Det är inte ett val – det är en sjukdom som dödar

Självmordets själviskhet. Än en gång på tapeten efter Robin Williams död. Jag hittade en gammal bloggpost efter Johanna Sällströms självmord där någon förklarat att ”så gör inte en mamma”. Jag skrev:

De människorna har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna.

Jag skrev om det i går: att vara deprimerad är inget som handlar om något annat än mörker. Det är inte rationella tankar och det är i grunden ett djupt egocentriskt liv – vilket inte innebär att det är själviskt. Man kan inte ta in andras känslor eftersom de egna håller på att kväva en, man kan inte ta in andras verklighet eftersom den egna verkligheten är en mardröm av mörker, ondska och fullkomlig skräck. Eller som i en riktigt bra bloggpost:

Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression.

Det finns antagligen ingen större grymhet än att då anklaga människor för att vara själviska (eller att försöka få en person att ”gaska upp sig för så farligt är det ju inte”).

Jag är en av dem som genom livet fått kämpa med demonerna. Men jag är också en som förlorat personer genom självmord och därmed kan känna igen den andra sidan. Den sida som fullkomligt krackeleras av skuld, sorg och inte förstår någonting.

Man har alla frågorna men inga som helst svar. Sorgen är svårare många gånger: för personen gjorde det själv (jag undviker ”valde” eftersom få upplever att man gör ett val i ett självmord: det är ingen återvändo när man väl står där – det enda man kan välja är att gå emot känslan av lättnad, och gå tillbaka till den kamp som man knappt orkar längre – livet och depressionen), för att det finns en tagg runt om man kunde gjort något och man blir lämnad.

För oavsett – den som är kvar blir lämnad. Det är också en viktig insikt. Det är inte själviskt att faktiskt känna att det är orättvist att bli lämnad, lämnad med obesvarade frågor och ett liv utan den som inte längre orkade. Det finns extremt liten själviskhet i ett självmord – men det finns sorg, saknad och smärta. Hos både den som dött och den som lever vidare.

Det som skrämmer mest är ändå inte den ibland frustrerande och upprörande nyfikenhet som kommer exempelvis av Williams självmord. Det är en del av människan att vara nyfiken – och det är en ganska normal sak att människor börjar att försöka utröna varför något skedde. Ett självmord är i grunden den djupaste ologiken. Livet och att leva är grunden för mänsklig existens. Döden är dess motsats och därmed inte något som i vår djupaste mänsklighet kan ses som normalt. Det är något vi alla får leva med. Samtidigt är vi människor extremt beroende av att vår världsbild, vårt existensiella livsrum inte har för stora hål, att det blir revor i väggarna eller att golvet inte är plant. Helt enkelt försöker vi ständigt hitta en förklaring till det oförklarliga. För annars hotas vår existens, vårt existensiella livsrum blir otryggt och osäkert.

Det som är mer skrämmande är personer som antingen väljer att göra illa – för man är så rädd för frågorna, och man är så rädd för empatin att det finns människor som hellre väljer att försöka skapa ännu mer smärta. De personer som har valt att göra det mot Zoe Williams är det lägsta av det lägsta. Men också att det fortfarande finns så många som väljer att skuldbelägga medvetet eller omedvetet både den som dött och de som finns kvar. Att det finns ett behov av att fundera över om det är etiskt rätt att berätta att någon tagit sig av daga.

Det jag önskar är nog att fler och fler kan landa i svaret att det är en sjukdom som dödar. Det är en sorts cancer i själen. Det är inte ett val och man kanske inte ens kan säga att man tar livet av sig. Utan man dör av depressionen. I år kommer närmare 1500 personer bara i Sverige att dö av psykisk ohälsa. Det är den fråga som behöver diskuteras nu.

Uppdatering: Vill addera två viktiga texter. Den första är Tanja Suhinina som skriver en text om vad som faktiskt är psykisk ohälsa och att vi som människor så sällan har möjligheten att se allt i sin kontext. Väldigt bra och viktig. Sen är det @mykola/you-probably-dont-understand-depression-bd23f0e95e7" target="_blank">en text som än en gång påpekar det komplexa runt depressionen. En text som fick mig att tappa andan för det var jag som kunde skrivit den:

Depression is the knowledge?—?the certainty?—?that Something Is Wrong. That it will Never Be Right. That you are Not Like Them. 

 

”Now the selfish bastards have taken him back…”

”O Captain! My Captain! rise up and hear the bells; Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;” Walt Whitman. 

