P3Guld. Vita män får priser. Brudarna rockar skiten ur dem

Först. Maskinen. Har aldrig brytt mig särdeles om dem. Folk var lite smågalna över dem på Peace & Love. Höll på att skratta högt när de dök upp på scenen. Vadå Mellanmjölk-Wu-tang Clan-wannabes? Kom igen liksom.

Det är lite roande. Dock kan jag tycka att svensk hip hop lider av ett trovärdighetsproblem många gånger – och att man inte har samma story som exempelvis Wu-tang, PE mfl hade att berätta. Varje grupp är ett varumärke och ett varumärke utan story blir lätt lite ihåligt.

Nå. P3Guld då. Eller årets “Vita-män-vinner-pris-medan-tjejerna-rockar-scenen”. Ingen tjej vann och upprördheten var stor. Dock ska man inte glömma att det var många priser som var framröstade av lyssnarna. Om inte lyssnarna ens fattar att rösta på bra kvinnliga artister så är det fortfarande lång väg att gå. Rebecca och Fiona gjorde coolaste scenshowen. Frantic Amber growlade arslet av resten.

Kan säga att i flera kategorier så hade jag inte hört någon av de nominerade – och insåg att det inte gjorde mig något. Kapten Röd liksom – jaha? och

Mustasch-Ralf hade rosa svid. Tove Styrke en fantastisk kreation. Salem Al Fakir gjorde ett fantastiskt medley på Årets låtar genom åren men var sjukt trist som programledare. Minns när Howlin’ Pelle var det. Oh yes.

Det är bara att inse att man börjar bli gammal. Ny musik får man koll på genom att förhöra sig med sin dotter (min son lyssnar ju på nästan samma musik som jag gör..). Minns att jag när jag var ung tyckte det var riktigt töntigt när fyrtioåringar gärna tog fram sina gamla skivor istället för att lyssna på ny musik. Nu är man fan där själv.