Det är skillnad att vara utan plan och att leva planlöst

Jag fick frågan igår ”vad är din plan för de närmaste åren”. Det är en fråga som alltid ställer mig. För jag har ingen plan.

flickr photo by reallyboring shared under a Creative Commons (BY-NC-SA) license

Samtidigt – självklart lever jag rätt planerat och i det privata finns det parametrar som gör att det s a s finns ett ramverk (vara kvar i Dalarna åtminstone tre år till osv). Jag jobbar utifrån en sorts plan när det gäller flera av mina jobbdelar (jag har ju tre kalendrar: Uppsala kommun, Social by default och United Power). Jag är strateg och därmed har jag korta och långa planer för de varumärken jag jobbar med – både kunder och egna.

Men för tio år sen valde jag att inte planera livet. För jag insåg att jag dels inte är en sån person och chocken när den plan som jag levt efter i tio år gick helt om intet gjorde att jag helt enkelt gav upp om att skapa någon sorts livsplan.

Så jag lever inte planlöst i vardagen men jag lever utan plan för livet. Jag låter det överraska mig istället.

På samma sätt så väljer jag inte att separera arbetstid och fritid (vilket är rätt självklart när man är egenföretagare eller äger saker inom det privata men blir riktigt konstigt när man blir anställd i det offentliga). Livstid kan tolkas på flera sätt men för min del så handlar det om att se att jag lever mitt i det jag gör.

En del tycker säkert jag är oansvarig, dum och lite otaktisk som inte sätter mig och säger ”se där – det här ska jag göra nu i fem år”? Tror det handlar om ett antal personlighetsdrag och beteende(störningar):

  • Jag är ohyggligt nyfiken.
  • Jag älskar att tänka nytt, stort och gärna övergripande.
  • Jag tycker det är roligast att lära något nytt.
  • När det gäller jobb och strategi är jag rätt så tävlingsbenägen.
  • Jag hatar upprepningar.
  • Jag är ingen förvaltare.

Ungefär samtidigt fick jag frågan ”hur ska man inleda ett samtal när man ringer säljsamtal?” Förutom att jag tycker man ska säga ”hej” så vet jag inte. Jag har (låter skitstöddigt men det är så) aldrig kallsålt. Allt jag gjort har byggt på att jag blir uppsökt; via vänner, kontakter eller att personer hittat mig via Google, via sociala medier osv.

De här två hänger ihop eftersom då jag blir uppsökt för projekt och det klickar så blir det något som jag planerar. Att ha nån sorts övergripande långsiktig plan blir då mer en hämsko än en viktig strategi.

”Målet är ingenting, vägen är allt.”  må vara en floskel av guds nåde men lite har den nog sanningsenlighet.

Vad är det som jag (antagligen) förlorar på det här?

  • En stabil och säker inkomst
  • En stabil och stadig karriär
  • Själsfrid

Är det värt förlusten? Jag tror det faktiskt. Men jag vet inte. Hur tänker ni runt planer och att leva enligt the grand plan eller inte?

Alla dessa 10 000

10000-metersklubben. 10000 timmar för att bli expert. 10000 steg per dag.

10000-metersklubben är ju mer en skojig anekdot även om den uppenbarligen triggar folk att försöka bli medlemmar. 10000 timmar för att bli expert på något är debunkat sedan länge trots Malcolm Gladwells försök att rädda idén. 10000 steg visar sig vara så enkelt att den första pedometern hade ett japanskt namn som betyder ”de tiotusen stegen”.

Det finns egentligen ingen direkt förklaring till varför allt handlar om tio tusen mer än att det är ett jämt, ganska stort men fortfarande uppnåeligt tal. Det är närmare 0 än eon. Det är samtidigt intressant hur dessa olika nivåer gärna blir en sorts sanningar väldigt enkelt och snabbt – och är väldigt sticky oavsett hur mycket de blir debunkade.

Den här åsiktskorridoren

Jag har försökt att formulera min känsla runt Alice Teodorescus krönika som ska förklara linjen runt GPs ledarredaktion. Åsiktskorridoren.

Jag tror inte det finns någon åsiktskorridor. Själva konceptet är dels ganska ologiskt och bilden är mest konstig. För att få till att det finns en åsiktskorridor måste man skapa en världsbild som bygger på något helt annat än demokrati. Det innebär att man måste – som Alice Teodorescu också gör – måste måla upp en tavla som hon sedan pekar på och säger ”det här är sanningen och därför finns åsiktskorridoren”.

