Bara så att ni vet.

Idag fyller en fantastisk person år. Bump fyller 14. Är det någon som förtjänar epiteten extraordinär så är det hon. Av många olika anledningar. Grattis!

Mindre än ett dygn i Malmö. Norwegian var försenade på söndagen. Så pass att vi kom till Malmö först efter att alla matställen stängt. Som tur var så hann inte Burger King stänga.

Några möten idag. För en arbetsnarkoman som mig känns det som om jag inte gjort “rätt” för mig.

Och vi blev så pass sena att vi fick ta taxi till Kastrup: så nu har jag åkt både tåg och bil över bron.

Och bott på Hotel Savoy. Snyggt hotell men jag vet inte - de flesta hotell är ungefär samma (ok, Tegnérlunden var ett riktigt nedköp). I övermorgon drar HS till Paris.

Jag och barnen far till Västerås till helgen, jag och Solstickan ska ha pappa-sondag i Sthlm.

Nu sitter jag på tåget hem. Hade tänkt jobba men eftersom vagnen är sist i tåget så skakar datorn något alldeles grymt. Som vanligt är uppkopplingen från Tele2 urusel runt Sala.

Jag är inte gjord för globetrotting.

Det känns som att man behöver samla ihop en massa tankar runt den intensiva diskussion som varit runt begravningen av Engla och SVTs val att sända denna.

1. Jag är lite förvånad att inga kriminologer uttalat sig (vad jag sett) runt sändningen. I en sjuk hjärna blir den uppmärksamhet som begravningen fått genom att SVT sänder den som en “statsbegravning” en vinst och i förlängningen kan det innebära en trigger för andra med samma sjuka tankar.

2. Public service, och journalistiken som ligger som grund för public servicetänkandet, ska vara konsekvensneutrala. Att sända begravningen är inte konsekvensneutralt. Ska man dra det till sin spets så väljer man att döma Eklund innan domstolen gjort det. Visst - han har erkänt, visat var kroppen fanns men rent juridiskt sett så är han fortfarande oskyldig. Om man inte drar det till en sån spets så handlar det ändå om att man väljer att ta ställning och skapa symboler. Det kan möjligen vara ett av de statliga indirekta direktiven men det rimmar illa med nästa punkt.

3. SVT har blivit populistisk service genom att inte ta sitt ansvar och fundera över vad deras bejakande av en sörjande familjs önskan kan ge i fortsättningen. Gapet mellan ett stringent public service-tänkande och det nya populistic service-tänkandet har varit flagrant i alla uttalanden från SVT, och det var just den synen som Siewert Öholm förfäktade - när han inte försökte föra fram en sorts elitism gentemot alla som är kritiska.

4. Samma elitism som Siewert Öholm visar på har personer som annars brukar vara intresserade av yttrandefrihet visat. Blogge ber mig och andra hålla käften, eftersom valet att tv-sända begravningen är ett privat avtal mellan Englas familj och SVT - och det har ingen annan med att göra. Problemet är att det argumentet är lite underligt: SVT är jag och alla andra - alltså ska vi som är kritiska hålla klaffen när representanter går in i avtal som vi inte vill att de ska gå in i.

5. Det man sett i det här är hur medialiseringen skapar stora gap. Om personerna som drabbades av Arbogamorden haft medievana personer runt sig hade det blivit en större debatt, om Bobbyaffären inte varit så svår att hantera för många människor genom att det handlar om föräldraskap, hade någon mediekunnig säkert tagit tag i det.

6. I Englafallet finns det ett antal personer i bakgrunden som är mycket vana att figurera i media, som har många kontakter inom olika medier och vet att använda dem. I detta har det alltid legat en orättvisa, men faktiskt kommer det gapet att vidgas trots att vi idag har ett medielandskap som inbjuder alla till att publicera sig. För kunskapen handlar om att få in saker i rätt “strömmar” för att nå ut - i framtiden lika mycket att hamna som en postning på större bloggar som att hamna i media.

7. Medialiseringen skapar också en förenkling och en stark dikotomisering av debatten. Vår lokaltidning (Dalarnas Tidningar) har varit mycket “på” när det gäller den här debatten, och hade idag en intervju med Englas mamma som var “ledsen över kritiken”. Problemet är ju att ingen har kritiserat henne utan att kritiken handlar om det gemensamma: public service. Vissa (exempelvis Jerry) har velat dra det till att den som kritiserar begravningssändningen är oempatisk och känner inte något inför mord på barn etc. En skarp mediedramaturgi skapar detta, och debattörerna lär sig att bygga utifrån samma manuskriptmall. Jag, som är kritisk mot SVT, mot Svenska kyrkan och mot dem som anser att det är rätt att sända begravningen, blir därmed kritisk mot de anhörigas önskan trots att det enda jag förklarat är att jag är rätt övertygad om att deras önskan inte springer ur ett rationellt val. Det är inte kritik - det är beteendevetande och erfarenhet av sorgeprocessen. Men genom en förädlad dikotomisering så har mediedramaturgin utvecklats till ett sorts fotbollsderby.

8. Svenska kyrkan har valt att ligga mycket lågt. I längden inte speciellt bra. Bra att man i det här fallet stödjer sin personals val¹ oavsett vad man tycker om det men illa att man inte inser att det som nu skapar är ett prejudikat och nästa gång kommer man behöva ta diskussionen om “öppna gudstjänster” är total öppenhet, även för media eller öppenhet i en mer analog fysisk mening (att ge alla möjlighet att närvara fysiskt i kyrkorummet).

9. Svenskens syn på riter visar sig vara bra mycket starkare än man kunnat tro i en sekulär och medialiserad värld. Diskussionen om SVT och begravningen har rört upp känslor som inte har med just det här att göra utan det faktum att människor har en mycket klar bild över hur en begravning bör vara: och där har media ingen plats. Om vi idag har en mycket svagare rituell betydelse av passager som dop, konfirmation och vigsel så står begravningen upp som en klar rit som få människor anser ska hanteras utan omsorg och respekt. Döden håller på att bli den sista andliga utposten för den moderna människan, begravningen blir den ultimata passageriten.

