Är det en pudel? Nej det är en konsekvens.

Jag gick faktiskt och röstade en sista gång. Mesigt efter att hävt ur mig det här? Jag tycker inte det. Jag står fortfarande för alltihop och har idag spenderat en del tid att diskutera det med andra. Det intressanta är att många av de som jag var på samma sida som, när jag var präst, tycker som jag – trots att de fortfarande är en del av kyrkan. Liksom att många politiker själva är skeptiska till hela upplägget.

Men när väl HS skulle åka till vallokalen så följde jag ändå med – för trots allt så är jag fortfarande medlem i kyrkan och därmed bör man rösta. Så kändes det då och jag var i valet och kvalet hela vägen in i vallokalen.

Det finns en ganska stark moralisk “plikt” pådyvlad oss alla när det gäller demokratiska val. Varför ska man egentligen rösta om man inte är intresserad? Jag är osäker om det är en plikt som faktiskt är av godo enbart. Själv valde jag att nu lägga mina röster på POSK – trots att det var rätt sorgliga namn på de lokala listorna. Imorgon ber jag om utträde ur kyrkan. För mig en gång som då blir logisk.

Noterar för övrigt att Bertil Gärtner dog idag (han bloggade senast igår). När jag var aktivt troende och präst och teolog kan vi lugnt säga att vi inte tyckte många saker lika. Men jag tänker inte hurra för att en av de största svartrockarna dött. Dels för att Gärtner, oavsett sina teologiska åsikter, var en god man. Det fanns en ömsinthet hos honom som saknas hos många av de yngre företrädarna inom högkyrkligheten och kvinnoprästmotståndet.

I grunden är problemen för kyrkan med homofobi, kvinnoprästmotstånd knappast svartrockarnas fel utan kyrkans styrande församling som så länge försökt att driva en “mjuk” linje vilket skadat oerhört många människor – främst kvinnor i prästämbetet – genom att aldrig riktigt sätta ner foten och förklara hur saker och ting ska vara i Svenska kyrkan.

Reblog this post [with Zemanta]