Efter att initiativet ”Tacka nej” släppts så är diskussionen om kvotering och kön igång.

Generellt kan jag fascineras av den rädsla som både män och en del kvinnor känner inför att varje litet försök att skapa möjligheter mellan män och kvinnor ses som hot. Är det inte ordet ”hen” som får folk att gå i taket så är det påpekanden om att det är lite slött att ha helmanliga paneler på seminarier. Sen kan en del garanterat tillskrivas genusforskare och kritiker som blivit väl idoga eller valt argument som inte har med kompetens att göra.

För kompetens kräver definition. Under några månader arbetade jag med att för ett utbildningskoncept fundera mycket runt uttrycket kompetens. Vad är det? Vilka parametrar bygger kompetens och vad är att vara ”kompetent”?

Min slutsats är att kompetens består av följande (vilket skapade tanken om kompetenskoden för Dalarnas Akademi):

• erfarenheter från det område som gäller men också av livet.
• kunskap runt det område det gäller men också allmän kunskap.
• insikter runt området och hur det fungerar i omvärlden.

Kompetens är summan av dessa. Kunskap, erfarenheter och insikter får en mening och struktur och det är där kompetensen ligger. Att kunna använda (instrumentalisera) de erfarenheter, insikter och kunskaper man förvärvat – och sätta det i ett sammanhang som gör det produktivt/effektivt för dig själv, andra osv.

Att då inte se att ett initiativ som Tacka Nej, eller Rättviseförmedlingen är viktiga för att öka graden av kompetens blir svårt. För oavsett vad vi försöker säga så påverkar könet självklart kompetensen: vi drar olika erfarenheter utifrån om vi är man eller kvinna, vi har olika infallsvinklar vilket styrs av erfarenheter vi gör osv. Oavsett vikt vi lägger vid psykologiska skillnader hos könet så är det skillnad.

Det innebär att en helt manlig panel självklart kan ha en bred kompetens men den saknar alltid perspektiv som endast kvinnor kan ge. Och vice versa. För vi är med om olika saker. Monokönade paneler är inte bra. Eller jurys. Eller något. För kompetensen är inte bred nog. Vi kan dra hypoteser om andra kön, lära oss beteenden och argument men aldrig instrumentalisera de erfarenheterna.

Så att tjafsa om att det är fel att kvotera till exempelvis paneler, jurys eller konferenser funkar inte. Det är den väg som man måste gå. Trots att jag ogillar kvotering per definition så är jag böjd att se att det är många gånger slöhet som gör att det blir helt manliga paneler – och att män tenderar att vara mer på att sälja in sig själva.