10. Jag är starkare övertygad om att opinionen skapas utifrån såväl dolda agendor och utifrån möjligheten att skapa monster och änglar. Det är en av de grundläggande anledningarna varför Engla fått så stor uppmärksamhet och inte de andra barnmord som skett i det närmaste: i Englafallet är det en man, en känd våldsbrottsling och (kanske) pedofil som tagit en oskyldig flicka och dödat henne. Trots att inget släppts om eventuella sexuella övergrepp så är många redan på det klara att de “måste” ha hänt. Det är en enkel bild av ett monster som kunnat skapas, och därmed blir samlingen runt Engla som symbol för oskyldiga offer för våld så enkel - monstret är inte “vi”, det är något “annat”. Vi behöver inte identifiera oss med monstret. I de andra fall som funnits finns det om att det finns möjliga identifikationspunkter med förövarna respektive icke-möjliga monstruösa drag: Arbogafallet handlar det (antagligen) om svartsjuka - något många kan identifiera sig med, och en kvinna (det går idag inte att göra kvinnor till monster då kvinnor per definition är offer oavsett vilka handlingar de utför), i Bobbyfallet handlar det om att man måste göra föräldrar till monster vilket innebär att varje förälder inser att man själv kunde blivit detta.
Så begravningen och symboliken som SVT menar är stark handlar om hur vi förenklat bygger upp en värld i det goda (det som är som vi) och det onda (det som är något annat). Samma dikotomisering som skett i samband med hedersmordsdiskussionen (den “andra” kulturen). Det hela bygger på en rak propaganda, och människans behov av förenklade verkligheter.

Uppdatering: Intressant är att kvällstidningarna idag väljer att toppa med minnesgudstjänsten för Arbogabarnen.
Uppdatering: Jan Axelsson förklarar att alla kritiker är dumma i huvudet.
Andra bloggar om: SVT, Engla, begravning, medialisering, diskussion, opinion, dikotomisering

1. det har stiftet här, och Ola Söderberg i synnerhet inte gjort förut… [up]

Måste klä om och klippa gräset. Det går fort men det är ändå jävligt trist. Vi har närmare 30 grader på altanen. En altan som helt klart sett sina bästa dagar och grannen bygger en ny jättefin. Och det ligger hela tiden Byggmax-reklam på min plats. Men jag kan inte sånt där, jag är inte intresserad av att bygga och greja.

Vi kan ha dörren öppen. Yoda går inte ut. För grannens hund har skrämt henne från vettet. Stackars katt.

Imorgon flyger jag till CPH för att sen åka tillbaka över sundet. Arbetsmöte på måndagen i Malmö. Sen hem. Jag är mest fascinerad över att jag klarar av det här livet - jag som egentligen hatar att resa.

Halva bubblan sitter och leker med Googles nya översättningsprogram. Om man vill veta hur deepedition skulle se ut på arabiska så finns det här eller SSBD på ryska.

Jahaja. Det har fan gått troll i sena kvällstågen för min del. I Avesta stannade tåget och vi som skulle till Borlänge, Mora och whatever fick kliva av. För det var gräsbrand igen. Träffade en kvinna som blev lika cyniskt trött som jag - hon hade haft ett jäkla strul i en vecka med tåg som inte gått och plan som blivit inställda. Träffade en jurist från Stockholm som blev alldeles stressad eftersom hon skulle ha ett möte i Borlänge vid tiotiden. Osv. När vi klev av så stod det en buss. Men innan hälften av oss hunnit över spåren så dök ett långt godståg upp. Ett långt. Som stannade framför oss. Där stod vi alltså bakom bommarna. Med ett godståg stillastående framför oss.
Efter en kvart eller så behagade någon ge godståget klarsignal att åka vidare. Då stod det inga bussar kvar. Sen kom en buss tillbaka. Då hade den fått kontraorder att bara ta folk som skulle till Mora. Ut med ett gäng folk - in med lite Moramänniskor.
Sen blev vi stående. Tills det kom en buss. Som skulle stanna i Hedemora och Säter. Hedemorastoppet blev långt, det visade sig att man väntade på en massa folk: tågpersonal… Fan vet varifrån de kom.
Roligast var en sur gubbe som, när han hörde mig skämta om gräsbränderna, förklarade att de kom av att folk rökte (och bligade irriterat på min cigg). Yeah right, tågspåren går ofta knappast i terräng där folk går och röker…
En annan rolig sak är det här. Snacka om lite looservarning att fråga efter en invite till Asmallworld…

Andra bloggar om: tåg, SJ, A Small World

Sitter på tåget igen, tillbaka norrut efter ett dygn i Stockholm. Jobb. Som vanligt. En del brukar fråga “men då kan du ju shoppa jättemycket”. Just ja.

Lyssnar på The Slip med NiN, som han släppt under Creative Commons-licens.

“Thank you for your continued and loyal support over the years — this one’s on me.”

Låter bra. Mindre poppig än Zero utan att bli otillgänglig. Och som sagt: gratis. Tungt för IFPI och Antipiratbyrån. Undrar om de tänker försöka jaga folk som fildelar The Slip?

Andra bloggar om: NiN, Creative Commons, tåg, Stockholm, Borlänge

Sitter på tåget ner mot Sthlm igen. Det har varit en smula märklig dag idag. Telefonen ringde i eftermiddags och det var SVT Debatt som frågade om jag ville vara med och debattera Engla och begravningen på torsdag. De hade läst mitt blogginlägg. Jag tackade nej.

Uppdatering: Sanslöst usel debatt. Siewert Öholm har återigen visat sin totala ignorans mot allt som motsäger hans egen subjektiva moralism. Undersökningen på SVT visade att 79 % var emot att sända begravningen, det var 4000 som svarat - Öholm menar att det nog var “fel” personer som svarat. De många personer som ifrågasätter SVTs åsikter inifrån avfärdar han som “kulturelitister”. När det visade sig att ingen i studion tänkte se begravningen förklarade han att de var dubbelmoraliska eftersom de läser tidningar…
Att Ranelid sedan körde något fånigt emo-kör gjorde det hela inte bättre. Ja kära nån.

Uppdatering: Äntligen någon från min gamla profession som tar bladet från munnen.

Mamman sörjer sin dotter, hon är chockad. Då måste någon annan fatta beslut åt henne. Jag har förrättat hundratals begravningar, jag vet hur viktigt det är att det blir ett tillfälle till avsked med öppet hjärta. Det har man inte om tv-kameror är där.

Och för övrigt verkar programdirektören på SVT numera också vara utbildad beteendevetare:

Enligt vår bedömning är inte mamman i chock. Även om det är familjens önskemål, så är det vi som har det hela och fulla ansvaret för sändningen

Niklas Lång, kyrkoherde i Husby, ser inga problem dock.

Naturligtvis har vi diskuterat för- och nackdelar med de anhöriga, pressekreteraren och SVT. Fördelen är att nu kan alla de som upplevt sig starkt berörda av händelsen använda begravningsgudstjänsten i sin sorgbearbetning.
– Inte ens de närmaste; släkt, vänner, skolbarn, familjer, folk i Stjärnsund får plats i kyrkan, säger kyrkoherden. Tv-sändningen blir en möjlighet för de berörda att ändå delta.

