Vi behöver också 5 sätt att optimera din Linkedin-profil (tankar om normalitet)

Idag ska jag försöka tvätta lite, städa lite och självklart jobba en del. Publicera en podcast och skriva ihop lite planer. Sen göra en del administration, ligger lite efter och avsluta kvällen med lite träning om min begynnande förkylning håller sig på plats. Det är en ganska normal söndag. Under tiden kommer jag skriva tweets, snapchatta och en massa annat. Normaliteten.

Så varför skriver jag det här? Det är ju knappast intressant alls.

Igår läste jag vännen Anne-Lie Lokkos uppdatering

”Vad kan vi göra? Världen rasar. Är det nu vi alla måste göra mer? Fokusera på rädda världen och mindre på våra egna mål. Vad kan vi som individer göra? Eller ska någon annan få ansvaret och jag går på gymet, hittar mig själv och skriver 5 tips om hur du lyckas med din LinkedIn-profil.”

Jag förstår henne mycket väl. Det här är verkligen inte att ifrågasätta henne.

Det som Trump-maffian och May-gänget och Daesh-galningarna, Erdogan med posse, Putin et conc. plus en massa andra gör är att förstöra ett samhälle som vi hållit som normalt. Vi har samma saker i vårt eget land. Normaliteten i meningen att faktiskt ett liberalt, människovärdigt och jämställt samhälle är det som alla försöker uppehålla, med mångfald och vilja till utveckling.

Det är värt att utmana den förändringen. Men också viktigt att uppehålla vår egen normalitet. Det handlar om den fina balansen mellan att låta allt verka som vanligt och därmed vända ryggen till det som hotar samhället och att samtidigt uppehålla en normalitet för att inte förstöra det vi byggt upp genom att sluta skapa kunskap och insikter även om saker som inte handlar om de stora frågorna.

Rädslan kan innebära att vi slår sönder normaliteten själva – och på så sätt också blir en del av den rörelse som vill förstöra det vi ser som det normala. Skräcken kan göra att vi slutar att göra det som också bygger ett samhälle: kunskap och insikter i det lilla livet.

Vi behöver vara på tå, behöver berätta vad som händer. Men vi behöver också fortsätta att leva i vardagen. Att visa att livet fortsätter trots att det brinner runt omkring oss.

Passiviteten är den stora faran men också att vi slutar att också prata om det normala, om det lilla livet, gläds åt nya spännande händelser. 5 sätt att uppdatera din linkedin-profil innebär också en trygghet: att den vanliga fortfarande fungerar också.

Vi ska fortsätta att hjälpa varandra att både vara så trygga vi kan men också så informerade som det är möjligt. Vi ska fortsätta bygga på en bra värld, vad det än handlar om. Normalitet förändras hela tiden.

I slutänden måste vi ändå tro att sans, medmänsklighet och öppenhet vinner.

Hjälp! Sonen är vegetarian och jag ska göra julmaten!

Jag och sonen ska fira jul ihop. Han har konverterat till vegetarianism (själv kan man väl säga att jag väldigt bokstavligt senaste året varit ”pastafarian”…) så alltså: hur ska jag, som generellt är ganska dålig på att laga mat faktiskt kunna fixa så att första julen ensam(ma) blir bra.

Man frågar Internet. Eller snarare: man frågar sina vänner på Facebook. Alla som är avogt inställda till Facebook kan ju kolla in den här fantastiska tråden.

Så det blir en trevlig meny även om jag nog ändå kommer att äta någon liten skinka och en liten laxbit och kanske en sillabit. Men generellt blir resten utifrån vegetariskt (korv och köttbullar är liksom stapelvara-mat i det här ensamhushållet till vardags).

Valde att gå igenom allt och tyckte det var så bra att jag helt enkelt samlade ihop både generellt idéer och alla länkar.

Idéerna

  • Potatisstavar med grädde, valfri lök och ev svarta oliver eller kapris! Plus ströbröd ovanpå!
  • Gör en sillinläggning och skiva en aubergine tunt och lägg skivorna/slamsorna i inläggningen
  • Koka upp rödkål i glögg.
  • Tag ett paket Oumph, fräs i en stekpanna, tillsätt lite hickory-grillsås av något slag, och låt det puttra ihop. Toppa med pumpafrön för lite knaprighet.
  • mandelbollar (finhacka mandlar och blanda med pesto, rulla och stek som köttbullar)
  • stekte grönkål med finhackad purjo och pressad vitlök, kavlade ut en smördeg tunt, tog ut rundlar med stor mugg, la en klick grönkålsfyllning på varje, vek rundlarna dubbelt och naggade kanterna med gaffel, bakade en stund i ugn
  • brysselkålen ffs! :) Rensa, förväll den lätt och woka sen med chili och vitlök
  • sallad på strimlad vitkål/rödkål + ananas (krossad eller i bitar) eller (färska) mandarinklyftor.
  • kokt rödkål på burk, lätt värmd och blandad med lite grädde och rivet äpple
  • Rödkålssallad med apelsin och russin.
  • Köp färdigkokta rödbetor och rosta. Poppa med fårost.
  • Dadlar fyllda med gorgonzola.
  • Doppa vörtbröd i grönskapsbuljong och stark senap till.
  • Kryddpepparkryddad portabellosvamp
  • Kikärtsröra, aubergineröra, persiljesallad

