Tågmöte

(publicerat på Facebook 17e juni)

Försenat tåg. När det äntligen kommer ramlar ner i sätet. Skönt att det för en gång skull är framåt – då kan jag jobba. Snabbtåg bakåt är enda gången jag inte riktigt klarar av att göra något annat än att bara sitta.

Bredvid mig en kvinna bortåt 60. Vi går samtidigt för att hämta kaffe direkt efter att dörrarna stängs. Blir stående då konduktören behöver dra ner rullstolslyften.

Hon visar sin biljett, konduktören säger ”men den där såg jag ju imorse – det har väl inte hänt något sen dess?” och hon svarar glatt ”jodu, idag har jag tagit min psykoterapeutexamen”. Jag och konduktören grattar och jag tänker att det är inget litet hon gjort. Fem år tar det. Rätt hårda studier, egenterapi och så.

När vi sätter oss med kaffet gratulerar jag henne igen. Vi börjar prata om studier, jag berättar om mina och självklart blir det prat om att varit präst osv. Hela resan går åt till diskussioner om landstinget, om vård, om ledarskap, om psykisk ohälsa, om tro. Hon berättar om sin kritik av utbildningen hon gått. Vi pratar om att livet ibland är tufft, särskilt som maskrosbarn.

Vi börjar bli försenade mer än tänkt in till Borlänge och hon säger att hon hoppas att hennes granne inte blir ledsen då hen så snällt lovat att hämta på stationen. Vi pratar lite om tomheten efter att tagit examen och det faktum att få förstår kraften och tiden som krävs för att genomföra det hon genomfört.

När tåget åker in på stationen så säger hon plötsligt förvånat: ”Men där står ju min dotter? Och min bästa vän?”

Hon möts av hurrarop, blommor och en stolt dotter, glada vänner.

Jag blir varm i hjärtat av att hon fick den överraskningen.