I en av de där böckerna som genom åren slagit mig i magen och förändrat min världsbild, "Amusig ourselves to death" av Neil Postman så skriver han om amerikansk politik och media:
Cosmetology has replaced ideology
och det är en oneliner jag ofta återkommer till i mediediskussioner. Om man i USA levt med en personifiering av ...
I en av de där böckerna som genom åren slagit mig i magen och förändrat min världsbild, ”Amusig ourselves to death” av Neil Postman så skriver han om amerikansk politik och media:
Cosmetology has replaced ideology
och det är en oneliner jag ofta återkommer till i mediediskussioner. Om man i USA levt med en personifiering av politiken under många år, dels rent tekniskt genom att ha en president som väljs och dels genom en mycket högre grad av att media genomsyrar varje del av det amerikanska livet så har vi sett det de senaste åren i Sverige. Och kanske är det här en sorts peak moment där den siste store ledaren som tillsattes på (någon sorts – en del av oss är lite skeptiska) politiska meriter nu faller. Juholts tal och hela historien som utspelat sig på Sveavägen 68 de senaste dagarna kommer att gå till historien. Osäkerheten runt vad som verkligen är sant är stor och knappast ger det socialdemokratiska partiet den stöttning som det behöver. Juholt har varit ett problem länge – och jag är personligen fascinerad av de socialdemokrater som inte velat se detta.
När det gäller Juholtaffären finns det egentligen två saker som diskuteras. Dels medias egna val av taktik där flera tunga namn önskar att medierna faktiskt funderar över sina val och sin plats i hur politiken förs. Paul Ronge går så långt att han menar att det är medierna som avsatt Juholt medan Anders Mildner är mer eftertänksam runt rollen för media och journalistik. Bison reflekterar över vad som hänt. Allt mycket läsvärt och samtidigt finns det en verklighet som – oavsett om vi får en diskussion bland journalister – måste hanteras av de som blir i fokus.
Dels handlar det om hur socialdemokratin hantera en faktiskt situation där medier just har tagit sig (eller fått) den roll som innebär att de blir en part i målet när det gäller en partiledares avgång. Många förespråkar en öppen process likt Centerpartiets men frågan är om det ens är möjligt. Det som Juholts partiledartid visat är att socialdemokratin är oerhört svårt splittrad och att partiet dvs kollektivet inte längre står över individen aka politikern. Den gigantiska politiska apparaten Socialdemokratiska partiet är idag inte en för motståndarna skräckinjagande maskin utan en ostrukturerad trupp av soldater som inte riktigt vet vad det längre är man kämpar emot. Socialdemokratiska partiet verkar helt enkelt behöva delas upp i olika grupperingar, kanske olika partier – för sprickorna är inte bara mellan personer i ledningen utan också i djupa politiska ställningstaganden. När partianslutna menar att medierna hindrar partiet att prata politik så är problemet att det inte finns så mycket politik att tala om.
Seth Godin har jämfört ett framgångsrikt varumärke med en lila ko. Det sticker ut, det är oväntat och därmed ser man den, funderar över varför den är lila och på så sätt finns det en ingång till att börja skapa en relation. Socialdemokratin har inga lila kor. De har knappt getterna hemma eftersom dessa springer omkring lite vind för våg. De starka uttalanden som inifrån ansetts vara gjorda har mest haft bilden av ett parti som är emot allt, och som väljer att i vissa fall slira på sanningen för att vinna en poäng. Den numera utskällda mediacirkusen har socialdemokratin de senaste åren försökt utnyttja för kortsiktiga vinster – och Juholt har varit en av de allra mest frekventa oneliner-producenterna.
Politik och personifiering är något vi får leva med. För politik är inte särskilt från andra varumärken som måste kommunicera sina visioner, sina planer och sina erbjudanden. Problemet är att när ett kommersiellt varumärke personifieras genom företagets ansikte utåt väljer man att kommunicera varumärkets värden. När exempelvis Juholt skulle personifiera socialdemokratiska partiets politik fick vi reda på att han gillar Elvis. Är det medias fel? Kanske. Men det bygger också på att man som sändare inte gjort sin hemläxa. När sedan personifieringen också dyker upp i kriser så fortsätter man inte att addera visioner till krishanteringen utan bygger det på konfrontation med den som avslöjar krisen.
Socialdemokratiska partiet (notera att jag inte skriver socialdemokratin – för den är större än partiet) har djupare problem än ett blodtörstigt mediedrev. De har större problem än Juholt. De har att möta en helt ny värld som de blundat för när det gäller såväl värderingar som hur människor väljer att bygga sin världsbild runt medias rapportering. Att medierna sedan väljer att inte vara objektiva utan opinionsbildande är en parameter som man måste räkna med.
Jag tror att socialdemokratiska partiet inte har så lång tid kvar. Inte som entitet. För att bli relevanta skulle vi behöva ett antal mindre socialdemokratiska partier, där klara linjer för inriktningen av samhället kan drivas utan att hela tiden behöva kompromissas. Svensk politik behöver ett socialdemokratiskt socialliberalt parti. Och ett vettigt vänsteralternativ som inte snöar in på olika trendåsikter på ytan. Där mer traditionell kollektiv politik kan föras.
Uppdatering: Det är kanske en symbolik i att SVT inte lyckades direktsända presskonferensen – public service som är en andans kusin till det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Och att presskonferensen hölls i ett köpcentrum. Inte ens socialdemokratin kan längre förneka att kapitalism är en viktig drivkraft.
Bloggar etiketter: avgång, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, socialdemokratiska partiet
