När klicken blir viktigare än pressetiken

Sociala medieflöden toppas plötsligt av en artikel från Kvällsposten om en familj som är djupt upprörda över hur de behandlats på sin all inclusive-resa av reseföretaget. En inte helt unik artikelvinkel och inte sällan viktig konsumentjournalistik när företagen gör fel. Sällan några klickraketer.

Men den här gången blir det en rejäl snackis. Eftersom händelsen är rätt fånig. En familj har fått lov att gå 350 meter till ett annat hotell för att äta sina måltider. Som det visar sig på grund av hotellets agerande i någon affärsuppgörelse – något resebolaget knappast kan göra något åt.

Att det här knappast är någon som helst nyhet vet självklart Kvällsposten. Men den redaktör som såg det här vet också hur klickmonster skapas – och insåg att det här var ett sådant: inte för att resebolaget gjort fel utan för att folk skulle dela det pga av det patetiska gnället från familjen.

Det som gör det hela lite skrämmande är det faktum att jakten på klick här innebär att man väljer att använda en hög med människor som inte vet bättre. De är upprörda, bortskämda och ringer tidningen. Tidningen lägger ut bilder på familjen, de låter dem komma till tals – och de blir därmed laughing stock för publiken. Nogsamt presenteras de med namn och varifrån de kommer. Deras egna bilder används frikostigt. Resebolaget får krishantera något som knappast är någon kris.

Cynismen lyser för första gången igenom. Engagemang är den nya räckvidden har blivit ett rätt cyniskt utnyttjande av tredje man. Konsumentens egen insikt om sin makt slår tillbaka med full kraft då konsumenten inte har vett att avgöra om det är värt att utnyttja den, och media väljer att vara villigt verktyg i vetskapen om att det kommer ge klick.

Jag valde att göra en skärmdump och pixla det som bara i första delen identifierar dem. Blir inte mycket kvar.

Ingen_all_inclusive_–_de_fick_äta_på_annat_hotell___Kvällsposten

Jag älskar den nya medielogiken många gånger men när det så flagrant görs avsteg från normal nyhetsvärdering, och en så uträknad double jeopardy används för att skapa trafik så blir jag beklämd. Aldrig förut har pressetik varit så viktig som idag när vi har en mediavärld fylld av allsköns mer eller mindre etiska nyhetssajter. Tummandet på den innebär att man spelar in sig i en helt annan position än tidigare.

Det värsta som kunde hända

Extra val med allt. Ett ultrasupervalår. Vilken röra.

Jag är skeptisk till att det för något gott med sig – extra valet. Och så borgerlig som jag än är så tycker jag det funnit drag av lätt åsneaktig istadighet från Alliansens håll när det gäller att faktiskt försöka lösa problemet. Men en oerhört märklig inriktning på att försöka skapa synen att en opposition har ansvar för att få igenom sittande regerings budget från socialdemokratiskt håll – trots att de själva så sent som förra hösten gjorde precis samma sak och förklarade att det inte var deras ansvar. Det är just nu en sagolikt patetisk pajkastning från alla håll och kanter – och båda har tungt ansvar i den uppkomna situationen.

Mitt i allt det här visar sig SD vara ohyggligt PR-smarta. De väljer att utnyttja presskonferensen till att driva sina teser och sätta ner foten i en mycket mer flagrant rasism, xenofob och främlingsfientlig position än tidigare. Liksom att konstant visa att deras intresse för demokrati är ett intresse av att skaffa sig makt för att sedan hela tiden disruptera demokratiska processer. Ett känt fascistiskt modus operandi som använts av fascister genom tiderna.

Jag är desillusionerad över att det här kommer att bli något annat än ett ”skräckval” för oss som ogillar SDs separatism och nyfascistiska politik. För jag tror inte att Åkesson kommer tillbaka och det vi ser nu är en mycket mer hårdför kärna av ideologiskt skolad sort som styr partiet långt mer ut i de bruna tassemarkerna.

