Den här helgen har varit lite annorlunda. HS har varit iväg sen i torsdags och jag kan bara säga att jag har djup respekt för henne och andra kvinnor när det gäller allt de gör i vardagen som man ibland har svårt att se. Det är inte så att det är första gången jag är ensam med barnen men jag vet inte – det är mycket som hänt den senaste tiden och jag kanske ser saker mer. Sen är det bra att bli påmind med jämna mellanrum.

Jag kan villigt (och med skammens rodnad) säga att jag inte är en tiondel så duktig på att ta hand om hemmet och lösa alla problem som konstant uppstår. Det finns en massa anledningar men det är ointressant. Faktum kvarstår – primus motor i det här hemmet är inte jag…

Så helgen – som skulle innebära att jag hann jobba en massa har gått utan att jag hunnit tillnärmelsevis så mycket som jag tänkt. För det är så många saker som ska göras som liksom man inte tänker på när man planerar sin tid.

Och barnen blivit stora. HS får dra det mesta av alla såna här saker. Det är kompisar och det är fotboll. Idag kom sonen in och berättade att han och hans kompisar skulle iväg och bada. Själva på badhuset. Fyra tioåringar. Som vanligt blir det svårt eftersom det är lite osäkert om alla frågat men efter ett tag, när hönspappan ringt kompisarnas föräldrar så blir det så. Självklart kommer det här bli värre och värre och jag insåg det idag.

Sonen frågar om jag är orolig och jag säger att det är jag. Innerst inne vill jag fortfarande att de ska vara två år och finnas inom synhåll hela tiden. Jag förklarar att jag alltid är orolig – det är liksom pendangen till att älska någon så mycket som man älskar sina barn.

Jag kan lugnt säga att jag inte ser framemot tonåren…