Sorgen är fortfarande här.
Idag när jag åkte genom stan, en sån där sommarkväll som alltid är så insåg jag att något saknades. Hur gräsfälten mellan järnvägen och Hagakyrkan och Cozmoz/Folkets Park var oslagna, att det inte var någon aktivitet, inga staket som började byggas upp, inga scener som restes. Där entrén brukade vara rastade någon en hund.
Det var tyst, tomt.
Peace & Love fattas Borlänge. Peace & Love fattas mig.
Vilken moralisk kompassriktning tas ut när man som media anser att det är i allmänhetens intresse att en femtonårig tjej försökt ta livet av sig?
När jag loggar in på Twitter ser jag tweets från @niklassvensson om en världsnyhet där han försvarar sig med att CNN ju faktiskt rapporterar om det och att TT går ut med telegram.
Jag letar upp vad det nu är för något och möts av en rapport om att en av världens största kändisars dotter ska ha försökt ta livet av sig. Under ”Nöje”. Det finns i båda kvällstidningarna. Även Aftonbladet placerar det i ”Nöjesbladet”.
Jag mår illa. Och jag vet att det verkar löjligt men jag kan inte förmå mig att varken länka eller vidare dra nyheten genom att skriva vilka det handlar om.
Varför blir jag (och många fler verkar det som) upprörda? Jag kan bara prata för mig själv – utifrån nån sorts grundläggande ethos men också utifrån den erfarenhet jag har sedan min tid som ungdomspräst:
Homo homini lupus är tyvärr ett uttryck som är alltför sant. Vi människor är hyenor. Skvaller säljer bättre än något annat. Men nånstans finns det ändå ett försök, en fri vilja att göra saker som förminskar den här… blodtörsten. Det är val som sätter gränser för vårt civiliserade jag och vårt djuriska det men också som lär andra vad som är ok och vad som inte är ok.
Att beskriva en ung människas självmordsförsök är inte ok. Att göra det som en nöjesnyhet är bortanför ok.
Uppdatering: Det rullar runt en namninsamling som ber Jesper Heed att rädda Peace & Love-festivalen. Ska inte dra en lång harang om höjden av slacktivism då det är ”vi som tänkte köpa biljett vill nu att ni räddar festivalen” utan bara notera:
Så helt enkelt: skriv inte på en namninsamling om att rädda något som helt enkelt inte går att räddas. Starta hellre en namninsamling som tackar Jesper och alla andra som genom åren slitit med att skapa en festival som nu får leva vidare i våra minnen.
—-
Det är så jävla sorgligt. Peace & Love startade för att skapa en annan stämning i Borlänge. Nu försvinner det. Själv har jag flera år jobbat pro bono med festivalen på olika sätt. I år också – både jag och byrån har lagt ner en hel del tid pro bono. För vi tror på Peace & Love, för vi tror på Borlänge, för vi tror på Dalarna.
Jag minns när den startade för femton år sen. Jag jobbade natt, nattvandrade. Mitt i stan. Som ett försök att förändra bilden, förändra kulturen i stan. Och de lyckades.
Det är sol i Falun men så många av oss känner oerhört sorg över det som nu sker. Och det kommer påverka så mycket: Borlänge tappar en oerhört viktig motor för unga och alla de som gnällt sig genom fjorton år är fasen del av det som hänt.
Tomheten är stor. ”Känns som en klump i magen” säger @jessaengstrom. Jag känner med Jesper Heed, och med alla vännerna som jobbat med festivalen. Det är en festival med passion, som man brinner för. Nu försvinner den. Så oerhört sorgligt.
Uppdatering: Zedendahls advokat hade svårt att förklara vad som faktiskt händer och vad som gäller för de som köpt en biljett.
För övrigt – det är underbart och oerhört ledsamt att titta på presskonferensen.
