Under en veckas tid varje år är det Musikskolans vecka. För föräldrar en vecka av tung logistik (själv lyckades jag också boka in två dagar i Uppsala så den kvarvarande föräldern var måttligt imponerad) och barn som far runt stan med sina instrument och spelar upp för alla och envar.
Jag landade i torsdags i tid att åka på Gitarrafton och se mängder av gitarrister i olika åldrar spela upp, tillsammans med några solister och ett rockband. Sonen mitt i smeten såklart.
I fredags var det avslutningskonsert med gigantisk symfoniorkester, drillflickor och kör med final i Carmina Burana. Fantastisk avslutning.
Själv satt jag med en fot i det som hände och mängder av minnen från alla uppspelningar, konserter som jag varit på. Jag minns känslan av att vara hopträngd i gigantisk musikskolesymfoniorkester (jag satt/stod ju alltid längst bak med resten av slagverkssektionen: vi blev alltid bra att räkna till fyra), doften av nervös transpiration, vått trä från träblåsarna, fraset från flickornas finklänningar. Eller vaga minnen av att sitta på pulten där min far står och dirigerar, eller sitta i publiken medan morsan härjar runt med sina elever för att få dem att spela rätt toner.
Och stolt är jag. För att båda barnen gillar att spela, att de blivit så musikaliska – eller rättare sagt, att de utnyttjar det som de fått i arv. Det gör mig glad som fan.
Sen må jag vara libertarian men jag är glad för kommunala musikskolan ändå. Jag tycker den är viktig och bör värnas om (tills vi har något sorts annat system generellt). Musik är jag övertygad om är viktigare än sport. Kultur viktig för samhällets fortbestånd och att i en generell välfärd som vi valt att ha nu så ger det chansen för många att utöva kultur.