Så åkte vi tillbaka till sjukhuset jag och sonen. Hans permission var över. Gårdagen spenderade sonen och hans mor i Falun med diverse ytterligare röntgenundersökningar efter det illa fallet i Romme Alpin för någon vecka sen.
Vi packade min ryggsäck full: läxböcker, laddare, två datorer, iphones, ipad, bok. Igår hade de trott att det skulle gå fort och inte haft med sig något. Så vi ville vara på den säkra sidan.
Sedan väntade vi. Och väntade. Väntade lite till. Så fick vi sedan komma upp i gipsrummet. Svart gips blev valet (de har alltså sju färger – rena jäkla Pantoneskalan – att välja på). Sedan väntan, sedan snabbsänka, och sedan lite väntan till. Sedan kom sjukgymnasten. Efter det fick Villiam mat. Sedan väntan. Lite mer. Sen svar på sänkan och efter lite mer väntan drog de ur kanylen ur armen och vi fick faktiskt åka hem.
All heder åt sjukvården. Fantastiska usk:or, ssk:or och läkare på Centrallasarettet i Falun både på barnavdelningen 34 och på ortopedkliniken. Glada och svarade på alla konstiga frågor. Även om jag tillhör dem som anser att det finns andra sätt att åtminstone delfinansiera välfärd så är det här ett bra bevis på att skattemedel används på ett bra sätt. Barnkliniken är fantastisk med möjlighet att låna dator på rummet, vara inne i lekterapin som verkligen har allt som tänkas kan för att aktivera barnen – och självklart både skola och bibliotek för böcker och filmer.
Nu blir det träning för sonen. Det som konstaterats är att han lyckades få till en svår stukning – i en skidpjäxa. Försök göra om det ni. Däribland har han blödningar i märgen typ interna blåmärken (hette något konstigt) och en del annat plus utdragna ledband.
Aka skidsäsongen över efter två dagar. Den här tiden som är min och sonens tid. Att dra ut till Romme och åka så ofta man kan. Och ja – vi har lite otur med det här: förra året trillade Amanda illa och fick lägga ner åkandet bara en bit in i januari.
Jaja. Så går det när man köper proffstwintips – vilka jag funderar på att pröva btw :)