Underbart eftersom Jesper Heed inte på något sätt är bruten, samtidigt ledsamt eftersom det är en oerhört viktig epok som går i graven. Personliga vänner och bekanta som man jobbat hårt med är ledsna. För Peace & Love är en idé, det är en dröm och det är mer än festivalen men festivalen har varit det som på gott och ont fått personifiera den idén.
Händelserna i Stockholm kom mig nära i veckan när jag hängde ute på ett slott utanför Jakobsberg ett dygn (vilket i sig var surrealistiskt när man läste nyheterna om kravaller bara ett par rejäla stenkast från lyxrummet) och när jag skulle ta pendeln in till stan så möttes jag av en utbränd bil. En bild som var lite surrealistisk – det är något som man sett på tv-bilder från krig, från upplopp utomlands och nu mitt inne på en refug i Jakobsberg så stod den där.
Den känslan tror jag driver mycket av den heta diskussion som sker just nu om de sk #sthlmriots – att det är surrealistiskt att bilar, skolor, bibliotek brinner, att folk kastar sten på poliser men också mot brandmän, ambulanspersonal och civila som anser att upplopp är fel väg att gå.
Diskussionen har hamnat i en återvändsgränd då den snabbt blev helt igenom politiserad: om du anser att det är fel att bränna bilar så är du höger och skiter i förorten – och om du anser att man måste förstå drivkrafterna är du vänster och stödjer att poliser och andra blåljuspersoner blir skadade. Mellanlägen finns inte. Rasister och övrig brunpolitiska anar morgonluft och tar över (eller skapar) grupper som ”Vi som stödjer polisen i Husby” där mängder av vanliga svenskar går med utan att inse att de då skapar ett stöd för åsikter som den vanligtvis inte riktigt vill kännas vid. Rykten om hur utbrända bilar lappas visar sig vara fel.
Eller så är det så illa att 110 000 svenskar anser att det är ok att mena att kravallisterna borde skjutas.
Men självklart – AFA inser att en bra kravall alltid är en bra kravall och kopplingarna till vänsterextremister i organisationer som Megafonen är hela tiden närvarande: trots att de nu balanserar sina uttalanden. Polisen anklagas för att utöva övervåld (vilket säkert skett några gånger) och medierna anklagas för att orkestrera nya utbrott genom att uppmana till att ta bilder och filmer (vilket snarast verkar vara ett missförstånd).
Politiska ledarsidor visar knappast någon större balans och här hamnar man snabbt i samma envig som de politiska partierna – där man både använder sig av dåliga faktakontroller, anklagar varandra för att inte bry sig eller kritiserar samma metodologi som man själv sedan använder.
Höger vs vänster. Tröttsamt gammalt och meningslöst.
I grunden är det självklart så att det finns stora spänningar i förorten. Att det sker i de stora städerna är knappast underligt: gapen mellan de som har och de som inte har blir så synliga där. I en norrländsk by är skillnaderna mindre och fr a är främlingsskapet mindre än i storstäderna, och linjerna mellan vi och dem är väl utmålade i städer som ghettofieras. Att detta till slut leder till en frustration och som kan triggas av en händelse där det upplevda övergreppet (i det här fallet en polisskjutning i Husby) behövs ingen akademisk avhandling för att förstå. Men det innebär inte att det är en acceptabel förklaring.
Men att förstå är inte samma sak som att acceptera.
Något som är ohyggligt svårt: det tenderar alltid bara finns två nyanser i diskussioner. Man kan förstå varför det som sker sker – att det bygger på att droppen gjorde att glaset rann över. Man kan förstå att det hela blir en sorts självdestruktiv rörelse där man bränner och rädar sina grannars egendom och trygghet. Det är inte rationellt nej, det är kanske inte fullt förståeligt utifrån ett logiskt tänk men knappast ovanligt. Eller ens konstigt. Att försöka förklara allt med att det är ”andra” innebär inte bara att man försöker hitta logiska förklaringar till det som inte går att förklara logiskt men också att man förminskar grunden till det som händer – frustration, tristess. Låta något hända.
