Följ den vita kaninen

Det senaste året har nåt sorts tema: uppbrott och ensamhet. Det är säkert nyttigt att bryta upp men det är fan jäkligt jobbigt. Det är säker jättenyttigt att lära sig vara ensam men det är jävligt skittrist.

Uppbrott anses av många coacher som oerhört viktigt i livet. Säkert är det så – men uppbrott innebär också att man förlorar så många saker. Saker som man inte såg att man värderade förrän de är försvunna. Människor som man saknar trots att man inte trott man skulle göra det.

Självklart – trygghet. Och ibland lathet är det som ofta håller oss kvar.

Ensamhet trodde jag länge var det jag uppskattade allra mest. Men jag tror numera att det dels mest handlade om att jag alltid hade någon som fanns där när jag tröttnade – och ett försvar för att att jag är usel på att vara social.

Nu när jag verkligen är ensam mest hela tiden så inser jag att jag visserligen antagligen är en person som klarar av det bättre än många andra men jag njuter inte av det.

Vi människor är sociala varelser. Det är ganska enkelt att inse att det är så. Vi är predestinerade att leva tillsammans med andra. När vi förlorar det sociala sammanhanget så förlorar man en stor del av livet.

Jag gillar inte uppbrott. Och jag gillar inte ensamhet. Nu har jag rejält med båda senaste året. Hur djupt är kaninhålet?