Jag har härmed valt att också citera en del av brevväxlingen trots Rothsteins försök att förklara sina brev som skyddade från andras insyn.

Han har skrivit en ny debattartikel, en replik till Mattias Svenssons artikel tidigare i helgen (Mattias bloggar vanligtvis här).

Precis som i mailen till mig i samband med efterdiskussionen runt min postning på Same Same, förklarar han sitt syfte med den första artikeln:

Den fråga jag ställde i min artikel var om bloggosfären kan ses som en tillgång i utvecklingen mot en sådan så kallad deliberativ demokrati. Intressant nog har min artikel blivit till en test av min hypotes att bloggosfären har en negativ inverkan på denna form av demokrati. I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Nej, Bo. Ingen har gjort det. Utan det som vi reagerat mot är att du väljer att utifrån få exempel döma ut en gigantisk och extremt heterogen kanal. Det är en sak du inte besvarat – hur du kan välja att bygga en generalism på ett sånt litet underlag.

Han skriver också:

Alla kan göra misstag och till skillnad från Svensson tycks hon nu inse vikten av att bemöta även sina meningsmotståndare på ett civiliserat vis.

Intressant att han menar att den som inte gjort det ”frivilligt” är fortfarande ond trots att Veronica Svärd tog bort kommentaren han hakat upp sig på först mycket sent – först efter hans debattartikel:

så fanns inlägget på Veronica Svärds blogg kvar till väldigt sent igårkväll [13 nov] och naturligtvis har jag det också både e-lagrat och utskrivet. Så, alla bloggare som jag räknade in hade chansen att verifiera mitt påstående själva (eller eposta mig och be om verifiering, vilket ingen gjorde). Slutsatsen står kvar, den stora majoriteten bloggare som gett sig in i denna diskussion ger tyvärr sitt direkta eller indirekta stöd till sexistiska, antisemitiska och rasistiska stämplingar.

(ur mailkonversation)

Men uppenbarligen gäller olika regler för Svärd och för mig. Trots att jag reviderade postningen. Till och med tidigare än vad Veronica Svärd gjorde. Det bevisas genom att han väljer att vara kritisk till alla som rakt av inte tagit avstånd från just Svärds bloggs kommentarer:

5. Veronica Svärd har bett om ursäkt och raderat de antisemitiska inläggen på sin blogg. Det var strongt gjort av henne och visar att min argumentation gått hem inom Feministiskt initiativ. Det är denna typ av självsanering som jag tror måste till om bloggosfären skall bli en demokratisk tillgång.
6. Jag har samma kritik av Martin Jönsson som jag riktat mot dig, men jag skriver inte på någons blogg.

Bo Rothsteins argument är att jag:

tycker tydligen att man får väl tåla lite antisemitism och rasism, men eftersom jag inte är förtjust i någondera så ber jag att få avstå. Han kan inte heller skilja på rasistiska stämplingar mot personer och skarp kritik i sakfrågor och är därmed inte intressant att debattera med.

(ur ett av mailen)

och han förklarar sitt experiment:

3. Experimentet har sett ut såhär. Hur reagerar bloggsamhället på rasism? Tar man avstånd, accepterar man genom sin tystnad eller stöder man öppet rasistiska påhopp. Av de bloggare som skrivit om detta ”fall” (och av de som kommenterar min artikel i GP är resultatet följande). Ett fåtal tar avstånd, majoriteten accepterar genom sin tystnad och några stöder öppet rasistiska påhopp.
4. Skulle enligt den deliberativa demokratins kriterier bloggsfären vara en tillgång för demokratin skulle man i ett fall som detta behövt kunna visa upp ett helt annat resultat, nämligen att en klar majoritet i sina inlägg tog avstånd från och protesterade mot rasism. Det betyder inte att man också skulle hållit med mig i mina andra resonemang eller slutsatser, men den deliberativa demokratin är absolut på denna punkt. Skälet är enkelt, om man avfärdar en persons åsikter med hänvisining till dennes härkomst slutar helt enkelt samtalet.

Hans argument och experiment stinker helt klart. Tyvärr men jag väljer att använda samma omnämnanden om hans förklaringar som han använder om bloggarna:

1. Ett experiment byggs av den som utför det. I det här fallet så handlar det snarare om att Rothstein hittat ett antal uttalanden om sig och i efterhand kommit på att han vill se att ”alla” tar avstånd från just detta för att experimentets testobjekt: bloggosfären; ska vara ok i hans ögon.
2. Förutsättningarna för experimentet är godtyckligt satta. Det Rothstein gör är faktiskt att försöka dra en vals utifrån sin credd som akademiker. Problemet är att något blir inte sannare på grund av det.
3. Ett experiments verifiering eller falsifiering av hypotesen måste ha någon sorts vettig grad av testade objekt kontra helheten som man vill säga något om. Rothstein förklarar att utifrån vad ca 60 bloggar skrivit så är hela bloggosfären (i Sverige 300 000 bloggar i världen mer än 300 miljoner) enligt hans hypotes.

Vidare tycks hans uppfattning om hur lång tid saker tar för att förklara ett fenomen som fascistiskt vara väldigt märklig:

har ägnat en halvtimme åt att se hur bloggosfären reagerat på min artikel och kan konstatera att 9 av 10 som kommenterat vad jag skrivit antingen öppet tycker det är helt OK med rasistiska stämplingar och antisemitism eller med sin tystnad om detta samtycker.
Det är en chockerande upplevelse att läsa detta men det visar också tydligt att jag har mer än rätt, bloggandet är en fara för demokratin och en potentiell grogrund till rasism. Så, jag kommer inte att kommentera din blogg eller någon annan bloggare. Jag var nog lite för snäll i min bedömning, detta är helt enkelt värre än ett stinkande kloakhål, det är ett kloakhål med tydliga fascistoida tendenser.

(ur mailkonversation)

Vid det laget innebär 9 av 10 cirka 30 stycken bloggar. Följaktligen promille av hela bloggosfären. Det är ju ärligt och vetenskapligt solitt.

Varför bryr jag mig?

Dels för att jag tycker det är grymt orättvist. Dels för att det är rätt främmande för mig att vara anti-semit på grund av mitt ursprung.

Men det är något som Rothstein blundar för. Uppenbarligen är det bara han som kan bli kränkt. Det är bara han som har sett något sorts ljus och förstår precis allt.

Han har uppenbarligen ett rätt oärligt sätt att diskutera. Det är mycket tråkigt. Kontextualitet är uppenbarligen inte intressant, det faktum att exempelvis ett specifikt avståndstagande från något inte med automatik innebär att man stödjer något: det skulle innebära att man fick lov att ha en milslång disclaimer där man tar avstånd från precis allt. Kritik kan handla om andra saker än det som Rothstein hade i sitt huvud när han skrev sin artikel liksom att han väljer att trycka på sin forskargärning och mörkar att det här är dålig vetenskap.

Själv har jag för evigt tappat förtroendet för Bo Rothstein som forskare och statsvetare. Jag tror många andra också gjort det. Snacka om att bränna sitt varumärke…

Uppdatering: Mattias, som kom att bli Rothsteins måltavla har skrivit bra. Det är bara att inse att Bo Rothstein verkligen gjort en flat figur. Om resten av Göteborgs universitets professorer håller samma klass är det illa för den akademiska kvaliteten.

Uppdatering: Rothstein ger sig inte. Sofia har analyserat det mitt i prick.

Uppdatering: Mikael Pawlo skriver initierat om diskursiv demokrati och menar i princip att Rothstein har rätt och alla andra fel. Men ändå rätt eller fel.