Jag tillhör inte dem som så investerar mina pengar i sånt här. Jag är en fegis ibland. Jag har en ganska låg grad av tävlingsinstinkt i mig. Behöver inte oroa mig för speldjävulen eller kommer bli rik på att ha satsat på rätt startup. Jag är inte som @jocke men ändå tror jag att känslan kan förstås.
När det gäller Morris Motorcycles valde jag att gå in som betalande medlem efter ett tag. Det är inte så mycket pengar. Men för mig handlade det om att ta ställning och faktiskt våga satsa och tävla. Gissar jag kommer att låta Strandh DigitalPR också gå in som mikrosponsor när vi blir AB.
För att det är så oerhört galet och för att jag älskar Morris Packers sätt att låta verkligheten vara en lek, en allvarsam men alltid med ett lekande perspektiv. Läs exempelvis hans brev till Tage Öberg, teamets yngste medlem.
I Almedalen fixade han ett par pallar och ställde sig att prata om Morris MC och att vi behöver tävla mer i Sverige: och kopplade ihop det med Gettysburg Adress och Man on the Moon.
På nåt sätt handlar inte det här bara om att köra elektrisk motorcykel utan visar att det digitala och det analoga smälter samman och att samarbete handlar om helt andra saker än den gamla traditionella svenska modellen.
Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja ”sida” åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan:
Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå.
Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu.
Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda.
Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen.
Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut…
Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare.
Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen.
Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt.
Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det ”in the zone”. I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till ”pressen” där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker – som riskerar att förändra ens verklighetsbild – väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering.
En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna.
Det som jag tyckte var skrämmande – även om jag hade prognosticerat det – var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm.
Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt.
Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer.
Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så – men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.
Igår såg jag och sonen filmen ”2012″. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.
Morgonen idag började med den minst sagt omskakadenyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.
Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.
Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.
Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet1.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.
Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.
Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.
För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.
För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.
Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.
Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.
För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.
Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.
Steve Jobs är så nära knuten till Apple att en felaktigt publicerad dödsruna fick aktierna att falla fritt [↩]
Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.
Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.
Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".
Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?
Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.
Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.
Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.
Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.
När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.
Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.
Inför Valvaka.tv hade jag tänkt att faktiskt sätta mig och försöka skriva en lång bloggpost om vad jag faktiskt står politiskt. Det skulle inneburit en ganska lång historisk odyssé genom såväl socialdemokraternas kristna vänsterfalang, till Ungsocialisterna och till anarkismen för att sedan röra sig (den som inte är kommunist när den är ung har inget hjärta ni vet…) mot liberalism och slutligen hamna i libertarianism: hyperindividualistisk frihetsälskande.
Kappvändare? Nej. Däremot har jag valt att gå efter mitt hjärta och min hjärna istället för att stanna kvar när jag sett att mina åsikter och ett parti eller en gruppering inte längre rockar.
Och jag ska inte sticka under stol med att jag känt mig närmast många av piratfrågorna – även om nu valmanifestet fick mig att fundera. De senaste riksdagsvalen valt att rösta blankt och egentligen: utifrån min rätt cyniska sida och ogillande av statlig inblandning ser jag som princip att jag egentligen borde låta bli. Det här riksdagsvalet kunde blivit första gången på länge jag röstade på ett parti.
Efter idag: det sorgliga utspelet från Rick Falkvinge och de många piratpartister som hudflängt mig och andra på grund av vår kritik känner jag mig vilsen. Eller tillbaka till ruta ett. Jardenberg har uttryckt sin vilsenhet och jag kan känna igen mig även om jag valt att inte vara medlem i PP. För idag har tyvärr piraterna inte visat det jag hoppades på efter ep-valet.
Det sorgligaste är alla de blinda sekteristiska piratpartister (notera att jag inte nu drar alla över en kam – flera goda diskussioner har funnits och det finns flera i partiet som jag håller högt, gillar men tyvärr idag alltför få gentemot en massa orerande, foliehattande och trollande idioter) som nu likt SD-puckon orerar vilt i kommentarsfälten. Som inte förstår att det faktiskt inte spelar någon roll vad Rick menade, att det handlar inte om SR klippt eller inte: det här sätter sig i skallen på folk som annars kunde gett PP en röst och i varje debatt kommer det här hänga med. Människor kommer inte våga knysta att de gillar Piratpartiet eftersom man då kommer behöva försvara sig mot den här saken. Piratpartiet riskerar att bli en paria som SD. Om det var jobbigt att alla politiska motståndare anklagade PP för att vara ett fildelningsparti – gissa hur jobbigt det blir nu. Det blir så enkelt för de andra partiledarna att stänga ute PP från debatterna med hänvisning att man inte vill debattera med personer som står för legalisering av barnporr precis som man inte vill debattera med personer som är invandrarfientliga.
