Spåren undansopade. Fem år. En halv SULO full med papper. En halvmeter tomma mappar. 10,4 gb överfört på servern. Fyra kassar med personliga saker. Gammalt byts mot nytt. En resa tar slut och en ny tar vid.

”Elevate Me Later” och det är en del av min berättelse. Den långa, den ständigt pågående. Som gått från barndomens sönderslagna trygghet, via tonårens vansinniga utfärder till nya vägskäl, vidare framåt och uppåt. Så mycket som inte blivit. Så många gånger vilse.

I ännu ett annat liv. En resa som var på väg att starta. Alla dessa papper som slängts. Alla människor som man sagt adjö till. Som sagt adjö till mig.

Och ändå bär man alla med sig. De erfarenheter man gjort, de kunskaper man fått, alla drömmar man delat och all den mening som skapat ett liv av de atomer, gener som bär alla minnen och alla personer som hjälpt till att ta mig hit.

Nu står jag på perrongen igen. Konduktören har visslan i munnen. Tåget har börjat att rulla. Biljetten har jag i innerfickan. Vi ska alla dö, älskling. Men inte idag.