Problemet är att för att riva den sistnämnda så kommer hon också att dra färgen av sin tavla. Vilket gör att hon – och de som använder samma metod för att förklara att man inte får plats i det offentliga samtalet – helt enkelt vill ha åsiktskorridoren kvar: för annars blir hennes, och andra som känner samma, åsikt bara en av många.

Eller så kan man säga som @staffred om hennes krönika och rivande av åsiktskorridor:

2015-03-07 10.25.20

Jag kör #snapchat100 som årets #blogg100

När jag insåg att Fredrik Wass tänkte dra igång ännu ett år av Blogg 100 så kände jag att det skulle ju inte fungera. Min och Sarahs vår är fullsmockad med jobb + att jag också börjat att jobba på Uppsala kommun.

Förra året nådde jag inte ända fram. Det intressanta med det året var att jag testade ett antal andra bloggplattformar. Den jag älskade mest var Medium. Och jag fick åter bevis på att vi, trots att techvärlden blir mer och mer lik den vanliga industrivärlden, ännu inte kan lita på att tjänster består: i november las Jux ner vilket innebär att de bloggpostningar jag skrev där är försvunna.

Jag inser samtidigt att jag läser extremt mycket färre bloggar idag än förut. Jag rensade ur min Feedly ikväll – och insåg också att många bloggar som jag läst inte uppdateras alls. Bloggen är inte död men har förändrats väldigt mycket. Idag är det mest intressanta inom företag och tjänster: där lever och frodas den, respektive inom vissa intresseområden.

Samtidigt finns det något i det som gör det svårt för mig att låta bli att ändå fundera över det – att kanske köra ett år till. Bloggandet är en viktig del av det jag är: det är snart femton år av livet där jag bloggat.

snapchat100

Dock väljer jag en lite annan approach. Säkert inte comme il faut men strunt samma: eftersom jag precis valt att börja på riktigt försöka att förstå Snapchat så tänker jag verkligen satsa på att köra #snapchat100. Man får väl se det som någon sorts spin off på Blog 100. Eller att jag bara försöker sno en idé.

Varför får jag för mig nåt sånt? Dels för att jag gillar tanken att det jag skapar – om det är bild på vardagen eller en viktig tanke är förgängligt. Det är mot allt man ska tänka när det gäller såväl branding, SEO och generellt hur vi som människor gärna bygger monument över oss själva. Med Snapchat är det bara en enda lång tillfällig konversation.

Det är realtid på riktigt. Det finns inget förut och inget sen utan bara ett just nu (24 timmar). Så till skillnad mot andra som kommer ha 100 bloggposter, som tickar in Google-juice och allt sånt så kommer jag efteråt ha exakt ingenting kvar av det jag producerat. Det är skrämmande, lite snett och faktiskt ganska uppfriskande.

Plus att jag själv ibland kan känna att jag lite glömmer bort att faktiskt ha roligt när jag använder sociala medier. Det blir lätt allvarligt: för det är mitt jobb och det är ofta så att jag hela tiden håller på att analyserar. Snapchat är underhållande. Det är rätt fult. Och det går inte att göra nåt jätteproffsigt utan det är faktiskt helt enkelt ganska befriande kul.

Så vill ni följa med på den resan: följ mig på Snapchat. Såklart heter jag deeped där.

Där bakom

det går inte att andas kippar
tusen varelser rör sig under skinnet
det kliar det bubblar det rör sig
och du vet att det är så men det är inte så men det är så

det är det omänskliga

varje andetag som taggar rakt in i lungorna
det sitter en osynlig flodhäst på ditt bröst
och tunneln du ser tar liksom aldrig slut
varje muskel fylld av adrenalin varje muskel bristningsgränsen

det är det omänniskovärdiga

det tjuter tjuter tjuter inne i skallen
en vinande kompakt tystnad som låter
hjärnan springer maraton och står still i sin vilsenhet
smärtan smärta snärtar

men där bakom
efter alla år
så vet jag att
det finns liv

men där efter
efter alla år
så vet jag att
det finns ljus

bara man står ut
bara man ser till att ta
en dag en timme en minut
sekunden i taget