Lite märkligt ändå. Skulle man vilja sett till att alla närmaste berörda skulle få vara med skulle det vara enkelt fixat i dagens läge utan att SVT är inblandat och sänder allt till hela Sverige.

Andra bloggar om: SVT, debatt, Sthlm, begravning, Engla, nej, Siewert Öholm, Björn Ranelid, Debatt

En bloggutmaning från Mymlan. Jag är väl rätt sist egentligen. Men ok:

1. Hur länge har du bloggat?
Jag började reloada 1995 eller nåt. Min första blogg startade jag 2001, typ november. Sen startade Researchers första version sommaren 2002. Den blev en egen bloggdomän 2003. På Bloggi¹startade jag de första stegen mot det som sedan blev deepedition men det tog några versioner av Researcher2 på Blogg.se och sen på Blogspot innan det blev en egen domän. Och innan det skrev jag en jävla massa dagböcker på Lunarstorm, Silverplanet och QS. Jag har sett en jävla massa bloggverktyg utvecklas (det är faktiskt inte så länge sedan som automatpingandet kom till - innan dess fick man trackbacka manuellt). Idag bloggar jag här, på Researcher, på Same Same but Different, på min Tumblrblogg och mikrobloggar. Jag håller på att starta en blogg för samfälligheten, jag kommer att skriva för MID. Så mikrobloggar jag. Sen använder jag bloggverktyget för att skapa en digital footprint. Som antagligen kommer att gå över i en annan domän och då ska jag hitta på något med Researchdeploy-domänerna.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Om vi säger så här: det fanns inte så jäkla många svenska bloggar när jag började. Det var väl Stattin (numera mymarkup.se), Anna feat. Mel (lycka till med livet kära vänner), Suburbia (hans arkiv går bara tillbaka till 2005 men jag är rätt säker på att han fanns från början, och var i helvete har du tagit vägen?!), Blind Höna och självklart Adland, som jag räknar som moder till Researcher. Jag är faktiskt en av pionjärerna. Så någon bild hade man inte. Snarare skapades bilderna då.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Eh… möjligen blir jag förälskad i bloggare ;) … Det är gigantiskt många bloggar som jag läst genom åren. En del är fortfarande kvar, andra har dött (några rent fysiskt).

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Mina första blogginlägg finns i cyberrymdshimlen. De var på knackig engelska och bestod av diverse dåligmående. De första på Researcher var väl sådär. Men varför rota?

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Idag, i RSS-läsarens tidevarv (Åsk, kommer du ihåg den där RSS-läsaren online som du skapade?) är det nästan svårt att säga vad som är bloggar och vad som inte är det - man läser sina feeds liksom. Men jag gissar att jag har, rena bloggar, ett par hundra i min Google Reader. Vissa läser jag ofta, andra mer sporadiskt. Det är många reklambloggar, fr a plannerbloggar men ett gäng “vanity”bloggar² också.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Kanske fem-sju procent är rena “vanity”bloggar. Flest är reklambloggar och bloggar om social media, media och liknande. Sen finns det en hoper bloggar som jag taggat som “generalister”; som liksom handlar om en massa olika saker.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Även om vi jobbar inom samma bransch och inom samma skrå så är nog Ulrika rätt olik mig. Bison och jag är ofta dissonanta fast jag vet inte om vi egentligen är så olika. För övrigt ser jag ingen större mening i att läsa bloggar där jag inte hittar någon som helst koppling till mig själv: bloggen är ett socialt medium, och de jag vill ha relationer med ska vara någorlunda rätt kopplade i huvudet.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Mymlan. Det är ibland lite väl otäckt vad lika vi är (antagligen därför vi numera har Same Same But Different ihop). Josh och jag är uppenbarligen lika. Det var därför vi varit så jävla osams genom åren :). Och drf känner jag starkt släktskap med. Så självklart lord Fredruk. Och Åsk.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De förstår det inte.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både ja och nej. Dels blir det knivigt eftersom Researcher knappast kan sägas vara något annat än en subjektiv blogg om reklam. Och deepedition är skapad utifrån en idé om att faktiskt vara på ett lite annorlunda sätt. Men ändå personlig i vissa stunder. Men nej, de som känner mig vet att jag är både snällare och mindre “bullrig” än jag är här. Tror jag i alla fall.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Sådär måste jag säga. Eftersom jag hållit på så länge, och när jag blev sjuk bestämde mig för att faktiskt inte mörka mitt tillstånd så har jag vant mig vid att leva rätt så öppet med hur jag mår osv. Samtidigt har jag, desto mer känd deepedition blivit, också blivit mindre personlig. Eftersom jag sett hur människor skapat sig sin framgång genom att skriva om sina barn och sina nära och kära, så har jag känt mer och mer aversion mot just det.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Numera: inte personligt/privat om min familj (exklusive min knäppa morsa). Jag har också blivit mindre intresserad av trivialiteten som fenomen. Det här är inte min dagbok. Så det försöker jag ge fan i att blogga om. För övrigt känns det som om jag bloggar om allt - om det intresserar mig (eller när det gäller Researcher eller Samesame - går in under dess ämnesområde).

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bra fråga. När jag började var det väldigt mycket för min egen skull. Sen började det visa sig att folk läste, och i o m att först Researcher och sedan deepedition faktiskt blev rätt så kända har det blivit mer att man tänker efter och skriver om saker som man kan tänka sig intresserar andra. Så självklart gör jag det numera. Men jag försöker inte att glömma den där första idén om varför jag startade bloggar: för min egen skull. Jag tror vi människor gör det mesta för att söka bekräftelse, dels vår egen men också andras. Det hör till att vara ett flockdjur, det är en självklar och oavvislig del av att vara en social varelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja. De gånger en blogg faktiskt är mer personligt hållen så kan man det. Delvis. För också nej; dels tror jag inte man någonsin kan lära känna en person, dels har alla människor en självcensur och en filtrering av det fula eller det konstiga. Förutom DVIJDVS då (skämt!)