Naiviteten i att ”vi gör inte som andra” är beklämmande: tror ni på fullaste allvar att pr utvecklats i ett vakuum? Medialogiken fungerar så här – vill man vara med och leka är det bara att gilla läget. Oavsett vad ni tycker så behövs det mer än en dementi. Det behövs starka uttalanden mot det som sagts. Det kan behövas symbolhandlingar – som jag tidigare sagt: Rick måste gå undan. Hans credd är uttömd. Han är bränd. Ingen kommer ta honom på allvar – nästa uttalande kommer enkelt kunna viftas bort med att ”vi vet väl inte om han menar det han säger”.
Fattar inte riktigt vad alla dessa (unga?) arga pirater hoppas att vinna med att dissa personer som mig, Jocke och Unni Drougge när vi med ganska lång erfarenhet av marknadsföring, media och pr inser att det här slog undan benen på Piratpartiet? Vad försöker ni bevisa för människor som stått upp för de frågor som är Piratpartiets grundfrågor? Om ni får tyst på oss – tror ni det försvinner då?
Det som gör mig ondast är de fantastiska personer som jag känner och som satsat tid, pengar och sitt renommé i Piratpartiets namn och som nu kommer bli ifrågasatta på grund av det här. Och att de viktiga frågorna om yttrandefrihet, nätintegritet och öppenhet förfulas genom att kopplas ihop med ett klantigt uttalande av en nyvaken ofokuserad partiledare som glömmer bort att det inte är hans åsikter som är partiets utan faktiskt tvärtom.
@britstakstonskrev om problemet med founders syndrome i samband med att Rick Falkvinge var på Reboot och onekligen är hon framsynt i sin text.
Jag har helt klart legat nära Piratpartiet och många gånger gör jag det fortfarande men när valmanifestet kom kändes det plötsligt som många frågor var oerhört märkligt formulerade, jag kände mig mycket distanserad till flera saker: för mig är mycket av det som skrivs runt upphovsrättslagstiftningen i valmanifestet världsfrånvänt. Jag menar att upphovsrätten måste förändras – min inriktningen är att den framförallt måste bygga på en icke-statlig egenreglering. Piratpartiets valmanifest upplever jag som extremt inriktat på att lagstifta tvärtom. Det finns många bra saker men när det också kommer till att blanda metadiskussion med just-nu-frågor och där barnporrfrågan blir en valfråga så kände jag mig mycket avlägsen från det.
Precis som Tallmo kände jag det mest som rätt förvirrat. Jag funderade om det handlade om ett problem med att det finns så många olika viljor i partiet men nu börjar jag oroa mig för att det är en ren Falkvinge-produkt.
Det jag gillat med Piratpartiet är att man många gånger sett konsekvenserna längre än just i sakfrågan: integritetsfrågan är extremt viktig och genomsyrar så många andra sakfrågor; yttrandefriheten har blivit central när människor idag faktiskt har tillgång till plattformar för att säga sin mening. Jag har inte svårt att se hur den gamla makten gärna vill försöka undertrycka denna utveckling.
Piratpartiet har senaste veckorna varit de som vågat ta ställning mot det utökade tittförbudet där fiktionaliserade figurer i serier blivit bedömda som barnporr, något som även juridisk expertis nu motsätter sig, liksom att PP valt att stå upp för Wikileaks när övriga partier varit oerhört tysta.
Men att från det plötsligt mena att barnporr generellt ska legaliseras, och att i sitt valmanifest sätta det som en viktig fråga är oerhört märkligt, en pr-katastrof och för min del kommer det krävas i princip att PP nu gör sig av med sin founder. PP på ett bräde tappat hela sitt momentum och sin politiska kraft. Rick Falkvinges uttalanden är huvudlösa, förvirrade och slår sönder allt förtroende för honom – och i sin tur Piratpartiet. För även om de är snabba ut att förklara sig så är skadan redan skedd: även om det är så att man inte vill att barnporr ska legaliseras så kan jag inte längre lita på att inte Falkvinge uttrycker sig klumpigt igen.