Så det går att förstå – men det innebär inte att det behöver accepteras. Att likställa förståelse med acceptans och stöd – eller att stödja kravallerna genom att säga att det är förståeligt är att underminera den demokratiska grund som vi ändå på nåt sätt vill stå på. Det är inte ok att bränna andra människors bilar. Det är inte ok att slänga sten på andra människor – även om de har uniform. Att låta förståelsen bli till ett stöd innebär att man dissar de människor som får sina bilar brända, som skräms ur sin trygghet i sina bostadsområden – och att man lämnar de som genomför kravallerna i en situation där deras handlingar anses som okej: hjältemodet sätts i en dunk med bensin.
Ett av de stora problemen i dagens läge är lika mycket den kravallartade diskussion som skapas som bränner varje möjlighet till konstruktivitet som att bilar brinner i förorterna. Det som behövs – och kanske det som sker pga kravallerna är en reell diskussion om hur strukturen kan förändras; frågan är dock om det är ett väldigt högt pris som nu betalas för att få till en sån diskussion. Igen.
Uppdatering: Den bästa texten skriven om upploppen har Sakine Madon skrivit idag: ”Ni som förstör borde skämmas”. Viktor Barth Kron skriver också om att en högre grad av stadsfederalism skulle kunna lösa problem – helt enkelt att det ofta handlar om tillgång till makten. Tycker också Virtanens text är läsvärd även om jag inte håller med om Megafonens värde – alltför mycket pekar åt att de har en ganska klart politiserad agenda tyvärr.
Det som är markant är också tystnaden från Alliansens håll. Tittar jag på vilka som bloggat om Husby är det väldigt rött och svart (och alltför lite lila – tyvärr verkar administrationen av Politometern lagt av så jag står fortfarande som Övrig trots att jag bett om att bli satt som Piratpartist). Varför är det så? Är det bara korkade uttalande som det från Hanif Bali som dyker upp från Alliansen?
Jag älskar att jobba. Det kan nog de flesta som känner mig skriva under på. Eller snarare – jag knarkar kicken av att ha massor av saker att göra. Och eftersom vårt samhälle är uppbyggt runt lönearbete och jobb vs fritid så älskar jag att jobba. Jag mår bra av det.
För snart 12 år sen gick jag in i väggen. Det har jag skrivit om förut många gånger. Men det som hände var att jag helt enkelt inte kunde jobba mer. Det tog stopp, jag slutade trampa vatten, jag sjönk. Mörkret slöt sig om mig.
När jag läser Ulf Kristerssons uttalanden idag om att personer som är sjukskrivna för psykiska åkommor mår bra av att gå till jobbet blir jag fly förbannad. Förutom att han gör en oerhört märklig jämförelse av tid och att ha en somatisk sjukdom – och hur det fungerar för såna personer att gå till exempelvis andra jobb så är själva uttalandet om att frånvaro från jobbet är en större riskfaktor så vidrig att han borde skämmas. Att babbla om att sjuka borde ordineras att gå till jobbet några timmar är så verklighetsfrånvänt att det borde rendera inspärrning.
Har Ulf Kristersson någonsin känt att det är nog att försöka få ur benen ur sängen? Har hans inre totalt gått sönder av kaoset en depression skapar? Har han känt hur livet fullkomligt sugs ur en bara att åka till affären? Har han någonsin haft dödsångesten av en panikattack?
Om inte. Håll käften.
I mitt fall så fick jag hjälp och stöd. Och fr a kunde jag ligga på soffan, hitta en väg att hantera det jag blivit, sakta sakta klättra upp ur den djupa avgrund jag fallit i. Det tog närmare två år. Det tog många fler år att bli fullständigt frisk. Och fortfarande lider jag av men efter att bränt ut mig. Utan det – då hade jag inte varit tillbaka i arbetslivet. Om jag levt hade jag helt enkelt inte kunnat hitta den nya väg jag tog: från präst till reklamare.