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja. Många. Men det finns några som jag fortfarande inte träffat och vill träffa. Då fr a Åsk.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Det är fan en fullkomligt korkad fråga. Självklart kan det finnas idioter som fläker ut sig själv och andra oreflekterat, och där det sedan comes and bites them in their asses. Men då handlar det inte om bloggande utan om normal mänsklig idioti.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Självklart. Jag har ju dels haft mina egna troll. Och många gånger hamnar jag i kurr med andra. Sårad? Ibland. Arg? Ja. Jävligt förbannad? När någon ger sig på mina barn, eller mig som pappa. Att man sedan blir “van” och mer hårdhudad är nog sant. Jag hanterar det antingen på det gamla goda sättet: hämnd. För jag är en mycket god vän att ha men en rätt otäck fiende. Men jag har blivit bättre på att tänka några steg längre, ibland låter jag det bara vara.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Har nog hänt. Mest att jag efteråt kan känna att jag gått för hårt åt någon person. Men oftast så ångrar jag ingenting. Det är dels meningslöst och dels mot bloggandets idé.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid. Å andra sidan: det är en prioriteringsfråga, ingen jävel mer än mig tvingar mig att skriva på tre bloggar. Nackdelen är också att vara så pass “känd” som jag blivit. Det kan bakbinda mig lite ibland. Sen så tar det tid. Har jag redan sagt det? Ok.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Självklart. Jag har bloggat så här länge så jag lär inte sluta med det. Men det kommer säkert vara mycket mer integrerat med ljud och rörlig bild. Jag tror dels hela internet kommer se väldigt annorlunda ut om två år. Och jag kommer vara annorlunda. Men jag kommer att blogga - eller skriva. Det handlar inte om något som nyss började - det är livsluft för mig.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det kommer de. Det har de redan. Det börjar ske i Sverige. Det har redan skett i USA.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nya kontakter. Nya insikter. Delvis ett nytt jobb. Nya affärsmöjligheter.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Nya kontakter. Nya insikter. Delvis ett nytt jobb. Nya affärsmöjligheter.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Är det några som inte gjort den ännu? lord Fredruk måste göra det för det kan bli riktigt roande att läsa. Åsk hatar sånt här tyvärr. Jag skulle tycka det vore kul om Björn eller Brit svarade på det. Sen tycker jag att Sandra kan svara på det. Inser att det kan bli knivigt för New Bitch On The Blog eftersom det kan innebära tja… lite knivigheter men wtf. Slutligen vore det kul att höra Ninas bloggtankar. Delvis för att hon på sin gamla blogg förklarade att jag verkade otäck :).

Uppdatering: jävla mym. Jag hade ju gjort den förut ju! :)

Uppdatering: Kontaktmannen har varit duktig, men det var fan vad det var tillrättalagda svar… *flinar* Nästan lite vaniljvarning… *asg*

Andra bloggar om: bloggande, historia, deepedition, Researcher, Samesamebutdifferent. bloggar, blog

1. startades av nån snubbe som sen tröttnade, stängde ner allt utan att berätta att han tänkte göra det. Lite som hur Q valde att göra med QS [up]
2. jag hatar ordet “dagboksblogg” utan väljer att använda samma term som man ‘97-’99 använde om personliga hemsidor; helt enkelt såna som handlar om skribenten själv [up]

Antipiratbyråns strutsmentalitet börjar nästan bli roande.

Nu när till och med Metallica börjar att gosa runt tanken att överge färdigförpackade plastbitar, inte göda ett skivbolag och faktiskt bli en del av en ny tid (även om man kan fundera om gubbarna fattar vad det egentligen handlar om) så fortsätter Antipiratbyrån att dra fram argument som alla andra inser inte längre stämmer.

Det är tydligt att domstolen ser allvarligt på det omfattande intrånget som mannen gjort sig skyldig till. Den enorma illegala fildelningen som sker i Sverige orsakar kreatörerna oerhörda skador

Två argumentationsfel: a) “enorm” - jämfört med vad? Och vad skulle annars vara svaret? Färdigtryckta plastbitar? Att se till att Long Tail inte blir verklighet? b) vilka skadas mest? De som skapar film och musik eller bolagen som förlorar i distribution? Är det något Radiohead bevisade är att det är bolagen som skadas mest.

Minst lika roande är att man helt undviker att adressera tingsrättens påpekande om att “Också film- och skivindustrin har ett ansvar,”. Det skulle ju bli arbetsamt och jobbigt att behöva fundera över saker som DRM och varför ett dataföretag lyckas att sälja musik på ett helt nytt sätt och inte skiv- och filmbransch. För det är jäkligt roande att läsa det här:

Men det är svårt att konkurrera med det som är gratis. Skivbolagen måste ta betalt för sina produktioner.

i ljuset av Itunes och andra digitala musikaffärers framgångar…

Bättre menar man är att försöka få till ett fullkomligt unikt förslag där IFPI ska få polisiära möjligheter att jaga fildelare.

Andra bloggar om: fildelning, rättssak, IFPI, Antipiratbyrån, Radiohead, Metallica

Intressant diskussion på Agenda igår runt hela Engla-frågan. Jag har inte hittat mer än en eller två som anser att det är rätt av SVT att sända begravningen. Blogge anser däremot att vi som diskuterar frågan ska hålla käften. Ingen öppning för diskussion runt saker som personlig integritet, sorgearbete eller sånt. Allt är bara programmatiskt för Blogge - håll käften ska vi göra: mörka alla åsikter.

Det är ju fint och följer verkligen rätten till att uttrycka sig om saker och ting (yttrandefrihet kallas det). Ja jävlar vilken dikeskörning.

Uppdatering: Vad är det för fel på folk? Nu har Jerry valt att enögt förklara, i samma stil som Blogge, att alla personer som diskuterar det här ska hålla käften. Det faktum att den mesta forskning som görs runt sorgens processer, de flesta psykologer och andra faktiskt påpekar att de val Englas familj gör knappast är så rationella som man vill tro skiter man i. Jerry menar exempelvis att man ska tänka med hjärtat men det är ju just vad jag gör: men mer långsiktigt - efter att TV-kamerorna slocknat. När vardagen ska vara där, och sorgen ska bearbetas: när man inte längre vill se sin döda dotter som en symbol utan minnas henne som en människa. Att häva ur sig att “det är upp till familjen” är att säga att ingen ska säga till någon att något kan vara dumt. Det är inte libertarianism, det är att lämna människor åt sitt öde.

Andra bloggar om: Blogge Bloggelito, mörka, håll käften, Engla, Agenda, begravning

Jag tror att Kristina pinpointar det hela:

Vi som var med på QS-tiden vet precis vad jag menar. Där var man trygg - där vågade man öppna sig. Det avsomnade lilla samhället i samhället saknas visst fortfarande och finns i folks minne trots att det nu börjar bli flera år sedan det försvann. Jag tror aldrig jag kommer att ha ynnesten att få vara med om något liknande igen. Och att proppen drogs ur så där häftigt har nog fortfarande inte smälts riktigt av de/oss som blev av med massor av text.

