Siewert Öholm och andra offrar människor för sin dogm

Sju män och en kvinna väljer att placera en insändare/debattartikel i de två stora kyrkliga tidningarna Dagen och Kyrkans Tidning. Det handlar om Uppdrag Gransknings program Bögbotarna. De hävdar att programmet bryter mot både det ena och det andra. Olof Djurfeldt väljer att driva samma linje. Elisabeth Sandlund, som är chefredaktör på Dagen och känd höggradig konservativ hävdar en helgd runt själavårdssamtalet som är skev.

Jag valde själv att påpeka att UGs val av metod är problematiskt då prästers tystnadsplikt är viktig och absolut vilket gör att oavsett hur UG försöker att få svar från dem så får de inget vilket förändrar objektivitetsanspråk och att ge en anklagad möjlighet att försvara sig. Det kan ses som en brottsprovokation, dock är det numera en sak för samfundet och inte för svensk domstol. Samtidigt som det alltid är upp till en präst att hålla sin tystnadsplikt – det är en i grunden sak mellan prästen och Gud. Uppdrag Gransknings svar är tyvärr ganska dumt och förminskande, och negligerar själva problemställningen.

Okunskapen runt hur den fungerar är stor: själv fick jag förklara för en åklagare att jag inte kan vittna oavsett att det enligt henne skulle vara bra för konfidenten. Vilket visar sig här när de hävdar att tystnadsplikten är något annat än den är. Det är dock här en viktig sak – konfidenten har ingen tystnadsplikt. En del inomkyrkliga vill gärna ha det till att UG genom att falskt utge sig för att vara en annan person har brutit mot “avtalet” i själavården. Det är ren och skär bullshit. Det finns inget krav på en konfident, det är ingen överenskommelse där båda är aktiva parter. Det är endast prästen som har att hålla käft oavsett. För en präst så kan du aldrig veta om personen som kommer till dig säger saker ärligt eller falskt, att hävda att en dold kamera bryter mot “avtalet” är bara dumt – om du som präst inte kan stå för en åsikt (även om du väljer att inte bryta tystnadsplikten) i det öppna lär du inte hävda den i själavårdssamtalet.

När nu de här åtta försöker föra i bevis att UGs granskning är ett brott och ett moralisk och etisk moras så väljer de att offra unga kvinnor som drabbas av slutshaming:

En 17-årig pojke dömdes förra året i domstol till skadestånd för kränkning, då han i smyg spelade in ett samlag med en jämnårig flicka och publicerade på internet.

Övergreppet mot de inspelade prästerna är här dock värre. Att i smyg spela in och visa upp ett samlag är djupt omoraliskt, men inte tydligt i motsättning mot lagtext.

Det här är nog det mest vidriga jag läst på länge. Att en professor i NT exegetik (Chrys Caragounis), en kommendör i Frälsningsarmén (Marie Willermark), en riksdagsledamot och pastor i Equmeniakyrkan (Tuve Skånberg), en professor och präst i Svk (Kjell O. Lejon), pastor i Pingst (Dan Salomonsson), en corepiskopos i Syrisk-ortodoxa kyrkan (Süleyman Wannes), en präst (Gunnar Hyltén-Cavallius) och slutligen en känd journalist (Siewert Öholm) väljer att på ett sånt flagrant sätt lyfta fram att det är mer synd om prästerna, att Uppdrag Granskning gör ett större brott får mig att må illa.

Deras argumentationslinje bygger på att UGs program bryter mot lagen vilket de menar att slutshaming och revengeporn inte gör. Det är vidrigt och deras moraliska ståndpunkt faller som en sten. Jag skäms för vissa av mina fd kollegor som ingår i denna grupp, att Siewert Öholm kan häva ur sig vad som helst är dock ingen nyhet. Att deras debattartikel avslutas med en märklig tolkning av den ironiska boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” där man med Öholmsk (japp, det där är hans favoritgrepp) tappning får det till att boken hävdar att man kan byta sexuell läggning. De åtta menar helt enkelt att prästerna gjorde rätt som bejakade personens vilja att inte vara bög. Eftersom de anser att sexuell läggning är något som är valbart. Förutom att vara heterosexuell.

En del kommentarer och Tuve Skånbergs försök att rädda sitt skinn i kommentarerna är faktiskt patetiska och kyrkligheten har ett stort problem med mörkermän och konservativa som väljer att hävda en trosuppfattning på bekostnad av andra människor. Det handlar om att en idé, en dogm är viktigare.

För slutsatsen blir ändå att de åtta tillsammans med tillskyndare inom Dagen m fl anser att homosexualitet är fel och botbar är ganska klar. Diskussionen handlar inte om helgden för själavården, eller prästernas möjlighet att uttala sig utan den gamla frågan i kyrkligheten om homosexualitet som synd. Den lever och frodas tyvärr.