Rocknroll på rangen. Inte direkt den normala utrustningen på Fullerö Golfbana.

Idag gick jag caddie åt min son på golfbanan. Nio hål tog vi. Sen gick de vidare och jag lånade en järnsexa av honom och en driver av svärfar och skickade fyra hinkar på rangen.

Visst låter det sådär golfproffsigt?

Problemet är helt enkelt att jag aldrig spelat golf. Och jag tror inte att jag kommer att göra det heller. Men jag hade uppenbarligen en viss fallenhet för det. De flesta av de åttio bollar jag slog gick rakt och med drivern låg jag på hundra, hundratio meter och med järnsexan bortåt nittio. Tills jag upptäckte att jag hade blåsor i högerhanden och fick byta grepp…

Det som jag däremot insåg var att jag mycket väl kan komma att gå på rangen fler gånger (dock då med en golfhandske så jag slipper blåsor). För jag, som lever ett ganska multitaskande, ombytligt, och stressigt liv, blev här (frivilligt) stående och ganska repetetivt göra något som krävde att jag stängde av hjärnan ett tag. För så fort jag började tänka på hur jag skulle slå bollen så gick det åt helvete. Målet blev att bara göra rörelsen, låta pendeln gå och träffa bollen.

Det är samma sak som gör att jag ofta funderar på att börja skjuta pistol: att det kräver att jag är fokuserad på att inte tänka alls. Jag tror jag behöver det ibland. Problemet är bara att jag då måste göra det när jag åker tåg – och även om jag ibland kan känna ett visst oresonligt hat mot SJ som fenomen så tror jag inte att jag ska börja skjuta omkring mig :).

För övrigt så känns golf mest ganska stressigt – det är många på banan och man måste skynda sig att spela. Sonen verkade dock nöjd med min caddie-insats.

När jag kom hem var det dock som vanligt min skörlevnad :)