Twitter formligen exploderade inatt svensk tid när nyheten om Robin Williams död dök upp. En sorglig nyhet som tog många djupt. För skådespelaren har varit en sorts symbol för nåt sorts god komik. Rollfigurerna allt från Mork i Mork och Mindy via den moderna läraren i Dead Poets Society och den udda figuren i Fisher King. Radioprataren som insåg sanningar i Goodmorning Vietnam och insikterna om människors yta och djup i Mrs Doubtfire.

Det är så sorgligt. För att citera Terry Gilliam:

Robin Williams, the most astonishingly funny, brilliant, profound and silly miracle of mind and spirit, has left the planet. 
He was a giant heart, a fireball friend, a wondrous gift from the gods. Now the selfish bastards have taken him back. Fuck ‘em!

Att det visade sig vara självmord som följd av missbruk och depression blev en pendang och tankar om clownen med tåren bakom skrattet, konstnärens lidande som en del av dess framgång luftades. Robin Williams är kanske den störste som faktiskt visat sig välja att ta livet av sig inom celebriteterna. Åtminstone som vi vet om.

Det goda är ändå att depressionen lyftes fram. Vi har senaste tiden sett en förändring i att prata om depressioner och fr a det faktum att det är en alltför ofta dödlig sjukdom.

Xenis tweet och flera efterföljande från henne fick mig att tänka på hur oerhört illa Freud och flera av hans efterföljare egentligen gjort människor. Depression har setts och ses av många som något som inte är en sjukdom på samma nivå som cancer, malaria eller lunginflammation. Utan beror på människans svaga psyke – eller setts som en svaghet per definition.

Depressioner är oerhört vanliga. Om du pratar med människor i din omgivning så kommer du snart hitta flera som haft både en eller två depressioner. Ibland kommer du möta någon som lever med depression som en del av livet. Men det har ofta varit något som talats tyst om. Något som man hyssjat ner. Vilket gjort att den som lider av depression ofta kan känna att hen hellre skulle lidit av någon sjukdom som innebar att folk förstod mer.

Insikten att man blir sedd som en parasit om man blir sjukskriven för depression delas av många. Liksom känslan av att vara mycket mycket ensam. För skulle du uttrycka ditt deltagande och säga att du tycker synd om någon som säger att hen lider av depression? Skulle du uttrycka förfäran och fråga om det är något du kunde göra på samma sätt som de flesta gör om någon berättar om en cancerdiagnos?

Depressioner är oerhört vanliga. Och dödliga. För även om många av de självmord som noteras ofta också har med missbruk att göra så är det knappast som en del väljer att ignorant försöka påskina: att det är missbruket som skapar depressioner. Eller att det handlar om något annat än sjukdomar oavsett om det är beroende eller psykisk sjukdom.

Synen på sjukdomen skrämmer ofta – och det skapar ett motstånd för den som skulle behöva söka hjälp i tid. För att ha haft en depression eller ha en kronisk depression kan så många gånger ligga en i fatet. Oavsett om du kämpar emot så blir du väldigt lätt din sjukdom. Det är en sån stark identifierare.

Samtidigt söker man gärna förklaringar – och får ibland höra att ”nu får du sluta vara så deppad”. Depression är inte deppighet. Depression är när någon drar undan mattan, du faller ner på mörka stenar, slår dig hårt och inser att du balanserar på en knivsvass kam vid svarta avgrunder och den vittrar sönder. Depression är när luften pressas ur dina lungor, när du inte kan värja dig mot tankarna, mot känslan av att något pressar dig ner mot botten. Det är när du inte orkar gå upp eftersom kroppen helt enkelt säger ifrån, när det inte längre finns något ljus, något hopp, något vackert kvar i världen. Världen svartnar. Allt krackelerar. Livet blir en fiende.

[uppdatering] När jag läser Simon Arons bloggpost där han även tar upp Malik Bendjellouls självmord så tänker jag på att vi som lever med antingen binär sjukdom eller kronisk depression på många sätt alltid lever med döden i hälarna. Ständigt en gnagande insikt att det snart kan vara dags igen. Snart kan det vara över en igen. Snart faller man. Hur ska man orka en gång till.

Depressioner är vanliga. Det är bra att det blir synligt. Och att vi kanske äntligen kan slippa att behöva gömma undan vad vi lider av. Att kunna prata om det. Att kunna söka hjälp utan att bli destinerad att se som ett misslyckat psykfall.

Tidigare i sommar skrev Kristoffer Andersson en fantastisk text som är värd att läsas både som igenkännande för den som har varit eller är deprimerad – och för alla andra. De vackra slutorden bär ändå hopp:

Och när ditt hjärta fastnar bland molnen, kom ihåg att det kommer en dag när ditt huvud blänker bland stjärnorna.

2014-08-12 02.01.47