Ok. Det är inte vad man står för. Varför säger man det då? Varför väljer man att definiera barnporrlagen som en valfråga? Diskursen om fiktion som övergrepp är viktig men knappast en så generell fråga att man går till val på den. Ska man diskutera det här måste man vara stenhårt skärpt. När man behöver diskutera på ett metaplan måste man vara oerhört försiktig: det misstaget kommer stå Piratpartiet dyrt.
Efter EP-valet skrev jag att Piratpartiet nu måste visa sig värdiga. Det har varit lite si och så med det. Nu kan man diskutera om inte ett så ungt parti ska ha rätt att göra misstag, och att man inte kan begära att ens partiledare ska vara perfekta. Det är inte det jag säger. Men att uttrycka sig klumpigt i en så här känslig fråga visar att man faktiskt gjort sitt. Riksdagen må vara meningen att det ska vara folkets representanter som innefattar men fortfarande måste det vara personer som kan hantera media, uttala sig ordningsamt och faktiskt vara professionella. Det går inte annars.
Jag vill tro på ett parti som vågar stå för stor frihet och samtidigt stor integritet: men jag har oerhört svårt att ge mitt stöd till ett parti som inte förstår att strategiskt och taktiskt välja sina strider, utnyttja media på ett sätt som gör att man kan vinna istället för att plötsligt hamna i ett sånt oerhört underläge som nu.
Jag känner så många goda pirater, personer som jag nu lider med eftersom jag vet att de inte alls står för någon legalisering av barnporr. Personer som jag tycker mycket om och som jag håller för högt både när det gäller inkännande och intellekt.
För min del ser jag inget annat än att, trots att det bara är en månad kvar till valet, det enda sätt som Piratpartiet kan rädda ansiktet är att snabbt låta sin partiledare träda tillbaka för personer som inte snubblar på definitionerna. För min egna del kommer jag inte att lägga min röst på PP som det är nu. Det blir en lång uppförsbacke nu.
Uppdatering: Tyvärr innebär mitt ställningstagande att man också ser hur illa ställt det är i PP. Jag blir anklagad för att vara en del av en samlad attack mot Rick Falkvinge (edit: OlofB har backat på den punkten) samtidigt som bloggskribenten orerar om att skilja mellan sak och person. Och många försöker få det till att det är en ”vinklad” intervju. Problemet är ju att det finns att lyssna på. Edit
Det man måste inse i det här är att det inte går att skilja på det: Piratpartiet står under samma medielogik och samma politiska taktiska krigsskådeplats som alla andra. Vad jag vill minnas så är det inte så att PP:are låtit bli att prata om Sahlins Vuitton-väska och liknande. Det som nu hänt är att Piratpartister inte bara kommer att bli anklagade för att endast vilja ladda ner saker gratis utan också att de vill kolla på barnporr. Det är just vad som är problemet.
Oavsett om Rick Falkvinge slant med tungan, om han är felciterad (hur man nu kan bli det i radio…) så måste man se till att göra något åt det. Time out, byte – nåt för att visa att man tar kritiken på djupaste allvar.
Jag kan bara säga så här: det är PPs smala lycka att Folkpartiet lyckats klanta till det ännu värre med burkaförbudet…
Uppdatering: Och antipirater som den här är lika jävla korkad om ni ursäktar svenskan… Nu är jag helt plötsligt medlem i Piratpartiet. Folk kan verkligen inte läsa eller bryr sig inte ett skit om att göra sin research. Solitt skriver som vanligt HAX. Kent Persson menar att PP är körda precis som Peter Andersson. Själv har jag ännu förhoppningen att de krishanterar det här på rätt sätt. Det som slår mig är dock att vi idag ser att pp:are menar att ”lång uppförsbacke” är lika med ”körda”.
Och ja. Jag står för min kritik mot Falkvinge. Det har inget med honom som privatperson att göra – utan helt enkelt att jag inte ser att han längre kan fungera som partiledare för Piratpartiet. Hultins påpekande om att han kör med majestatis pluralis i sina krishanteringsförsök gör mig beklämd. Vad jag förstått går det nu ut ”aktivistmail” till piratpartister – vad det står i dem vet jag inte men tittar jag på de pirater som rör sig i kommentarsfälten så är det ”aktivt försvar genom attack” som gäller. Oavsett vad personen tidigare tyckt och skrivit om partiets sakfrågor, oavsett tidigare uttalanden om Piratpartiet. Det är sorgligt. Håller med Hultin när han skriver:
Rent instinktivt så vill jag inte slå på PP, eftersom jag delar uppfattning med dom i ett stort antal principfrågor. Tyvärr så har det nu skapats ett problem.
