Morgonen började med att jag läste det här och det kändes bara förfärligt: Loo, som jag följt så många år på bloggen. Det kan fan inte vara sant… Helvete. Jag vill skälla på Gud, på djävulen – på nån. Men jag tror ju inte så vad ska jag skälla på? Andra känner likadant.

Och sen hör jag om en gigantisk jordbävning utanför Chile. Loggar in på Facebook och ser att min gode vän Pena inte får kontakt med sin fru och sin yngsta son som är i Chile. Jag sätter mig och skyfflar länkar så att han ska kunna hålla sig totalt informerad. Uppdatering: Han meddelar att de är okej. Men katastrofens omfattning är oomfattbar och på grund av tsunami-varningen som berör i princip alla länder i Stilla Havet så känns det lite som armaggeddon.

Det räcker liksom nu.