Alla dessa 10 000

10000-metersklubben. 10000 timmar för att bli expert. 10000 steg per dag.

10000-metersklubben är ju mer en skojig anekdot även om den uppenbarligen triggar folk att försöka bli medlemmar. 10000 timmar för att bli expert på något är debunkat sedan länge trots Malcolm Gladwells försök att rädda idén. 10000 steg visar sig vara så enkelt att den första pedometern hade ett japanskt namn som betyder ”de tiotusen stegen”.

Det finns egentligen ingen direkt förklaring till varför allt handlar om tio tusen mer än att det är ett jämt, ganska stort men fortfarande uppnåeligt tal. Det är närmare 0 än eon. Det är samtidigt intressant hur dessa olika nivåer gärna blir en sorts sanningar väldigt enkelt och snabbt – och är väldigt sticky oavsett hur mycket de blir debunkade.

Den här åsiktskorridoren

Jag har försökt att formulera min känsla runt Alice Teodorescus krönika som ska förklara linjen runt GPs ledarredaktion. Åsiktskorridoren.

Jag tror inte det finns någon åsiktskorridor. Själva konceptet är dels ganska ologiskt och bilden är mest konstig. För att få till att det finns en åsiktskorridor måste man skapa en världsbild som bygger på något helt annat än demokrati. Det innebär att man måste – som Alice Teodorescu också gör – måste måla upp en tavla som hon sedan pekar på och säger ”det här är sanningen och därför finns åsiktskorridoren”.

Problemet är att för att riva den sistnämnda så kommer hon också att dra färgen av sin tavla. Vilket gör att hon – och de som använder samma metod för att förklara att man inte får plats i det offentliga samtalet – helt enkelt vill ha åsiktskorridoren kvar: för annars blir hennes, och andra som känner samma, åsikt bara en av många.

Eller så kan man säga som @staffred om hennes krönika och rivande av åsiktskorridor:

2015-03-07 10.25.20

Jag kör #snapchat100 som årets #blogg100

När jag insåg att Fredrik Wass tänkte dra igång ännu ett år av Blogg 100 så kände jag att det skulle ju inte fungera. Min och Sarahs vår är fullsmockad med jobb + att jag också börjat att jobba på Uppsala kommun.

Förra året nådde jag inte ända fram. Det intressanta med det året var att jag testade ett antal andra bloggplattformar. Den jag älskade mest var Medium. Och jag fick åter bevis på att vi, trots att techvärlden blir mer och mer lik den vanliga industrivärlden, ännu inte kan lita på att tjänster består: i november las Jux ner vilket innebär att de bloggpostningar jag skrev där är försvunna.

Jag inser samtidigt att jag läser extremt mycket färre bloggar idag än förut. Jag rensade ur min Feedly ikväll – och insåg också att många bloggar som jag läst inte uppdateras alls. Bloggen är inte död men har förändrats väldigt mycket. Idag är det mest intressanta inom företag och tjänster: där lever och frodas den, respektive inom vissa intresseområden.

Samtidigt finns det något i det som gör det svårt för mig att låta bli att ändå fundera över det – att kanske köra ett år till. Bloggandet är en viktig del av det jag är: det är snart femton år av livet där jag bloggat.

snapchat100

Dock väljer jag en lite annan approach. Säkert inte comme il faut men strunt samma: eftersom jag precis valt att börja på riktigt försöka att förstå Snapchat så tänker jag verkligen satsa på att köra #snapchat100. Man får väl se det som någon sorts spin off på Blog 100. Eller att jag bara försöker sno en idé.

Varför får jag för mig nåt sånt? Dels för att jag gillar tanken att det jag skapar – om det är bild på vardagen eller en viktig tanke är förgängligt. Det är mot allt man ska tänka när det gäller såväl branding, SEO och generellt hur vi som människor gärna bygger monument över oss själva. Med Snapchat är det bara en enda lång tillfällig konversation.

Det är realtid på riktigt. Det finns inget förut och inget sen utan bara ett just nu (24 timmar). Så till skillnad mot andra som kommer ha 100 bloggposter, som tickar in Google-juice och allt sånt så kommer jag efteråt ha exakt ingenting kvar av det jag producerat. Det är skrämmande, lite snett och faktiskt ganska uppfriskande.

