Det kom ett brev efter att jag lagt ut någon förflugen Twitterkommentar om att jag varit präst och det var som att läsa om mig själv. Sven Åke Boström pinpointar känslan:
Alla, inte minst biskopen var hysteriska och sa precis en en sån som du är vad vi behöver. Väl i selen visade det sig att det var just en sån som jag de hatade. En utvecklare, en rastlös nybyggare, en entreprenör i en skog av ängsliga revisorer och kamrerer.
Själv har jag tidigare skrivit sånt här:
Jag börjar skämmas för att jag älskade den kyrkan. För utan rastret av tro, utan den skyddande hinnan av ämbete börjar jag se hur det ruttnar. Inifrån. Och jag börjar bli riktigt arg. På politiker som fegar ur och på religiösa tjänstemän som väljer att förvalta istället för att förnya. Jag blir riktigt förbannad eftersom jag vet att det finns goda krafter kvar. Personer som jag älskar och respekterar trots att vi inte längre delar tro. Men som jag vet vill skapa plats för ett evangelium i en tid där den gamla dogmatiken är obsolet. Och hur de får kämpa illa, och går sönder.
Eller det här:
Biskopens hand på ens huvud. Stolan läggs över nacken, mässhaken hängs på. De yttre tecknen på att man är en del av ämbetet – rätten att utföra kyrkliga handlingar, rätten att celebrera sakramenten. Jag minns det. Det är en sorg. Jag har bearbetat den i flera steg. Men det är en sorg – sorg över att drömmar inte blev till verklighet, sorg över hoppet som försvann, över tro som inte längre finns kvar.
Jag blir sittande och läser gamla postningar om mig som präst. Den här minns jag väl och den är märkligt närvarande fortfarande:
Jag träffade en gammal kompis i fredags. Han började prata tro och förklarade att det svåraste för honom, som stirrat döden i vitögat fjorton gånger senaste året, är att jag inte längre tror. Han, med en skör tro, ser mig som var präst på hans brors bröllop tappa tron.
Det skakade mig.
Jag var tvungen att sluta för att jag inte klarade av att ta ansvar för alla människors liv och tro. Men ansvaret kommer jag inte undan – nu är jag ett hot mot tron. Det är kanske inte så konstigt att det är tyst. Kyrkan, gamla kollegor – tystnaden är monumental. Total – en knappnål låter som en atombomb.
Jag blev sjuk. Jag bestämde mig för att inte gå tillbaka till jobbet. Sakta skedde förändringen och en dag insåg jag att universum blivit tomt. Utan Gud. Utan det koncept i vilket jag levt så många år. Som jag hade vigt mitt liv till.
Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade – jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud – det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.
Jag sörjer alla dessa år som jag lagt ner på en organisation som inte orkar ta hand om sina skadade och stupade. Det är ett slagfält. De retirerar men lämnar kvar sina skadade att klara sig själva.
“Hur gör du?” Jag vet inte. Jag vet inte om jag åker ner, jag vet inte om jag avsäger mig ämbetet. Allt jag vet är att jag trots allt har överlevt de mörka åren. Det är jag själv som hittat kraften att leva en dag till, en timme till, en minut till.
Nu vet jag hur jag gjorde. Och än en gång är jag ute på en ny resa mot nya utmaningar. Det är helt enkelt fascinerande det här livet. Men det är bara så – att en gång varit präst innebär att man alltid kanske bär med sig ett eko av kallet?
Kanske relaterade postningar:
- Att få ett brev från familjeredaktionen
- En plan. Ett plan. Elfte september-tankar.
- Ett helvete i taget
- Bush – en religiös galning?
- Som att skriva ett brev.
Entries (RSS)