En resa i tider

Det här med tid. Hur tiden kan gå och hur saker på många sätt står still.

Jag tog en tripp till Köping idag. Den stad där jag spenderade 17 år av mitt liv. Min barndom och den mesta tiden av min ungdom. Jag var där för att föreläsa för församlingen i Svenska kyrkan – där jag spenderat massor av tid under några år. Och innan min föreläsning så var jag med på mässan. Allt handlar om tid som gått, fullständigt nya förutsättningar och omständigheter och samtidigt så har få saker förändrats.

Först staden. Jag tog en tur i centrum. Så mycket som var precis som förr. Affärer som hette precis samma sak, låg på samma plats. Skyltarna och logotyperna är desamma och det är nästan så att de gått laget runt och blivit vintagetrendiga.

Få saker hade förändrats och det enda var att det var ännu färre som rörde sig där. Det jag insåg var att alla antagligen fikat ihjäl sig – för förutom de gamla klassiska kondisen som fortfarande verkade leva i högönsklig välmåga så fanns det typ en sallads/latte-bar i varje korsgatshörn.

Och i mitten – Ezpresso i den lilla lilla gallerian hade ett riktigt bra loungehäng, och goda sallader. Där satte jag mig och gick igenom mailskörden, twittrade lite och kollade Facebook efter föreläsningen.

Det var en märklig känsla på många sätt. Jag har inte varit där på så många år men kartan är inpräntad. Och samma sak när jag kom till församlingshemmet. Det var ju nästan samma. Den sal vi satt i hade inte förändrats sedan jag var där. Där jag föreläste har jag allt från att spelat upp med Musikskolan till att spelat med rockband, haft konfirmandundervisning, tränat musikaler. Några personer var samma personer som för tjugofem år sen. Tiden har gått – jag är inte sexton och av nödvändighet tillfällig församlingsassistent längre, eller ung trummis i band utan fyrtioettårig konsult inom digital marknadsföring. Samma golv, samma scen men en annan tid.

Som brukligt är i kyrkan var det mässa. Jag kom lite tidigare och satt kvar. Man valde att låta alla stå i ring och dela nattvarden med varandra. Själv tog jag inte emot men delade vidare och min ryggmärg tog över: det var som om ingen tid gått sedan jag var präst. Frasering, känslan. Det trots att det är snart tio år sedan jag hade min sista mässa.

Det var en märklig resa tillbaka och samtidigt framåt.