Plus att jag själv ibland kan känna att jag lite glömmer bort att faktiskt ha roligt när jag använder sociala medier. Det blir lätt allvarligt: för det är mitt jobb och det är ofta så att jag hela tiden håller på att analyserar. Snapchat är underhållande. Det är rätt fult. Och det går inte att göra nåt jätteproffsigt utan det är faktiskt helt enkelt ganska befriande kul.

Så vill ni följa med på den resan: följ mig på Snapchat. Såklart heter jag deeped där.

Där bakom

det går inte att andas kippar
tusen varelser rör sig under skinnet
det kliar det bubblar det rör sig
och du vet att det är så men det är inte så men det är så

det är det omänskliga

varje andetag som taggar rakt in i lungorna
det sitter en osynlig flodhäst på ditt bröst
och tunneln du ser tar liksom aldrig slut
varje muskel fylld av adrenalin varje muskel bristningsgränsen

det är det omänniskovärdiga

det tjuter tjuter tjuter inne i skallen
en vinande kompakt tystnad som låter
hjärnan springer maraton och står still i sin vilsenhet
smärtan smärta snärtar

men där bakom
efter alla år
så vet jag att
det finns liv

men där efter
efter alla år
så vet jag att
det finns ljus

bara man står ut
bara man ser till att ta
en dag en timme en minut
sekunden i taget

1000 piskrapp för en blogg

Deepedition fyller tio år typ nån gång här i dagarna. Den här versionen kom till i juni men den startade som en Blogger-blogg. Jag har bloggat sedan 2001. Jag har sagt mycket dumt men förhoppningsvis också förändrat något. Jag har aldrig behövt vara rädd för att det jag skriver skulle skada mig mer än möjligen min karriär. Vilket man kan ta.

Raif Badawi har inte den lyxen. Raif Badawi är bloggare och är dömd till tio års fängelse och 1000 piskrapp, femtio stycken varje fredag. För att ha bloggat. Detta för att han av saudiska myndigheter anses med sina texter skändat islam.

Jag kan skriva att vår kung är dum, att man borde hänga Gud, att Mohammed kan avbildas som en rondellhund och att Löfven är en tönt. Jag kan ge mig på allt som är heligt oavsett religion eller politik, svensk kultur eller töntiga poplåtar. Det är min rätt. Det är min yttrandefrihet. Visst kan kristna, muslimer, socialdemokrater eller monarkister bli upprörda. Men ingen av dem kan med lagen komma åt mig. Och ingen av dem har rätt att försöka tysta mig.

Hela världen har skrämts, med rätta, av det hat och den skeva tolkning av islam som triggade ett antal franska islamister att avrätta en tidningsredaktion. När journalister använde sin rättighet så blev de dödade. När judiska familjer skulle handla inför sabbaten blev de tagna som gisslan. Och när Raif väljer att skriva kritiskt mot islamiska lagar så blir han dömd att piskas. Men få väljer att notera detta. Inget #jesuisRaif.

Ett land må ha rätt att ha lagar som styr struktur och förhindrar att människor far illa. Men när lagar innebär att människor far illa så är det inte rätt, när ett straff innebär att. Och muslimer har all rätt i världen att uppröras av avbildningar av profeten eftersom det bryter mot vad som står i Koranen. Men ingen har rätt att utmäta ett straff som döden.

1000 piskslag innebär en stor fara för en person. Både hens psykiska och fysiska välmående kommer att påverkas. Det vi kan göra är att inte vara tysta.

Som bloggare är jag stolt över att vara just det. Det här är mitt verktyg. Det här är min tidning, mitt manifest, min dagbok. Så också för Raif, och andra bloggare som förtrycks för att de vågar stå upp för det de tror på.

Skriv på petitionen. Dela vidare och berätta om detta. Blogga om det!

 

Ps. Och nej, de som försöker göra en jämförelse mellan det här och Dan Park kan gå och gömma sig. Dan Park har inte blivit dömd till att bli piskad. Och de som orerar om att det skulle vara islams fel och det är en ond religion bör a) läsa Bibeln b) läsa kristendomens historia. Ds.