Musikfarsa

Så många känslor som kan finnas under 24 timmar. Eller så hänger det ihop på nåt sätt. Musiken. You can’t kill rock’n’roll.

Jag har förut skrivit om det här med att vara fotbollsfarsa. Saker förändras ju (jo Amanda spelar fortfarande fotboll) och jag har ju aldrig varit så mycket för sport själv. Idag på lunchen insåg jag hur lyckligt lottad jag är som nu får vara musikfarsa. En son som spelar gitarr, bas och piano; dottern som spelar fiol, piano och sjunger.

Jag var ner till Musikcenter, köpte basbok, strängar och telekabel. Hängde lite och pratade med Micke och de andra, testade en bas eftersom sonen behöver få en ny: min gamla Jacksonkopia är en smula sliten efter snart 30 år.

Och jag bubblade när jag gick ut från affären – för även om det är annorlunda så är det ändå som det en gång var. När man hängde på Connys Musik, petade på nya synthar (tänk när Polysix kom – man kunde hålla ner flera tangenter!), tittade i katalogerna för Zildjan, testade Fender-basar.

Sen ska ni veta en sak: tekniknördar är mainstream mot vad musiknördar är.