Spela skriva skriva spela

Att skriva är som att spela. Skönheten ligger i helheten. Att få ihop ord, stycken, rytm och stil till att fungera. Det är lika svårt att skriva bra som att spela bra.

Tänker på det när jag hjälper sonen med läxa. Han skriver en debattartikel. Vi hjälps åt, hittar vinklar, hittar synonymer, rytmen, stilistiska smarta lösningar. Jag är van och kan mycket av själva hantverket, han jobbar på. Men om jag skulle be honom lära mig spela gitarr skulle det vara tvärtom. Jag kan spela men jävligt hjälpligt medan han börjar kunna hantverket.

En av de värsta tillfällen jag varit med om var när en kunds konsult tog texten som jag och flera andra jobbat hårt med, uppåt två dagar tog det, och förklarade att ”det här tog väl någon halvtimme”. Det var en bra text, det var bara att de visste inte vad de egentligen ville ha eller säga. Jag blev ganska perplex och övriga räddade situationen. Jag undvek reflexen att bara resa mig och gå. Eller ge honom en smäll över den smilande truten.

Samtidigt kan man väl antagligen säga att om han hade förväntat sig dansband och fick rock’n’roll så tyckte han det var fel. Och om han inte gillade rock’n’roll så ansåg han väl att det bara var dunka dunka. Så lika väl som att han kanske egentligen borde funderat på sina förutfattade meningar borde jag funderat mer över om jag lirat rätt musikstil i texten.

Det finns stor skönhet och gott hantverk i såväl en byråkrattext som är väl skriven liksom i hissmuzak som är välgjord. Det finns en skönhet även i det som skapats för att vara funktionellt. Det är ibland lätt att glömma.

Men det är också oerhört viktigt att minnas att en text också kan vara en upplevelse. Ibland samma för alla, ibland olika. Ibland direkt och ibland indirekt. Vissa skribenter får ett eget språk, en egen ton som genomsyrar det de gör. Precis som vissa instrumentalister har en egen stil. Andra är utmärkta studiomusiker – eller copywriters – som kan skapa skönhet utifrån den idé eller det behov, den text eller den musikstil som är vid handen.

Jag tillhör de liberala inom språket. Men jag är rädd för en utveckling där det skrivna inte får vara något som kan bära både upplevelse, känsla, djupaste glädje och svartaste sorg utan att flankeras av visuella komplement. Eller att vi minskar vårt textanvändande till 140 tecken, podcaster och snabba realtidsuppdateringar.

En text kan vara snabb och den kan vara långsam. Precis som ett stycke musik. Den kan vara vacker, ful, upprörande, stilistiskt experimentell, grundläggande, apart. Bara den inte är meningslös. Bara den inte tappat insikten om att bära vidare det som den vill säga. Av sig själv.

Min lärare i predikokonst lärde oss att alltid försöka ge texten tid. Skriv först. Låt vara. Skriv sen om det. Skriv åt sidan, skriv på djupet, på bredden. Skriv i cirkel, skriv åt helvete. Precis som när man spelar för att hitta något att spela vidare på.

Tid. Det är något som man måste ge både det spelade och det skrivna. Det är något den spelande och den skrivande måste ge sig själv. Inte endast de få sekunder som vi har tillgodo.

På spaning i samtiden: det jag inte sett finns inte

Senast idag var det personer som förklarade att Jan Gradvall har fel när han skriver om att folk anklagar Spotify för CD-döden. Det må vara så att Gradvall har fel men argumentet som personerna för fram är ”jag har aldrig hört någon nämna det argumentet”. Det är knappast speciellt vettig argumentation. Men inte minst på sociala medier rätt vanlig. Vi gör det allihop. Anektdotisk bevisning har en ganska låg trovärdighet. Att avgöra ett arguments validitet utifrån en subjektiv erfarenhet är riktigt knepigt:

  • Vårt minne är en ganska dålig datahanterare. Bara för att du inte minns något innebär inte att du inte hört det. Fr a om vi adderar det faktum att vi idag hanterar närmare 40 gb inkommande data varje dag så skulle jag nog säga att om hjärnan inte är, utifrån behov, intresse etc är inriktad på den specifika informationen så blir ”jag har inte hört det” en ganska osäker parameter för att testa ett argument.
  • Vi lever i olika kluster. Sannolikheten att du umgås med människor som är ungefär som dig, delar ungefär samma värderingar och pratar om ungefär samma saker är rätt stor. Filterbubblan är självklart problematisk utifrån flera perspektiv och när det kommer till att bevisa eller motbevisa ett argument bör man åtminstone ta med i beräkningen att om man inte hört något så är det sannolikt så att det ändå kan ha sagts.
  • Argumentets logik slår ofta ”jag har inte hört det” i sig själv. Men det är en lite annan historia.

Den där tjugoförsta och tjugosista

Igår var jag på prisutdelning och kom på andra plats i Cision PR Influencer Award. Datadriven tävling om vilken pr-konsult som haft bäst utfall av sin medianärvaro. Två av väldigt många. Idag är det 13 år sedan jag stod utanför Borlängehälsan med ett papper i handen som var början på där jag är idag.

