Igår kom jag hem efter träningen och dottern skulle intervjua mig för något skolarbete. Om alla journalister var lika noggranna med citaten som min dotter skulle uttrycket ”felciterad” bli obsolet. Intervjun handlade om min syn på vargjakten. Ganska avancerat för att vara i tredje klass men det är bra att de lär sig.
Själva frågan är knepig på många sätt: den innehåller såväl etiska, samhällsekonomiska, landsbygd vs storstad och rena emotionella delar. Frågorna som dottern ställde handlade lite om det: vad tycker jag om vargjakten och hur jag tror att vargarna känner sig.
En sak jag bestämt mig för är att inte försöka att göra svar simpla för mina barn: försöka att förenkla men inte att göra dem simpla. Så mina svar handlade om att det var en ganska svår fråga.
Å ena sidan: det är knappast så att Sverige har en speciellt stark vargstam. Den är kraftigt inavlad och tyvärr hjälper knappast vargjakt för att lösa det problemet. Det finns inte speciellt många vargar och kanske är det bättre att låta stammen stärkas innan man börjar brandskatta den.
Å andra sidan är vargen inte vilket djur som helst och för många renägare, för människor som bor och lever i skogslänen är rädda. Vargen är inte björnen. Jakten är inte något som handlar om nöje, det är en del av livet häruppe. Vargjakten kan därför vara viktig för att faktiskt ge människor en känsla av kontroll och är viktig för opinionen.
Sen förklarade jag, så bra det nu går för Djurens Vän aka Terrorprinsessan, att jag inte tror att vargar ”känner” som vi. De sitter inte och reflekterar över att ”nu börjar jakten så nu kommer jag kanske att dö”. De blir rädda, arga och hungriga men det är känslor som bygger på deras instinkter – inte på att de är som människor. Typ så.
Ungefär så. Flera gånger gick vi igenom vad jag sa och hon plitade på, frågade när hon inte riktigt förstod: ”vad är opinion?”
Om jag ska utveckla lite så tycker jag det är ett stort men intressant problem vi står inför. Vargdiskussionen blir i ett metaläge en symbol för den omvälvning som samhället står mitt i: där det urbana romantiserar det vilda och inte förstår de aspekter som personer som fortfarande bor på landet, i skogslänen. För jakten handlar inte om bilden av nån sorts engelsk överklass som jagar för sitt höga nöjes skull, det är inte kung Carl Gustaf som svassar omkring med en kvist i hatten. Jakt är en livsstil för många, en del av livet precis som för den urbane att gå på after work, att kunna gå till en simhall eller vilken annan fritidssysselsättning som är en del av vardagen.
Problemet med vargjaktsmotståndarna är att det sällan är logiskt utan bygger på en syn på naturen som knappast är speciellt balanserad – eller ens sann. En del jag diskuterat generellt runt synen på djur som besjälade varelser har uttryckt en så pass förmänskligad bild av hur djur är att man blir lite oroad. Jag har mött personer som på allvar menar att det borde vara dödsstraff på den som dödar ett djur. Det sista är roande ologiskt. Själv står jag för att jag anser att människan är det högst stående djuret – det ger oss ingen given rätt att göra andra illa men samtidigt ett ansvar att utnyttja vår potential. Skillnaden mellan ett djur och en människa är möjligheten att reflektera över sig själv.
Det är en avgrundsdjup skillnad och kanske det som är själen. För att förklara det lite enklare: jag tror inte vår älskade katt faktiskt ligger och funderar ”vad gör jag här?” eller ”ska jag älska de här människorna resten av mitt liv?”. Den bara är, den styrs av sina instinkter och hanterar oss människor utifrån det. Tillgivenhet handlar om att lära sig att någon tar hand om en, kärlek är något annat.
Det finns en romantiserad bild av det vilda djuret kontra det tama och frågan är hur många av de som är emot vargjakt som samtidigt är emot kamphundar mm.
Problemet å andra sidan är jägare som väljer att hata vargen. Hata den i bästa fall (att det finns någon logik om än moraliskt obalanserad) för att den tar de djur som de själva vill jaga. Bortser man från det civiliserat moraliska i det så är det egentligen ett uttryck för att oavsett människan som högsta del av utvecklingsstegen så finns det många instinkter kvar och det här bevisar det. När argumenten handlar om att vargen tar de djur som jägarna själva vill jaga så handlar det om att ett rovdjur ser sitt revir och sin tillgång på mat försvinna på grund av ett annat rovdjur. Revir i det här fallet är förädlat till livsstil, rätten att jaga som den sista rätten för människor i skogslänen. Den grundläggande instinkten är att då göra sig av med den som hotar detta. Det har vi sedan sett gå över i totalt varghat: där det inte längre finns några argument utan vargen har blivit ett monster per se. Vargen är en fiende som ska utrotas. Den är farlig, den är inte att lita på, det är en anomali i naturen som överlever bara genom att vara just det. Det är knappast en ny tanke om vargen. Genom tiderna har vargen varit en sinnebild för det smygande onda, Satan och det som inte är gott. En rå naturstyrka som fått många rörelser med megalomana elitistiska (och oftast rasistiska) tankar att ta vargen som symbol.
Jag är övertygad om att det behövs jakt på varg, precis som det behövs jakt på annat vilt. Men samtidigt – precis som jägare vanligtvis anser – så är människan ansvarig för att naturen mår bra. Vargen är en del av naturen och frågan är om en kraftig avskjutning på något sätt kan sägas göra gott för vargstammen. Argument om att ”älgstammen kommer att försvinna” är roande och visar på att vissa jägare och vargmotståndare helt tappat sansen. Vilket också diverse djurrättsaktivister gjort (för länge sedan) när de nu ska ut och ”störa” vargjakten, spenderar tid på att hota jägare och andra som arbetar med frågan. Det är knappast något vackert sätt att bedriva sin opinion.
Sen kommer vi till den politiska frågan som onekligen är knepig. EU anser att vargen är skyddsvärd och att licensjakten (som i sin tur är ett ytterligare problem) helt enkelt är emot EU-reglerna där endast skyddsjakt och jakt utifrån ett stort allmänt intresse kan tillåtas på skyddade djurarter. Sverige försöker övertyga EU samtidigt som man utifrån närhetsprinciper tillåter jakten. Generellt kan man fundera över en svensk hållning som uppenbarligen är mycket inriktad på att enbart göra EU till lags när det passar opinionen och inte annars. EU-lagar som passar det politiska etablissemanget används som förklaring till nya regelverk men när det stinger till så gör man helst något annat. Samtidigt – EU bor inte i skogslänen. Ibland kan det behövas att rucka på generella regler utifrån den kontext som råder.
Det roligaste med intervjun var i slutet när min kära dotter, vacker och intelligent som få och som antagligen kommer bli journalist försöker få mig att ta ställning: ”men tycker du det är rätt eller fel att jaga varg” och det lätta missnöjet när hennes omöjlige far som vanligt förklarade att det inte gick att säga bu eller bä. Hon själv lever i WWF-världen och anser att vargar är söta. Så hennes ståndpunkt är klar.
”mänska är du för eller emot, till slut”
Homo homini lupus på er.