För även om jag lämnade tidigare och gick över till att blogga så var det faktiskt just så: något unikt vi skapade tillsammans.

Loo’s låååånga berättelse om en verklighet. En svensk verklighet.

Jag tror det kallas glastaket. Som tjej ska du inte sitta och försvara dig själv med juridiska termer och erbjuda verbalt motstånd, du ska inte vara intelligent och kunnig och ifrågasätta lagstöd och logik från kärringarnas sida, speciellt inte om du knarkat - herregud, knarkare är urblåsta ägg som knappt kan skriva sitt eget namn på papper, inte kan jag sitta där och bemöta deras fördomar och jag ska verkligen inte förvänta mig att bli behandlad med respekt nu när jag varit så urbota korkad att jag bestämt mig för att behålla ett barn som dessutom inte var helt oplanerat. Så är det. Rätta dig i ledet och håll käften bara, annars går det illa. Försök aldrig att motbevisa deras fördomar och visa aldrig att du kan någonting för det ligger dig bara i fatet.

Alldeles fantastiskt fascinerande.

Eller den här texten hos henne:

när jag började vingla, hur rummet bara slöt sig runt mig som en kokong, hur väggarna angrep mig en efter en och hur all luft slets ur mig, hur jag tappade all syretillförsel. Det svartnade och jag kastade mig ner på golvet, osäker på om jag skulle få ett EP-anfall eller inte, men det var inte EP. Det var ångest. Det var som om ett becksvart, sörjigt mörker i form av en knotig, fast hand slet ut hjärtat ur kroppen på mig. Jag låg på golvet och försökte andas medan smärtan skrek som ett barn i min mage. En sådan fruktansvärt kompakt ensamhet. Ett hål rakt igenom mellangärdet. Salta tårar strilade ohejdat ned för mina kinder, droppade ned på mitt parkettgolv. Jag låg och tänkte “jag måste verkligen dammsuga här” och försökte att inte gripas av total panik. Det gick inte. Paniken bara steg. Som om de senaste månadernas förtryckta känsloliv och alla mina återhållna tårar liksom sprängdes ut ur mig. Den där känslan av att känna sig så fruktansvärt jävla värdelös.

En annan fantastisk bloggare är Schmut. Den här postningen fick en jäkla diskussion att flamma upp. Förutom den viktiga diskussionen är “Katarinas” lilla märklighet roande:

det är aldrig ok att ens slå någon annan levande organism enligt mig.

Levande organism? “Every sperm is sacred…” Skulle väl kunna kallas fundamentalistisk icke-våldsfanatism också.

Schmut får frågan om hon hatar sin mamma. Eftersom jag lever under ungefär lika situation så blir hennes svar intressant:

det vore logiskt att göra det och man skulle kunna tycka att hata är den direkta motsatsen till att älska. så är dock inte fallet i min värld. att hata är en oerhört stark känsla liksom kärlek och den kräver energi. jag vill inte ge det hela någon energi så istället är jag nollställd. hon är ingenting. hon finns sällan i mina tankar och hon är som en karaktär i en film man såg för evigheter sedan.

Så är det i mångt och mycket. Fr a - man orkar inte hata så länge som ett helt liv.

Hon har också en viktig point här:

inte låta bli att undra hur det egentligen påverkar människor att bli stoppade när de är på väg någonstans? när någon demonstrerar för det stora, smått obegripliga i någons högst vardagliga liv. när en demonstration för miljön blir en demonstration mot någons egentid. när någon säger sig vara och veta bättre än andra för att man tar tiden i egna händer. det handlar ju inte om att alla tar sin tid och ägnar den åt att tänka ut hur vi ska fixa världen innan allt går alltför snett, utan att ett visst antal bestämmer att NU ska vi ta paus.

Många med en mission glömmer bort att andra inte har samma mission. Själv hamnade jag i en märklig diskussion med ett litet kvasikommunistjon om elitism, där jag försökte mig på inklusiva individargument medan denne körde med rena exkluderande argument som byggde på att “tänka rätt” enligt en viss mall. Till slut stod jag bara och log åt honom.

Uppdatering: Lite samma sak som statsfeminismen kommit att bli.

Lisa är också hundägare och det verkar vara knivigt som fan i Lund. Det som jag ändå fascineras över allra mest är en av skrivningarna i vad jag antar är den lokala ordningsstadgan:

på för fåglar särskilt avsett område i park.

Så det är en speciell plats som är avsedd för fåglar. Vet fåglarna om det? Får de böter om de skiter på någon annan gräsmatta? Blir de bötfällda om de sitter i några andra träd?

Bullshit har väntat på att få använda några schyssta citat från Matrix. Själv tycker jag ibland livet är konstigare än Matrix - jag menar: Matrix fungerar ju någorlunda. En kul spinoff är det här: Making up your own Matrix-quotes. Sjukt nördigt. Möjligt tack vare wikitekniken.

Sandra H har varit i TV.

Hon verkar vara inne i en svacka. Men såna här gånger är DVIJDVS bäst. Eller här när hon lyckas leka såväl vardagens Perez Hilton, citronmuffin och dagboksbloggare. Och också Linda har hund. Och plockar upp efter sig, och funderar sen över vem som tömmer hundlatrinen. Liksom funderar över vem som egentligen läser alla buggrapporter som går till Microsoft.

Sociala medier ger möjligheten att visa oss mycket mer vitt och brett. Att se den oerhört duktiga affärskvinnan Annika Lidne ta upp nät ger jäkligt mycket mer känsla av mänsklighet och närvaro än att bara se henne som svartklädd föreläsare.

Unni Drougges son Gogge vill inte ha någon blogg. Det är synd för hans gästbloggande på morsans blogg är briljant.

Jennie Bee har lyssnat på Greider. Sakerna hon tar upp är intressanta, samtidigt är det knappast så enkelt.

det handlade om arbetarklassen. för dom finns fortfarande, det vet till och med jag. men många industriarbetare och hantverkare (iofs mansdmominerat) tjänar ju faktiskt mer än andra högskoleutbildade yrkesgrupper (iofs många kvinnor) men även om flera arbetare tjänar mer så är maktfördelningen inte jämn. Vilka kan gå till banken för ett kortare ärende under arbetstid? Butiksbiträdet, lokalvårdaren eller ekonomichefen? Vem kan ringa privata samtal på arbetstid? Tjänstemannen eller vårdbiträdet? Vilka yrkesgrupper har själva makt över sin arbetstid?

