Jag kom hem. Renaulten gick igenom besiktningen. Det var ju tacknämligt. Sonen vill spela hockey. Det är mindre bra. Vårt liv fungerar inte för en träningsform där varje träning är veckovis ad hoc. Frågan om hur mycket man faktiskt kan curla sina barn ställdes på sin spets. Svåra frågor att hantera – men i det här fallet ställer ju mitt konstanta pendlande till det. Vilket gör att jag får dåligt samvete. Sen hockey – min son är en strateg. En teoretiker som lär sig genom att få saker beskrivna för sig. Hur går det i hockey? Kanske jättebra. Men var ska vi göra av alla grejer? Håller på att försöka sälja mina Gretsch-trummor för att få lite mer plats här i huset – något som gör ont i själen på mig. Men en hockeyutrustning? Tvättstugan är fyra kvadrat stor. Sen allt annat också.
Det var faktiskt lite enklare när de gick på dagis.