”NN, må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Amen.”

Imorgon konfirmeras min son.

Han satt som mycket liten mitt ibland en grupp konfirmander medan vi förberedde deras konfirmation. Han skrämdes av ett gäng orcher i en gudstjänst där rollspelskonfirmanderna hade ansvaret.

När jag var präst för konfirmander.

Imorgon konfirmeras han. Jag är inte präst sedan många år. Hans mor kommer ha sitt ämbetstecken på sig. Jag har inte ett ämbete längre.

Jag tror ju inte ens längre.

Jag minns att jag funderade hur det skulle bli när han skulle konfirmeras. Om jag skulle vara präst för honom eller hur vi skulle lösa det.

Det löstes av sig själv om man säger.

Men imorgon kommer ändå vara en märklig dag.

Han är lite nervös.

Jag är nog lite nervös – inte för hans skull utan för att möta den där märkliga känslan igen. Det där att allt som görs av någon annan är saker som en gång var så viktiga för mig. Men jag har det inte längre kvar. Det som sägs var en gång så viktigt för mig men det är nästan ett främmande språk idag.

Han har börjat förstå. Kanske inte tro men förstå mer. Hitta hem, hitta ett sammanhang. Ett som jag en gång var en del av. Det är stort på något sätt. Han blir stor, vuxnare, konfirmerad.

Imorgon konfirmeras han. Jag kommer nog gråta en skvätt, lite i smyg sådär.