Med en syndabock slipper vi se oss själva

Det är onekligen så som Kevin Lampe säger:

 

Högskolan Dalarna fick spendera kvällen med att städa upp efter en av lärarnas rasistiska mail. Jag har skrivit om historien och själva hanteringen här. Läraren har gjort ett fel och självklart har hans förtroende förbrukats.

Samtidigt är problemet att reaktionen riktar sig mot att försöka få denna lektor avsatt respektive att man inte ser systemfelet – att det hela handlar om dessa gömda värderingar som poppar upp för många: ett lite beskt skämt med såväl sexistisk underton eller rasistisk är knappast så ovanligt. Vilket är den stora frågan snarare än om läraren ska vara kvar.

Det söks en väldigt snabb lösning: yxa den som gjort fel så är problemet borta. Det är knappast en lösning på lång sikt. Det bygger på att hitta en skyldig istället för att se till bakgrunden – att vi alla på många sätt kan vara en del av hela skulden. Vi skaffar oss en syndabock så slipper vi se vad de riktiga problemen faktiskt är.

På samma sätt så utgår många att eftersom en person gör detta så är hela organisationen rutten. Det är ett märkligt synsätt: dels så bygger det på att man därmed menar att individen inte kan tänka (eller undgå att tänka som i det här fallet) själv. Och att en enda händelse bedöms som en övergripande sanning. Det är oerhört märkligt och för varumärken helt klart problematiskt.

Sen finns det en syn som faktiskt skrämmer mig lite: att be om ursäkt spelar ingen roll för hyenaflocken. En ursäkt har inget värde utan bemöts med högre rop på “rättvisa” dvs. att personen ska straffas. Ett förlåt mig har devalverats till ingenting. Utmätningen av ett straff, helst så blodigt som möjligt, är det enda som stillar törsten hos åskådarna. Det är en märklig utveckling och skrämmande – Facebooks kommentarsfält tenderar att mer likna en romersk arena än en civiliserad kommunikationskanal.

Post #031 i #Blogg100