellt så är det många fler då jag skrivit vissa postningar på både Deepedition och DigitalPR. Lite statistik: mest lästa posten blev den om Nestlé och näst efter det postningen om Sjuårig svenska med fotboja. Tredje mest lästa var posten när jag valde att faktiskt gå hela vägen och bli pirat. Det är också lärorikt att se varifrån läsandet kommer från.

Under tiden har jag haft rätt stora problem med bloggen. Det är något som stör just Deepedition som fått den att gå ner då och då.

(Observera att nedan är endast för Deepedition).

51418 har besökt bloggen under den här tiden. Facebook är en galen trafikdrivare – under tiden för Blogg100 har Facebook drivit nästan all extern trafik – m.facebook.com allra störst tätt följt av facebook.com som dock ligger nästan lika med t.co dvs Twitter. Generellt kan man alltså säga att sociala medier gått till att bli den enda viktiga trafikdragaren för min blogg. När det gäller browser och operativsystem så har Deepedition besöks av lika många via mobil än via desktop. Safari för Iphone är den största browsern men tätt följd av Chrome – sedan Firefox och Internet Explorer ligger till och med efter Android Browser. Operativsystemen då: iOS är allra störst med hela 37% av alla besök – sedan kommer Windows med mer än 30% av besöken. Tittar man bara på mobil så är iOS gigantiskt med 75% av de mobila besöken.

Så långt det direkt mätbara. Har jag lärt mig något? Generellt så kan jag se att Deepedition är mest intressant för läsare när jag skriver om media och politik och icke-deepedska saker. Mina läsare är helt ointresserade av mina dagboksanteckningar. Kommentatorerna har inte blivit bättre genom åren, tyvärr. Jag själv då – ett av målen var att faktiskt hitta tillbaka till bloggandet. Jag vet inte om jag egentligen gjort det – är snarare så att den där känslan som smugit sig på förut när man skulle sätta sig att blogga blivit mindre: känslan att det är något som är ganska jobbigt, kräver så mycket tid och kraft för att det ska bli så bra som man på något sätt tänker sig. Blogg 100 tvingade mig på många sätt hela tiden arbeta med olika nivåer av krav på mig själv.

Blogg 100 var också lite ett test för att se om jag faktiskt ska fortsätta att driva två bloggar. Om Deepedition på något sätt har en plats både i mitt liv och i andras. Vissa postningar kan man lugnt säga visar att den har det. Och den har varit en del av mitt liv i snart åtta år. Nu är den en del av mig igen (trots problemen med vad det nu är som gör att den ibland får för sig att käka upp alla systemresurser).

Så vad händer nu? Ett av de mål jag satte upp för mig själv var att jag skulle blogga i exakt hundra dagar i sträck. Eftersom jag missade en dag så skulle det innebära att jag ska blogga i sexton dagar till för att nå det målet. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. En annan idé som dykt upp är att faktiskt köra ett #blogg365-race. Det är något jag inte heller vet om jag ska göra.

Men det här är (i princip) #Post 100 i #blogg100. Tack alla. Om vi inte bevisat något annat så har vi bevisat att bloggosfären lever även utanför lifestyle, mat och de rena politikbloggarna.

Surfplattan och datorn borta om fem år?

Att förutsäga framtiden är inte helt lätt. Att försöka förutsäga framtiden för teknik är kanske ännu svårare. Dock kan man alltid i efterhand se att vissa saker var rätt – men de som var allra först inte alltid lyckats att hantera faktor X: det där som gör att allt stämmer överens och där timing och hårdvara innebär att upplevelsen och förväntningarna synkroniseras.

Själv sitter jag i ett sånt projekt sedan över ett år: virtual arena för Falun 2015. En av de stora utmaningarna ligger i just det faktum att vi varken vet vilken teknik som finns om två år – och vilka devices folk kommer att bära med sig.

Ett exempel är Iphones navigation. Mycket tidigare än det fanns en svensk mobiltelefon; Neonode, som använde swipe som navigering. Segt som fan och rätt oanvändbart – men indikerade helt klart ett nytt sätt att tänka. Vilket senare också innebar en patentstrid med Apple.

För några år sedan var det netbooks som var grejen. Det var innan Ipad. Det var helt enkelt mer bärbart. Billigare och de slog ganska bra. Tills Ipaden kom (som också hade föregångare) men också dyrare mindre datorer: exempelvis Air ”11. Idag kan du knappt hitta en netbook-dator.

När nu Blackberry slår på trumman om att läsplattorna kommer att försvinna så – varför inte? Särskilt om man ser det i ett femårsperspektiv som VD Thorstein Heins gör. Självklart kan man säga att det är ”surt sa räven” eftersom företagets Playbook helt enkelt blev ett fiasko när den släpptes även om den verkade ta ett skutt under brittiska julhandeln.

Men ändå. Om du har en mobiltelefon – eller vilken sorts device vi nu kommer att bära med oss – som är tillräckligt bra hårdvarumässigt – och med bättre fart på saker som Bluetooth och Airplay liksom en snabb nätkoppling så varför skulle inte mobilen kunna bli en sorts one machine? För två år sedan visade Motorola en sån idé med sin Atrix: en mobiltelefon som sedan kunde dockas med allt från tv till ett laptopskal. Det många fortfarande stirrar sig blinda på är att varje device har en skärmstorlek – något som egentligen är ointressant om du kan koppla en device till olika skärmar. Det är ingen ny tanke och i grunden är det Internet som kan användas – vilket exempelvis kommer krävas för ett genomslag av Google Glasses. Att gå från tanken om att ha dina filer på en egen fysisk hårddisk till att ha tillgång till informationen genom nätet är inte ny men idag mer och mer verklig. Dropbox, Google Drive: det är redan där. Vi använder Spotify, Netflix och självklart – hur många har idag mailsystem som bygger på lokal storage?

Post #099 i #blogg100

Valborgsfilm

Avslutar kvällen med filmen A Dangerous Method. En film som kräver minst sagt en rejäl dos förkunskaper i psykologisk teori. Fascinerande och otrolig skådespelarprestation fr a av Keira Knightley.

Post #098 i #blogg100