Moralismen som den nya religionen

Kvällens fundering är över om alla moralistiska ämnen som tas upp i diverse debattprogram. Är moralismen den nya religionen, när nu de gamla håller på att dö enligt en undersökning (jag tycker generellt den undersökningen verkar lite halvdan)? Moralism fyller det hål som teismen lämnat: att bygga en sorts karta och skydda det som anses vara det goda sättet att bygga ett samhälle.

Ett talande exempel är hur kvällens Kvällsöppet dels tog upp ”otrohetssajten”-diskussionen Victoria Milan (där Rusz var biologismens härförare och Perszynski mest bubblade ostrukturerat) och sedan en diskussion om att det dricks för mycket i TV. Själva debatten renderade @svenenglund att hitta ett bra bibelord. I vilket fall så  divideras frågorna även i Twitterflödet fram och tillbaka – ungefär enligt samma argumentationslinjer.

Slutsatsen i diskussionen blir ofta att samhället måste skyddas från det som ”skadar” människor. Helt enkelt så måste Något skydda människor – oftast mot dem själva. Friheten till ett eget val ska vara hårt beskuren eftersom det uppfattade gemensamma måste styra. Problemet är att vi idag inte kan göra det.

Rop på förbud mot uttryck för saker som anses som amoraliska har alltid funnits – problemet är att bara behovet som många har att säga ”jag vill inte förbjuda men…” visar att det inte handlar om moral utan moralism. Problemet är helt enkelt att vi inte längre har samma värderingsgrunder – varje människa har, och vill ha rätt till att ha sin egen värdegrund. En konstruktiv moral har sin grund i en etik som är sprungen ur en berättelse om samhället. Moralism har tappat de byggstenarna och är som ett tag utan väggar och golv.

Det bygger självklart på att människans värderingsgrund blivit mer individualistisk: jag är den minsta gemensamma nämnaren – inte en bestämt grupp. Det innebär att individen också blir den som söker ramverket. Ibland kan jag undra om individualismen har ett behov av moralism för att osäkerheten gör att vi imploderar. Kränktheten och sökande efter scapegoats följer i kölvattnet av att vi mitt i övergången från kollektivets madrasserade trygghet, där teism skapade själva förklaringsmodellen för en gemensam moral, blir osäkra när individualismen innebär att vi måste ta det ansvaret personligt. Öga för öga och regelfundamentalism dyker upp: men utan grunden i själva berättelsen om samhället. En fragmentariserad opinion blir åklagare, jury och domare i en flyktig process som mest liknar en drive by-shooting.

Värderingsfilosofiskt står vi därmed än en gång står inför valet mellan det utilitaristiska och det kategoriska imperativet – i det här fallet på en metanivå där ett etiskt förhållningssätt står mot en moralistisk regelsyn.

  • Pingback: Övervakning och censur handlar om rädslans makt | Deepedition()