Det är också intressant med termerna. Det är ett extra val. Alltså ett val som satts in extra pga omständigheterna. Det är inte ett extraval – dvs. ett val som innebär att man väljer något extra till. Det är heller inte nyval och fr a är det inget omval. I ordet finns makt. Här handlar orden om vilken kontext saker är i.

Tyvärr blir jag rätt dystopisk. Vi går till extra val med Moderaterna utan partiledare, en allians som på många sätt förlorat den viktiga sammanhållande länken, kraftigt försvagade socialdemokrater, och ett Miljöparti som kommer få svårt att vara trovärdiga som runner ups efter att språkrören lyckats låta som riktiga betongpolitiker under den korta tiden som statsråd. Ett samarbete bland de röd-gröna som vänligt kan betecknas som något rörigt och ostringent. Och ett jäkligt starkt SD som rider på ultrahögervågen i Europa. Samtidigt en oerhörd fara att många svenskar efter ”supervalåret” är oerhört less på politik – och helt enkelt stannar hemma. Förutom SD-anhängare som antingen har incitamentet att känna sig som om man har en mission, eller som är upprörda och vill att politikerna ska få en näsbränna.

Tyvärr kommer jag nog få skriva att närmare en fjärdedel av svenskarna väljer att rösta på rasistiska åsikter.

Det här var det sämsta som kunde hända – och problemet är att de övriga partierna kommer att bråka med varandra och därmed skapa möjligheter för SD att växa ännu mer så länge de inte trampar rejält i klaveret. Då har vi en situation som kan innebära att vi har ett nyfascistiskt parti som är näst störst eller i värsta fall störst den 23 mars.

Det är skrämmande på många sätt. Och alltför bekant om man tittar bakåt i den europeiska historien.

Spela skriva skriva spela

Att skriva är som att spela. Skönheten ligger i helheten. Att få ihop ord, stycken, rytm och stil till att fungera. Det är lika svårt att skriva bra som att spela bra.

Tänker på det när jag hjälper sonen med läxa. Han skriver en debattartikel. Vi hjälps åt, hittar vinklar, hittar synonymer, rytmen, stilistiska smarta lösningar. Jag är van och kan mycket av själva hantverket, han jobbar på. Men om jag skulle be honom lära mig spela gitarr skulle det vara tvärtom. Jag kan spela men jävligt hjälpligt medan han börjar kunna hantverket.

En av de värsta tillfällen jag varit med om var när en kunds konsult tog texten som jag och flera andra jobbat hårt med, uppåt två dagar tog det, och förklarade att ”det här tog väl någon halvtimme”. Det var en bra text, det var bara att de visste inte vad de egentligen ville ha eller säga. Jag blev ganska perplex och övriga räddade situationen. Jag undvek reflexen att bara resa mig och gå. Eller ge honom en smäll över den smilande truten.

Samtidigt kan man väl antagligen säga att om han hade förväntat sig dansband och fick rock’n’roll så tyckte han det var fel. Och om han inte gillade rock’n’roll så ansåg han väl att det bara var dunka dunka. Så lika väl som att han kanske egentligen borde funderat på sina förutfattade meningar borde jag funderat mer över om jag lirat rätt musikstil i texten.

Det finns stor skönhet och gott hantverk i såväl en byråkrattext som är väl skriven liksom i hissmuzak som är välgjord. Det finns en skönhet även i det som skapats för att vara funktionellt. Det är ibland lätt att glömma.

Men det är också oerhört viktigt att minnas att en text också kan vara en upplevelse. Ibland samma för alla, ibland olika. Ibland direkt och ibland indirekt. Vissa skribenter får ett eget språk, en egen ton som genomsyrar det de gör. Precis som vissa instrumentalister har en egen stil. Andra är utmärkta studiomusiker – eller copywriters – som kan skapa skönhet utifrån den idé eller det behov, den text eller den musikstil som är vid handen.

Jag tillhör de liberala inom språket. Men jag är rädd för en utveckling där det skrivna inte får vara något som kan bära både upplevelse, känsla, djupaste glädje och svartaste sorg utan att flankeras av visuella komplement. Eller att vi minskar vårt textanvändande till 140 tecken, podcaster och snabba realtidsuppdateringar.