Förr om åren har jag nog sett det här datumet som ett datum där något tog slut. Idag tänker jag uppenbarligen det som det datum där något började. Även om det var några djävulska år med utmattningsdepression (ovanpå dysthemin) så – jag vill inte byta ut där jag är idag.

Det papperet var starten på en oerhört arbetsam process. Som bröt sönder, som smärtadet värre än något, som lämnade mig att omskapa så många delar av mig själv: självbild, tro, världsbild. Men det innebar också att jag mötte flera personer som är mina bästa vänner. Det innebar att jag blev tvungen att hitta en ny väg – som ingen annan än jag kunde spåra, hugga fram och vandra på.

Att jag varit präst är numera mer en rolig historia, en schysst icebreaker vid lunchen på föreläsningar. Ett minne som blir mer och mer vagt. Jag är så oerhört lite det jag var då. Säkert en del på ont men det mesta på gott.

Jag är inte längre på besök i den värld jag befinner mig i. Jag är inte nån praktikant som inte hör hemma där jag är. Jag är jävligt bra på det jag gör – och som jag gjort i över tio år. Det här är jag. Det är ingen tillfällig lösning. Det är default.

Det här är antagligen den sista årspostningen om det datumet. För på nåt sätt behöver jag det inte längre. Den här känslan bröt bort det sista av den sorg som funnits.

Några saker om Internationella Mansdagen

Idag är det visst ”Internationella mansdagen” (samma dag som Internationella toalettdagen vilket går att göra hur många skämt om som möjligt). Citationstecknen är medvetna eftersom den har utropats utan att få officiell stämpel från FN (det har däremot toalettdagen). Läser man vad den står för blir man lite fundersam. Förutom att den också känns oerhört… testosteroninjicerad på ett åtminstone för mig rätt främmande sätt.

Jag ser faktiskt inte riktigt något värde i att en dag (till) lyfta fram ”manliga förebilder” faktiskt. Jag skrev om det förut runt Farsdag och vidhåller att det ofta känns som om det aldrig är någongång som det faktiskt visar sig att det finns en strukturell obalans mellan könen som den dagen.

Det vore intressant att testa hur lång tid det tar för människor att säga en manlig förebild kontra en kvinnlig förebild – oavsett vilket kön den som svarar har. Jag vågar sätta ganska mycket på att de flesta har mycket enklare att hosta upp manliga förebilder än kvinnliga – eftersom det är så historien sett ut.

Så att ha en mansdag kontrasterar att ha en kvinnodag – och där får man vara rätt blind och inte så lite inbilsk för att inte se att det finns grava ojämlikheter inte minst internationellt mellan mäns möjligheter att leva ett gott, säkert och långt liv och kvinnors möjligheter att göra detsamma. Om man istället menar att de båda dagarna inte går att jämföra bör man nog ta bort ett par av anledningarna till varför mansdagen finns då de klart påskiner att det är synd om män.

Jag kan inte se att män är vare sig förfördelade eller på andra sätt underkastade en sämre utveckling än kvinnor – något som dagen delvis vill försöka påskina. Självklart är det jättebra att lyfta mäns och pojkars hälsa – samtidigt är ett av de stora problemen i medicinen att det just är män som står som default-person i all forskning vilket är problematiskt i sig.

Det här är en konstig inställning också:

Särart? Helt ärligt så fattar jag inte det där. Lika lite som jag förstår de hårdföra ”kvinnor är annat än män” – förvisso delvis biologiskt och säkert många gånger pga av uppfostran och kultur mm: men är det något vi ska fortsätta att underblåsa? Har ”män” en särart som har ett värde? Har kvinnor det? Varför är det viktigt att definiera en grupp utifrån deras kön – fr a om en del av dem inte har någon lust att definieras på det sättet. Och att hävda att ”man” som del av språket (som en allmän beskrivning faktiskt ganska könlös) på något sätt bevisar att män som kollektiv har en särart är… märkligt.

Själv har jag helt enkelt svårt för att fundera över att definiera om personer jag har som förebilder är män eller kvinnor. Jag ser upp till personer som är smartare än andra, har större passion för det de gör än andra och som på något sätt lyckas att ge mig inspiration, kunskap och upplevelse. Inget av det sitter mellan benen på dem.

På spaning i samtiden: Trådignorans

Ett av de mer udda beteenden som är ganska vanligt är detta:

”Jag orkar inte läsa alla inlägg i tråden men jag tycker så här…”

Inte helt sällan är det något som redan skrivits, ibland har personen själv sagt det tidigare, och det har säkerligen disputerats i tråden tidigare. Men det struntar man i – för man utan att skämmas förklarar att man inte orkar läsa allt som diskuterats utan man vill bara säga sin mening. Oftast försvinner personen spårlöst i fortsatta diskussioner.

Ignoransen är inte ens subtil utan uttalad. Respektlösheten uppenbar både mot de som deltar och den som startat tråden. Men jag funderar vad det är för trigger som gör att man kan säga ”jag orkar inte läsa alla inlägg” och ändå tänka att det man säger ska vara något som folk tar in. Funderar man inte på om man faktiskt verkar ganska … korkad?