Uppdatering: Läs också 14-åriga Calandrellas inlägg i frågan. Själv piratpartist, själv oerhört skarp i många frågor.
En del kommentatorer väljer först att anklaga media för att vilja PP illa, att de redigerat fel, inte valt att sätta sig in i Piratpartiets program osv. Sedan anklagas jag för att inte förstå att det Falkvinge menade var teckningarna som man sedan förklarar innebörden i – vilket markant visar att man själv inte orkat ta reda på mer och faktiskt göra det man anser att media ska göra. Idag är det tyvärr så att vissa medlemmar i Piratpartiet gjort mig än mer skeptisk till det.
Andra undrar över varför jag anser att det är en så stor sak när jag i sakfrågor håller med PP. Man röstar ju inte på en person utan på sakfrågor. Det är inte sant. Partiledaren är viktig som en person som frontar sakfrågorna. Vill man inte det ska man inte ha partiledare. Och att den här krisen gör mig beklämd beror är på grund av att jag utgår från att ett parti faktiskt hanteras professionellt. Om man ber om min röst förväntar jag mig den respekten att man också ser till att vara bra att hantera media, hantera kriser och professionellt hanterar politiska frågor. Åsiktstorped skriver i en kommentar till sin bloggpost:
Problemet är inte bara Falkvinge, problemet är också att få genomslag. Jag vill, som potentiell väljare, se att PP kan hantera en sån här kris. Enda sättet jag ser att de kan hantera den här krisen och få genomslag i media (tvätta bort stämpeln ”vi som vill tillåta barnpornografi-partiet”) är att Falkvinge avgår.
@karinadelskoldhar försökt dra ihop en dansbandsorkester för kommande nördhappening SSWC. Det har gått så där. Det är mycket instrument och skit som ska med. Själv hade jag visserligen tänkt släpa basen om det fanns en stärkare men…
Jag lurade på om vi inte ändå skulle vara nördiga nog att faktiskt spela dansband på våra smartphones. Det finns en mängd musikappar och det vore ju faktiskt riktigt kul att testa att spela ihop.
Tipsa om appar i kommentarsfältet nedan och om ni ska på SSWC – varför inte hänga med? Vi kommer försöka att repa under helgen nån gång. Hur det blir är vad vi gör det till liksom.
Om vi lämnar paradoxen som Wikileaks faktiskt visar (tidigare postningar här ochhär) i såväl min som många andras önskan om öppenhet kontra individens rätt till personlig integritet så kan man lugnt säga att det hela har det positiva delar. Det har onekligen visat upp ”bombhögerns” (underbart att det gamla skällsordet kommer fram igen) sanna ansikte. HAX samlar ihop några länkar och Copyriot beskriver ännu mer runt att de neokonservativas hybris, och det är onekligen den där gamla bombhögern som visar upp sig. Detta är något som också Skånskans ledare tar uppnär det gäller hur amerikanska myndigheters hantering av Wikileaks Jakob Applebaum som blev kvarhållen i flera timmar och förhörd, fråntagen sina mobiltelefoner och hans dator gicks igenom minutiöst.
Min något retoriska fråga om vad som faktiskt skiljer Wikileaks och FRA-lagen har fått Olofb att blogga om det – jag tycker det är en intressant postning som onekligen startade en mängd ytterligare diskussioner.
Martin Jönsson tar också ställning: läckan är ypperligt intressant och Wikileaks är som journalism borde vara mer. Han menar att det handlar om transparens.
Julian Assange, mannen som alltså vissa amerikanska politiker vill se kidnappad och kan tänka sig göra det även om det är på annat suveränt territorium, har själv uttalat sig runt det hela.
Missa inte hur Marcus Fridholm beskriver Wikileaks generella arbete. Det är mycket bra och pedagogiskt. Sen är det öppet för diskussion när det gäller att slutgiltigt definiera om vi nu fått en ”wikileaks”-journalistik.
Om jag ändå får fortsätta att vara lite motvalls, och även om jag sjunger med i hyllningskören ändå ifrågasätta så diskuterade några av oss också problemet med att Wikileaks riskerar att monopolisera whistleblower-marknaden. Är det en fara? Blir då Wikileaks en sån mäktig röst att den riskerar att dränkas av sig själv? Jag har ingen åsikt egentligen – det är bara en farhåga om att den som blir för stor tenderar att också bli mindre progressiv. Eller?
