här mellan andetagen
i en tid som pausat
där rädslan och sorgen målar världen
vinden river i fönstren och själen

vilse och bortkommen
styrkan och viljan ser ut att
hamnat i lådan för borttappade saker
och i vacuumet
sitter livet och ritar på marken

saknar allt det andra men det finns
där bakom det mörka, det ledsna, det uppgivna
livrädd för att leva rädd för att räddas

jag minns det själv
ett språng som gick fel
och hängande i fingertopparna vänta på
kraften att dra sig upp
trots att man tänker att
det är lättare att bara sträcka på fingrarna

men därinuti långt längst inne
den blå lågan ibland så osynlig
varm het brinnande brännande livslåga
den där som flämtar men som vägrar släckas

mörkret har skymt den
mörkret har lagt ett skynke över
just nu men aldrig för alltid
det vet jag nu

jag skyddar din med mina bara händer
för jag kan inget annat
den får brinna där mellan
kupade fingrar och handflator
jag kan göra det i evighet och ännu längre

för jag håller den som jag bar dig
närmast hjärtat där du hör hemma
verkligheten håller andan där och nu
det är det där ögonblicket mitt i steget
just nu är det så

sen kravlar vi oss upp

Ok?