Vilka tar med sig jobbet hem? Vilka jobbar övertid? Vilka får smäll på fingrarna när något inte går som det är tänkt? Det finns en ytlighet i alla “gap”-diskussioner som stör mig. Det är samma åsikter som gärna kommer fram när det gäller bloggandet: att det bara är för dem som har “fritt” arbete. Yeah right, det är fortfarande synd om arbetarklassen…

Teflonminne skriver om den undersökning som gjorts, som sägs uttrycka att var femte anser att det ibland är så att den som blir våldtagen har sig själv att skylla. Det känns väldigt mycket som en sorts reverserad sexualmoralistisk diskussion: att det finns en sorts “rätt” syn i frågan och att en enkätundersökning visar tendenser gentemot det pådyvlade “rätta” synsättet skapar en moralistisk diskussion.
Thomas Tvivlaren påpekar också att själva undersökningen i sig verkar måttligt stabil. Hans genomgång av hur diskursen faktiskt kan fördjupas är bra och läsvärd även om det finns delar som jag inte håller med fullt ut i. För självklart handlar det om ett ansvar för de risker man tar; och i grunden bygger det på att förstå kulturen - även om det inte är något vi vill ha så finns det en sån synpunkt. Och viss klädsel “anses” som mer lössläppt än andra. Det intressanta är att den åsikten anses av många vara fel - samtidigt kan man ofta få höra samma uttryck från kvinnor som tittar på andra kvinnors klädsel: “hon såg ju ut som en polsk hora” osv. Om våldtäkt inte ska ses som en “sexuell handling”¹ så måste det starta i det egna huvudet. Om man vill förändra tänkandet måste man börja med sig själv.

Troll. Jag har ju haft mina troll. Nu var det ett tag sedan de syntes till men ändå. Loo²har sina och precis som jag brukar säga: ställer man trollen i solen så går de sönder.

Ibland är det ju så:

Dagar som denna, när allt känns fel och jag har taggarna utåt, önskar jag att folk var mer konfrontativa än de är. Bara lite, så jag skulle få en anledning att be någon att dra åt helvete. Varför kunde inte någon störa sig på min bil på återvinningsstationen såpass att de sa något, så jag kunde fräsa tillbaks? Varför kunde inte den där jäveln, som körde 40 på vägen och helt utan förvarning gjorde en U-sväng, pekat finger så jag hade fått göra det tillbaks?

Vem är man? Det är onekligen en intressant fråga…

Courtney Love + Lisa. Och lite avskavt nagellack.

1. Det är onekligen intressant att Malin Wollin anser att de som har “fel” åsikter ska “…borde ha ett kok stryk så att det svider i skinkorna i flera veckor.”. Våld är alltså enligt henne lösningen… [up]
2. Loo är rolig. Senast så förklarar hon sig som “On my way towards-MILF” [up]

Via Mymlan hittar jag Skugges drapa. För första gången på mycket länge visas en tendens av den gamla Linda Skugge. För jag mår illa av det som hänt. I en Jaikutråd diskuteras också frågan.

Självklart är det för jävligt att en flicka i tioårsåldern blir mördad men det som äcklar mig är den märkliga uppmärksamhet det fått. Då inte först och främst från medierna utan från folk i gemen. Det är ett sorts skapat nationellt trauma. Och det eldas på att personer utan någon som helst möjlighet att driva självkritik. Den som inte är med är emot, och har diverse störningar.

Det har tänts ljus för Engla och det har diskuterats såväl stödgalor och annat för hennes mamma. Här i Annonsbladet har det kommit in små vädjanden om att stödja mammans företag, ett new age-konferenscentrum. Det hela tenderar åtminstone lokalt att bli en märklig marknadsföring för Fridhem. Däribland Fredrick Swahn och hans fru.

Så väljer SVT att sända begravningen. Ett av de märkligaste publicistiska beslut jag varit med om. Det uppmärksammas på flera ställen. Återigen anser vissa att det är rätt¹ och andra reagerar mot det. Göran Rosenberg menar att

Jag ser inget allmänintresse, inget publicistiskt intresse på det sättet. Det finns säkert tittare som vill se det här men det tycker jag inte är ett tillräckligt argument

medan² Peter Yng på SVT anser att

Englas öde blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra. Det visar också att allmänheten vägrar att acceptera detta

Den här diskussionen blottlägger två skilda synsätt på public service. Det ena handlar om att allmänhetens intresse är att skapa bredd och djup utan att ta populistiska hänsyn (Rosenberg) - att vara samhällsmedia, inte publikmedia medan Peter Yng står för en diametral motsats: det som publiken vill ha ska publiken få. Public service blir då inget mer än en statlig betald kanal. Utan någon grund i ett samhälleligt perspektiv. En i min mening ruggig utveckling av public service. Det är inte SVTs uppgift att vidareskapa känslan av ett nationellt trauma runt detta - och fr a inte att välja att direktsända en begravning som i sig är en händelse av både mycket privat vikt, men som också kan ge konsekvenser genom att starta upp diverse trauman hos människor som ser den.

Som en del vet så har jag jobbat som präst. Jag har begravt många personer och vet hur oerhört fantastiska begravningar kan vara. För de som är anhöriga. Det som sker nu är att man bjuder in vem som helst till den här begravningen, det kommer innebära att de anhöriga störs rejält i sitt avsked. Det blir en “händelse” snarare än en kyrklig förrättning, det blir en “manifestation” istället för ett avsked av en person. Engla är ingen “symbol” som Peter Yng försöker förklara det hela med; hon är en liten tjej som blev mördad. Genom att sända begravningen skapas en fiktion istället för en verklighet. TV är ett starkt media - men också ett media som skapar distans. Det förminskar i de fall där saker är svåra att ta till sig, och förstorar det som annars inte skulle vara en fullt så viktig sak i tittarens liv.

Det personliga trauma som föräldrar och de som kände Engla lider av bör inte kablas ut till hela världen.

Det som SVT valt att bejaka är en förfrågan från Englas egna anhöriga. Tyvärr verkar inte SVT någon som helst kunskap om sorg. När man jobbar med sorgearbete ser man klart fyra faser: chockfasen, då den anhöriga inte tror det är sant det som hänt. Reaktionsfasen, då den anhöriga reagerar eftersom man inser att det som hänt är sant. Bearbetningsfasen kommer efter det (oftast börjar den någon gång efter begravningen) då man börjar att hantera det som hänt på ett något mer rationellt sätt och nyorienteringsfasen innebär att man kan börja att leva vidare. De två första faserna är inte rationella, det är då människor gör och säger saker som inte har någon som helst logisk förklaring och de gör val som inte bygger på någon som helst eftertanke. Helt enkelt: de vet inte vad de gör. (Tyvärr Mary och Martin, ni har fel. Föräldrarna kan inte bestämma.)