Jag tycker generellt det här är svårt. Jag har skrivit om det tvågånger och diskussionen är infekterad. I en kommentar fick jag kritik eftersom jag, tillsammans med andra, hela tiden lägger till att jag ogillar barnporr. [Detta är en uppdatering eftersom jag insåg att jag inte skrivit klart postningen]Det är inte så konstigt: jag gör det. När det handlar om övergrepp. Problemet handlar om när vi som stat väljer att stifta lagar som är inkonsekventa och som blir morallagar istället för lagar som beivrar och skyddar faktiskt utsatta. Det är då vi hamnar i en situation där det inte längre är ett brott mot en person det handlar om utan brott mot en uppfattad gemensam åsikt. Hur rätt den åsikten än kan vara så måste det ifrågasättas.
Mina grundläggande invändningar är:
Fiktion är inte övergrepp mot en enskild person vilket gör en sån lag oerhört subjektiv och moraldriven snarare än till för att beivra och förhindra brott.
Att lagföra fiktiva bilder innebär en moras mot censur vilket skapar öppningar för ytterligare censur av yttrandefrihet och i slutänden tankefrihet: valet att till varje pris skydda en grupp i samhället står mot att skydda en generell yttrande- och tankefrihet.
Genom att föra in fiktion i en sån här lag skapas en gigantisk klyfta som – för att kunna döma enligt lagen – måste fyllas med subjektivitet. Rättsinstanserna blir de som avgör, utifrån sin egen personliga åsikt och smak, vilken tecknad figur som är under eller över 18 år.
Ologiken i att en svensk har rätt att ha sex vid 15 års ålder men inte figurera på lättklädda bilder förrän han/hon är 18
Problemet ligger helt enkelt inte i själva sakfrågan utan i vad det får för konsekvenser i stort: hur förändras rättsmedvetande, rättspraxis och rättssäkerhet när lagstiftningen subjektifieras och där grundläggande rättsprinciper om att alla brott har en kärande åsidosätts? [/uppdatering]
Karl Andersson ger en annan vinkel på barnporrlagens tittförbud som jag inte tagit upp – men som är en oerhört logisk. Han påpekar bland annat att det alltså är en generell kränkning av alla barn om en tecknad bild handlar om en ”sexuell situation” där seriefigur ”upplevs som under 18″ men det är det inte när det handlar om våld. Det oroande är också hans fundering om såna här kränkningar i text: är det så att Ecpat och liknande lobbygrupper nu kommer att ge sig efter texter som skildrar ”sexuella situationer” där personer ”upplevs vara under 18″? Frågan är helt enkelt: har vi blivit så oerhört vridna åt den amerikanska högerkristendomen att sex nu är värre än våld?
Sanna Rayman skriver en lång ledartext i frågan som faktiskt är det bästa jag läst. För den nya lagen är ett tankeförbud, det är en lag som ska bestämma hur något ska tolkas när du ser det. För oavsett vad Axel Pettersson försöker få det till när han säger:
En vanlig bild där den fotade poserar är alltså inte pornografisk. Ett foto där den avbilade genom åtbörder eller gester ger framställningen en sexuell innebörd kan däremot vara det.
så blir det så att nakna unga ska ses som sexualiserade bilder per se: för vem är det som ska ha tolkningsrätten för vad som är ”sexuell innebörd”? Ecpat och lagstiftarna? Det är just så sorgligt som Sanna skriver:
Hysterin som omgärdar kampen mot sexuella övergrepp på barn måste få ett slut. För ja, allt det fula finns. Elaka människor, sjuka övergrepp, tvång och grymhet. Allt detta finns och det ska vi bekämpa – med lagen som verktyg.
Men vi kan inte göra det till vilket pris som helst. Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat. Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn.
Se också inslaget i dagens Rapport där den dömde serieöversättaren träder fram.
Jag tillhör inte dem som så investerar mina pengar i sånt här. Jag är en fegis ibland. Jag har en ganska låg grad av tävlingsinstinkt i mig. Behöver inte oroa mig för speldjävulen eller kommer bli rik på att ha satsat på rätt startup. Jag är inte som @jocke men ändå tror jag att känslan kan förstås.
Entries (RSS)