En rant om det här med “inte alla män”

Ännu ett inlägg som får en hög män att gå i taket. Ett inlägg som försöker förklara: att det inte handlar om alla män men att alla män faktiskt får inse att det blir svårt att se individerna bortom hopen av män som faktiskt är svin. Typ.

Innan ni går igång: Det står i rubriken “Det här är vad jag hatar när jag hatar män” alltså: det är listans innehåll som hon hatar – inte män i allmänhet. Men självklart missas det av diverse män. “Men vadå manshat! Inte alla män! Så typiskt att det är fint att hata en folkgrupp! Byt ut man mot jude! Man ska alltid bara se individen!”

Ja ni vet. Det är som en repig skiva.

Det är samma sak som Zara Larsson försökte förklara och samma sak som jag skrev om.

Men det går liksom inte in. Trots att nånstans måste man inse att det knappast kommer gå att övertyga den som skrivit att man har fel. Det är nåt sorts skydd mot att behöva reflektera över att det faktiskt finns en grundläggande struktur som vi män måste ifrågasätta och fundera över.

Det är som om det vore ett nederlag att behöva erkänna att det faktiskt finns en norm, en socialt accepterad och kulturellt ingröpt syn och förhållningssätt som skiljer sig beroende på kön.

Jag blir nästan lite full i skratt eftersom ganska många i princip bevisar, genom att envist gnälla “men vadå det är ju inte alla män” så bevisar de på många sätt just det som skrivs.

Det är verkligen lärorikt att välja sida i den här frågan. Särskilt som man.  Det blir liksom lite extra kortslutning för många. De kan ju inte mansplaina även om de försöker, de kan ju inte använda andra normala manssätt för att sätta kvinnor på plats. Utan det blir ibland försök med logik som sällan ens håller halvvägs eller ett ganska “omanligt” gnällande.

Som sagt. Jag blir lite full i skratt. Och på många sätt kan jag åtminstone ana utan att på något sätt ens vara i närheten att uppleva det fullt ut hur kvinnor upplever män. Att jag som man har ett ansvar. Inte bara som individ även om det är som just individ som jag måste ta det ansvaret utan ansvaret är som just man.

En av de konstigaste och imho mest idiotiska motargumenten var att jag som libertarian inte kan hävda att det finns könsstrukturer och normer. Som om synen på individens frihet skulle innebära att grundläggande socialpsykologiska parametrar vore omintetgjorda. Jag skulle snarare säga att jag knappast kan låta bli att ifrågasätta, och se kulturer och normer – men lösningen är inte statliga påbud eller liknande utan varje individ som måste förändra sig och sin del. Underordning av vissa grupper är inte effektivt och det är inte ett dugg liberalt.

Men i själva kärnan för min del ligger i att jag har en dotter. Skulle jag se henne i ögonen och säga “nej, det finns inga strukturer som gör att du endast pga ditt kön så behandlas du olika, så behöver du vara räddare än din bror, så behöver du få höra en massa nedsättande om dig.” Jag är jävligt stolt över henne. Och ja, att möta en tonårsdotter förändrade min syn på saker och ting. Varsågod att orera om hur patetiskt det är med män som plötsligt inser hur världen är befattad när de får en dotter. Det struntar jag faktiskt i. Nej, jag är inte feminist heller. Jag är inte på något sätt bättre än någon annan.

Det enda jag försöker är att åtminstone förstå. Och förhoppningsvis göra bättre.

Så innan ni väljer att dra igång den gamla vanliga repiga gråtvalsskivan: det här är en personlig sak. Och det är en för mig värderingsfråga utifrån min liberala hållning. Och det är att faktiskt inse att alla de jävligt fantastiska kvinnor som jag har fått förmånen att möta alltid får kämpa bra mycket hårdare än vad jag nånsin fått gjort. För jag är man.