Jag har valt att även när jag började som egen konsult att hålla Deepedition öppen. Det finns här många postningar som knappast kan kallas annat än rätt så öppna, ”blatanta” för att roa sig med lite nyspråksskapande. Det har varit ett val. Jag har valt att berätta att jag varit utbränd, att jag har en kronisk depression och jag står för mina åsikter – och står för att jag då och då lär mig nya saker och ändrar mig.

När jag läser Elza Dunkels postning ”Radiotystnad” så känner jag ändå igen mig. Jag har blivit tystare, deepedition har blivit ”snällare” och jag berättar mindre idag än vad jag gjort. För på något sätt var det lättare förut – när jag inte var påpassad, känd inom vissa kretsar – liksom att det var enklare när vi bloggare och sociala medienördar var en sorts udda subgrupp.

Idag är något annat: idag väljer jag att idka mycket mer självcensur än förut. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte orkar att ta alla strider med troll, foliehattar och generella idioter. Och jag har ingen lust att försvara mig för uppdragsgivare som blir oroade av att jag låter saker om mig själv komma ut i det öppna.

Jag har skrivit om att skaffa sig en personlig sociala mediestrategi på min företagsblogg och det blir onekligen viktigare och viktigare att tänka över vem man vill vara på nätet. Det jag kan tycka är synd är att det mer och mer lutar åt att vi mörkar mer än öppnar upp.