Ordet som svärd ett ganska ruskigt vapen.

Ord står mot ord och så mycket mer kommer vi inte komma vidare med i själva sakfrågan runt det förmodade rätt huvudlösa uttalande som en lokal politiker i Uppsala gjorde. Mediehanteringen i Kristdemokraterna i Uppsala har fallerat, och hanteringen av det här drevet har inte direkt varit något som används som ett gott exempel.

Vem ljuger? Journalisten eller KDs pressekreterare? Båda står inmålade i varsitt hörn: om journalisten erkänner att han fabricerat den lilla intervjuns uppbyggnad förlorar han all trovärdighet som journalist. Om KD väljer att erkänna att de i sina led har en person som inte vet vad 1a maj innebär så kommer inte bara Miriam behöva avgå från sin post utan även partiet tappar i förtroende.

Jag blev arg när information om att artikeln var lätt fabricerad till sin form, det erkänner jag. Efterhand fick jag andra indikationer som gör att jag idag inte vet vem som egentligen vet “sanningen”.

Min grundläggande upplevelse är ändå att drevet på sociala medier handlar om ren mobbing. Man kan göra fina uttalanden om att det är en “offentlig person” och att det handlar om att visa den låga “historiska kunskapen” men till syvende och sidst blir det att sparka på en person som i det här läget har svårt att försvara sig. Det är fel oavsett vem som börjar sparka.

Att försvara det här med att politiker ska veta bättre klingar lite illa då man inte bryr sig om att fundera över vilken ställning inom politiken personen har. I det här fallet är det en landstingspolitiker. Det är inte en politiker med eget mediautrymme. Svartmålningen blir därmed mot en person som i princip är privatperson. Om uttalandet gjorts som det citeras är det dumt, korkat och man kan ifrågasätta både agenda och intellekt – men problemet är att det knappast är ett sånt fruktansvärt uttalande att det borde rendera den hårda och breda nedsabling som skett på sociala medier i det här fallet.

Helt enkelt måste vi börja fundera över hur vi hanterar den negativa viraliteten. För vi delar för att få egen credd, hittar roliga saker som våra vänner kan interagera med. Men varje bild, varje text är delbar på sociala medier vilket gör att det förs vidare till nya personer: din vän skapar sig egen credd genom att föra vidare det som publicerats in i sina kretsar och sen börjar det rulla. I marknadsföring en positiv sak, i händelser av politiskt värde viktigt men det kan också innebära att personer hängs ut på ett sätt som inte motsvarar “brottet”.
Jag har själv många gånger varit starter för ganska elaka saker via bloggen och sociala medier. Det är inget jag idag är stolt över. Det är dumt. Att sedan jag kommer fortsätta ifrågasätta personer som jag anser ligger i en riktigt offentlighet är en annan sak. Men generellt har vi idag skapat en så pass hög grad av räckvidd med sociala medier att vi behöver tänka efter nån gång till.

Det är vad jag anser skett här oavsett om uttalandet är sant eller inte. Det roliga uttalandet blir till en flod av mobbing när det förs vidare. Det blir en kedja av elakheter som igår slagit sönder en persons liv. Om politikern har barn kommer de få höra om sin dumma morsa i skolan, mannen hennes kommer få skämmas och försöka förklara på sin arbetsplats, hennes vänner kommer att försöka hantera det negativa kändisskap som hon nu fått.
Vi har alla gjort mer eller mindre smarta uttalanden.

Fråga dig själv hur du skulle tycka om att något av de började valsa runt på Facebook utan någon kontroll och du får höra hur jävla korkad du är. Det är grunden till min kritik. Att det här sammanfaller med andra märkliga saker som personer ut vänstersidan av politiken gjort är tyvärr en sak som blir ihopkopplat.