De personer som varit med om att låta medierna bli en del av sitt sorgearbete har ofta efteråt också kommit till insikt om hur deras sorg blivit något offentligt, något som inte längre är ens egen. En upplevelse som knappast är till sin fördel när det gäller att leva vidare efter ett trauma. SVT borde tagit kontakter med personer med kunskap om sorgebearbetning, om krishantering för att bättre förstå varför en sån här förfrågan kommer. “Och sedan insett att man håller på att trampa i klaveret.

För SVT har valt att vända på hela public service-begreppet enligt ovan, och är nu inte i samhällets tjänst - vilket innebär att ta ansvar och faktiskt välja bort saker, utan satt sig i publikens tjänst - en publik som sällan är rationella och empatiska utan vill ha och se det unika, det som är otäckt/fascinerande/emotionellt utan att för den skull beröra.

Begravningen av Engla kittlar människors “>hyena-liknande behov av att vara med där det händer. Det blir en voyerism in i sorgen. Det blir ett sätt att hantera sitt eget liv genom att skapa en kollektiv känsla av godhet, att vara delaktig i något större. Självklart en viktig aspekt men frågan är om det är en begravning av en liten tjej som ska fungera som substitut för äkta delaktighet?

En del av frågan handlar också om politik. Yngs argument om att Engla blivit en symbol för barns utsatthet driver det mot att göra begravningen till en manifestation för en generell fråga. Det är något som Rosenberg bland annat vänder sig mot. Problemet med Rosenbergs argument är dock att det finns en riktigt otäck politisk aspekt på det val som SVT gjort: det är ett sätt att än hårdare sätta kriminella aspekter på pedofili. Det är att skapa en hatisk stämning mot det som inte får finnas. Så visst är det precis som när det gällde Fadime (en direktsänd begravning som jag ansåg vara lika fel). Peter Yng har dock kvar att förklara hur det kommer sig att man inte direktsänder begravningen av de två små barn som mördades i Arboga, för man kan knappast säga att de inte “blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra.”. Men i det fallet så var det en kvinna som (förmodligen) dödade dem. Det innebär ju att man inte kan få in den normala statsfeministiska tanken om att män är ondskefulla i sammanhanget. Eller varför direktsändes inte Bobbys begravning? För att det skulle inneburit en manifestation mot föräldraskapet. Det går ju inte.

Däremot går jag inte in i argumentet om att “det är så många barn som dör över hela jorden” eftersom Engla handlar om närhetsaspekten: att vi berörs av det som händer geografiskt eller kulturellt nära oss själva mer än det som händer på en mer avlägsen plats eller i en kulturell sfär som inte är vår. Det som snarare är frågan: vem bestämmer vad som är tillräckligt nära och genomgripande för svenska folket för att välja att sända en begravning?

Man blir också fundersam över var alla de är som känner att de faktiskt vill se begravningen. Läser man igenom bloggar som skriver om det så är det en miniskul del som är för SVT:s beslut. De flesta upplever det som rejält negativt och knappast värdigt.

Uppdatering: Präst för begravningen är Niklas Lång och jag kommer att skicka honom länken och höra om han vill kommentera själva TV-saken. Hittade vad han sa om att gudstjänsten skulle vara öppen för alla.

Begravningen kommer att vara öppen för allmänheten. I kyrkan kommer det att ges prioritet för anhöriga, boende i Stjärnsund och de som hjälpt till i sökandet. Eftersom kyrkan inte är hur stor som helst arbetar vi på att det ska ges möjlighet att delta även utanför

Det finns två problem. a) alla gudstjänster är generellt öppna för vem som helst. Så det hela blir att säga “det är öppet eftersom det alltid är öppet”. b) Det hela visar tyvärr en åsikt som spelat SVT i händerna.

Andra bloggar om: Engla, begravning, SVT, public service, sorg, manifestation, privat, offenligt

1. av någon anledning tycker jag lika illa om Öholm som om bloggaren stumpan - och de tycker samma saker… [up]
2. Nej, jag tänker inte kommentera att Viggo C på Resumé plötsligt utnämner sig till “medieexpert” - det är lite för surrealistiskt… [up]

Damon Rasti försöker sig på en kvällstidningslogik när han menar att Knuff.se “avslöjar” att den häktade programledaren är Sanna Bråding. Grejen är ju att det snarare handlar om att någon taggat just namnet Sanna Bråding via Bloggar.se. Tittar man på Damons screenshot så beror det på att stationsvakt taggat hennes namn i den här postningen. Och som vanligt är det ju på Flashback som avslöjandet kommer. Nu är det andra taggar som gäller eftersom fler har skrivit om det. Min fundering är snarare: varför försöker Rasti att fläcka ner Knuff?

Uppdatering: Damon har koll på vem som skriver om honom. Det är bra. Det är alltid lika roande att se att trollen också hänger med (”hannah“). Så varför anser jag fortfarande att Damon inte riktigt förklarade i sin postning att han älskar Knuff och vet att det handlar om automatik? Enkelt:

Jag tycker att det är lite roligt/tragiskt/konstigt att Knuff utpekar artisten som gillar kokain så här:

Att utpeka är en medveten handling. Inget som är automatiserat och därmed värdeneutralt kan anklagas för att utföra medvetna handlingar (dvs. göra ett val mellan att göra det och att inte göra det). Så enkelt är det. Det är bra att Damon älskar Knuff. Det gör vi alla. Men det vore bra om man då skriver saker så att man förstår vad det hela handlar om.

Eller i hans kommentarer:

Jag ser ingen dom, inte på långa vägar. Hon sitter bara anhållen än så länge. Även om hon nu har gjort det, så bör återhållsamheten vara högre än att slänga ut namnet vid första bästa tillfälle…

Visst är det så. Men fortfarande bygger det inte på att någon tagit ett publicistiskt beslut utan bara berättat vad som stått på Flashback.

Andra bloggar om: Damon Rasti, Sanna Bråding, kokain, Knuff.se

Claes Bertil Ytterberg har gjort sin sista predikan som biskop. Alla är lite tårögda. Själv har jag en annan bild av honom. Att biskopsvalet sedan plockade fram en än värre gubbe gör det hela bara sorgesamt för det stift som kunde blivit något.