Länkarna

ICA Vegetarisk jul

ICA Vegansk jul

ICA Vegansk julskinka

ICA Grönkålspaj med valnötter

ICA Waldorfsallad

Jamie Olivers vegetarianska recept

BBC Good Food vegetariansk jul

Köket och Maud Önnermarks Bulgursallad med grönkål och ädelost

Kökets grönkålsgratäng

Grönt varje dag Jul för en

Coop Vegetariskt julbord

Jävligt gotts vegetariska julbord

Vegomagasinets julmat

Pinto Magasins julrecept (pdf)

Allt om mat Finsk julmat

Ingen rotmos Apelsin och dadelsallad

Ingen rotmos Vinbräserad rödkål

Arlas vegetariska julmat

Tasteline Sticky Tofu

Tack alla som bidrog! Ni är så många och fantastiska! Jag älskar Internet :)

Foto: Stacy CC2.0

Så här är vi nu

Idag är det 18e december.

Dagen efter konserten. Dagen efter att Kent sa tack och adjö på ett storslaget sätt. Dagen efter att ljusen tändes på scenen för sista gången. Dagen efter tårarna. Dagen efter avskedet.

Ingen dog (jag har kollat alla mina vänner som är hardcore-fans – de är mest lite bakis). Och nej, det är inte i samma paritet som Aleppo, som farorna med Trump eller ens speciellt mer än att ett band som betytt mycket för många väljer att lägga av.

Som satt ord på känslor, som gjort bilder av en tid som är och varit. Som för många av oss har gått från ungdom, in i vuxenhet och nu in i medelåldern. Och berättat om det i varje melodi.

Så ja, sorg för många. En sorg som måste få vara där. Deras musik kommer alltid finnas kvar, våra konserttröjor kommer tvättas ur och våra bilder kommer vi arkivera för att visa barnbarnen.

Men de finns inte längre. Det kommer inte komma något nytt. Det kommer inte vara nya turnéer att hoppas på.

Så vi som älskade det på olika sätt. Låt oss känna. Låt oss vara.

För ja. De vågade göra något som många borde: lägger av innan det blir repetition, innan man gör det för att man måste istället för att man vill, lägger av innan man blir en pastisch på sig själv.

Idag är det 18e december. Igår tog vi farväl. Idag får vi minnas och sörja. Imorgon letar vi en ny väg framåt. Det är så sorg fungerar när den fungerar som den ska.

Vi åker hem. Från en begravning fylld av ljus och confetti. Vi fick den sista sången, den sista gången. En blek vintersol lyser över landet som idag är något annat än det var igår.

Det är över nu

Vi åker genom ett kallt land där hjärtan frostnyps

Hon fanns inte när det startade, jag var tjugo år

Ett helt annat land – ett främmande land – vårt land

Mot en begravning. Till ett sista ackord. Det är slut nu.

Ljusen tänds. Den sista confettin singlar sakta genom luften.

Ett requiem för en epok. Mitt vuxna liv. Vårt nittiotal. Vårt noll noll.

En tid som var som den var och aldrig är igen

En tom scen, ett minne av en gest.

Alla dessa jävla ord. 999 saker man inte borde gjort

Vi blev som de andra. Vi blev 4 tons-martyrerna.

Varje vuxet tonårshjärta, poesin för oss som aldrig var något

men som sedan blev det som de andra aldrig blev

Det som stavas till elit.

Med ett ben kvar i den öde skolkorridoren.

Fait accompli för framgången

Som inte finns om man glömmer att ha kul.

Så genom snön genom gråheten.

Det är slut nu. En sista sång. En sista gång.

Tack.

För cree och alla andra

Igen. En av oss har gått bort. En av oss som var med från den tidiga bloggosfären. Det är oundvikligt att det blir så. Vi har hållit på länge. Vi har varit uppkopplade länge. Människor dör. För egen hand eller för andras hand eller för ödets, sjukdomens,  kroppens skörhets hand. Det är alltid en så märklig känsla. Man har en relation samtidigt som man aldrig träffats öga mot öga, man vet massor om den andra men inte var hen bor. Allt sånt som annars är viktigt blir snabbt oviktigt. Åsikterna, känslorna, ståndpunkterna, personligheten mellan textraderna är det som definierar oss. Så när en av oss försvinner blir det ett litet hål av tystnad. Och snart försvinner det hen skrivit: in i den digitala glömskan. Någon annan tar adressen, något företag som säljer reklam slabbar på fula länkar. Efter tjugo år på olika sociala nätverk så börjar det bli många som gått.