Om några timmar ska jag och HS på prästvigning i Västerås Domkyrka. Min ”syster” prästvigs.

För tretton år sedan var det jag och HS som väntade in vår egen vigning: jag till präst, HS till diakon.

Det kommer bli en märklig känsla: jag kommer vara så lycklig för Anna – för jag vet hur stort det är. Och hennes resa har varit krokig.

Men sorgen kommer ändå att vara där. Min sorg. Vår sorg.

Jag borde antagligen skriva ett tal – men det struntar jag i. Jag pratar från hjärtat. Hon kommer få ta över något viktigt. Att ge bort det är ännu en del av att jag inte längre är det hon nu får bli. Berättar mer imorgon ifall hon hinner lurka :)

Slutet på mitt kort som följer gåvan är ändå det viktigaste jag känner:

Det är din tur nu. /din bror