Kultur-Sverige, med Unni D som gjort rasandet till stor konst i första led, upprörs lite av att Maja Lundgrens bok av någon kritiker ansetts ful-litteratur men att när Norén flaggar för att göra samma sak: hänga ut lite kändisar och mediemänniskor så anses det vara finlitteratur. Två intressanta saker: Unni Drougge bryr sig inte om att kolla upp vilken av morgontidningarna som det hela ligger i, hon anklagar DN lite “slappt”. New Bitch on the Blog (aka en av mina gamla favoritbloggare i ny version) påpekar att det är Svd, och har gjort sig “omaket” att länka - något Unni D inte hade tid med. Och även om det hela verkar rätt fånigt så kan man ändå säga att Norén knappast varit tyst om sina strider med kreti och pleti förut - nu blir det bara en bok. Maja Lundgren har, även om hon har sig ett namn, inte direkt röjt runt bland sina gelikar innan boken. Själv tycker jag revanschböckerna mest liknar voyerism snarare än intressant litteratur.

Puckon. Och om nu poliserna inte kan vägskyltarna: varför ska vi andra kunna dem?

Ibland är kommentarerna roligast. Kolla in dem runt Gallerian Brunos öppning.

För övrigt måste jag vara trött men jag förstår inte vad RvdB vill med den här krönikan. Han blir provocerad. Och ändå inte? Han avslöjar det hela som en marknadsföringsgimmick - något som väl ingen med några hjärnceller redan förstått. Så Rolf, vad ville du säga? Enlighten me! (och för övrigt såg jag flera flickor där när jag gick förbi för några dagar sedan).

Så saker som ni borde läsa: The Roaring Gnome (för oss andra Mitra) har skrivit en vacker text.

Jag har inga vackra glas, ramar, plädar, möbler, tallrikar….men jag har mina Emilys, Allies, Junes, minnen av dyk med en av mina bästa vänner som visade mig min första sköldpadda, haj och sambadansande fiskar, jag har minnen av så många underbara personer från soffor, läsa TP-frågor fast man skrattar så mycket man inte kan andas, känna dina älskade vänners barn sparka för första gången för mig, otroliga åskstormar beundrade från bergen i Delphi…listan tar upp timmar. Så har jag såklart mp3spelaren och en mugg som reser med mig, det är bara modeller och utföranden som varierar.

Det här är en märklig artikel. Visserligen brukar Lena Mellin ibland överraska men den här känns osedvanligt “looking-for-the-angle”-aktig. Förbundskansler Merkel har visat sig en en rejäl urringning som avslöjar att… hon har bröst. Och Aftonbladet försöker idogt att skapa någon sorts historisk genomgång av oväntade klädslar från politiker och landar i… Friggebos bröst. Själv tycker jag att Merkel hade en trevlig urringning men fan vet om jag inte skulle skämmas för en sån här slutsats:

Huden och makten frontalkrockar helt enkelt, i alla fall för en del män. De förbryllas eftersom de inte vet vad de ser. En makthavare? En kvinna? Det snurrar i de stackars manliga huvudena.

efter att ha använt halva krönikan till att beskriva … Carl Bildts klädsel…

Och det här känns ju bra. Stress är bra. I lagom doser. Själv går jag ner i vikt av stress. Det är också bra. Det här lever jag för övrigt efter:

Han betonar vikten av att lära sig se det roliga i saker och ting

för jag brukar garva rått åt det mesta som händer.

För oss som följer Loo så är det här en skön text att läsa. Den får mig också att än en gång inse vad som är bra med bloggar: att de faktiskt är på riktigt. Loo är på riktigt. Det är ingen saga, ingen sedelärande berättelse utan straight outta reality.

Snowracer har skapat en survey för dem som läser hans blogg. Åkerberg berättar vem han själv är. Själv önskar jag mig numera en blogg som är anonym.

So this is what the end taste like
the blood of me fountained in a great outdoor scene
Demolished and crushed rockbottomized

it’s the revenge of being me

Sitter på tåget hem från Arlanda. Det är fullt. Jag som alltid trott att folk håller sig hemma på lördagskvällarna. Det gör de inte. De åker tåg.

Vädret i Köpenhamn var ok. Lite kallare i luften än i Stockholm faktiskt. Men det sken i alla fall upp och vi tog en sväng på Ströget; B1, B2 och jag. Ibland känns vi som seriefigurer. Vi försökte bland annat få en öl på Café Europa. Ett under av illa fungerande servis. Vi väntade, och väntade. Sen gav vi upp efter att vi också väntat länge på vår beställning, som visade sig försvunnit på vägen mellan vårt bord och bardisken… En annan upplevelse var när Björn hittade en kamerateknikbutik. Och kom ut med Manfrotto-kataloger en masse. Och en lycklig min.

Kvällen innan så landade vi i Köpenhamn efter att ha genomfört vår pitch, den där som jag jobbat med under flera veckor. Det gick… bra… men det var ändå märkligt. Det är ett komplext projekt, och därmed var också vår pitch relativt komplex - och framför allt lång. Ändå fick vi knappt 1,5 timmar på oss.

Som det ser ut kommer vi att köra presentationen ett antal gånger till, för flera andra inom företaget. Och förhoppningsvis också internationellt. Då får jag lufta min dalaengelska igen…

Vi käkade på en restaurang i Nyhavn. Sen gick vi till Streckers och där fick B2 en Dry Martini som bestod av isvatten. Och att få en ny var rena nojjan - de ville inte smaka eller på något sätt erkänna att de gjort fel. Trots att vi såg hur bruden bakom bardisken stod och skakade den i flera minuter, och sen lät den stå innan hon hällde upp drinken. Vi avslutade på ett mikrobryggeri som jag glömt namnet på. Deras Red Ale var jävligt trevlig. Nästa gång ska jag nog ta och läsa igenom The Beer Nuts förslag på att göra en dansk ölsejour.

Men nu siktar jag att för första gången på flera veckor faktiskt sitta på kontoret en hel vecka. Och kanske hinna organisera min dator. När jag bytte över så slängde jag bara in allt. Visserligen kan jag använda såväl Spotlight som Quicksilver och hitta det jag behöver men jag är ju egentligen lite smått ordningsfascistoid när det gäller filerna på min dator…

Och jag är jävligt glad att gräsbranden sker norr om Borlänge - så jag slipper åka buss och jävlas för en gång skull. Intressant är att Dalarnas Tidningar ännu inte insett att de måste bemanna webbredaktionen 24/7. Det mest självklara är att gå till den webben för att hitta info om en sån här sak - men där var det zip&nada.

Så snart är det taxi hem. Träffa mina små ättelägg och ge dem varsin dansk fotbollströja. Känns skönt.