En text kan vara snabb och den kan vara långsam. Precis som ett stycke musik. Den kan vara vacker, ful, upprörande, stilistiskt experimentell, grundläggande, apart. Bara den inte är meningslös. Bara den inte tappat insikten om att bära vidare det som den vill säga. Av sig själv.

Min lärare i predikokonst lärde oss att alltid försöka ge texten tid. Skriv först. Låt vara. Skriv sen om det. Skriv åt sidan, skriv på djupet, på bredden. Skriv i cirkel, skriv åt helvete. Precis som när man spelar för att hitta något att spela vidare på.

Tid. Det är något som man måste ge både det spelade och det skrivna. Det är något den spelande och den skrivande måste ge sig själv. Inte endast de få sekunder som vi har tillgodo.

På spaning i samtiden: det jag inte sett finns inte

Senast idag var det personer som förklarade att Jan Gradvall har fel när han skriver om att folk anklagar Spotify för CD-döden. Det må vara så att Gradvall har fel men argumentet som personerna för fram är ”jag har aldrig hört någon nämna det argumentet”. Det är knappast speciellt vettig argumentation. Men inte minst på sociala medier rätt vanlig. Vi gör det allihop. Anektdotisk bevisning har en ganska låg trovärdighet. Att avgöra ett arguments validitet utifrån en subjektiv erfarenhet är riktigt knepigt:

  • Vårt minne är en ganska dålig datahanterare. Bara för att du inte minns något innebär inte att du inte hört det. Fr a om vi adderar det faktum att vi idag hanterar närmare 40 gb inkommande data varje dag så skulle jag nog säga att om hjärnan inte är, utifrån behov, intresse etc är inriktad på den specifika informationen så blir ”jag har inte hört det” en ganska osäker parameter för att testa ett argument.
  • Vi lever i olika kluster. Sannolikheten att du umgås med människor som är ungefär som dig, delar ungefär samma värderingar och pratar om ungefär samma saker är rätt stor. Filterbubblan är självklart problematisk utifrån flera perspektiv och när det kommer till att bevisa eller motbevisa ett argument bör man åtminstone ta med i beräkningen att om man inte hört något så är det sannolikt så att det ändå kan ha sagts.
  • Argumentets logik slår ofta ”jag har inte hört det” i sig själv. Men det är en lite annan historia.

Den där tjugoförsta och tjugosista

Igår var jag på prisutdelning och kom på andra plats i Cision PR Influencer Award. Datadriven tävling om vilken pr-konsult som haft bäst utfall av sin medianärvaro. Två av väldigt många. Idag är det 13 år sedan jag stod utanför Borlängehälsan med ett papper i handen som var början på där jag är idag.

Förr om åren har jag nog sett det här datumet som ett datum där något tog slut. Idag tänker jag uppenbarligen det som det datum där något började. Även om det var några djävulska år med utmattningsdepression (ovanpå dysthemin) så – jag vill inte byta ut där jag är idag.

Det papperet var starten på en oerhört arbetsam process. Som bröt sönder, som smärtadet värre än något, som lämnade mig att omskapa så många delar av mig själv: självbild, tro, världsbild. Men det innebar också att jag mötte flera personer som är mina bästa vänner. Det innebar att jag blev tvungen att hitta en ny väg – som ingen annan än jag kunde spåra, hugga fram och vandra på.

Att jag varit präst är numera mer en rolig historia, en schysst icebreaker vid lunchen på föreläsningar. Ett minne som blir mer och mer vagt. Jag är så oerhört lite det jag var då. Säkert en del på ont men det mesta på gott.

Jag är inte längre på besök i den värld jag befinner mig i. Jag är inte nån praktikant som inte hör hemma där jag är. Jag är jävligt bra på det jag gör – och som jag gjort i över tio år. Det här är jag. Det är ingen tillfällig lösning. Det är default.

Det här är antagligen den sista årspostningen om det datumet. För på nåt sätt behöver jag det inte längre. Den här känslan bröt bort det sista av den sorg som funnits.