Crawl through knives

Some say we pretend we live in a dreamworld,
We don’t think so
Rule No 1 – pretend it’s fun
OK now
Chances are we might be stars, and live forever
Chances are we might be stars, beloved forever
Chances are we might be stars, and shine until….
We fall down

The Wannadies: Might Be Stars

Min farsa är på besök. Vi träffas inte så ofta. Och vi har inte haft så där väldigt mycket att göra med varandra genom åren: sen han valde att lämna mig ensam med min galna morsa 1977. Men för att förklara varför vi fortfarande har någon sorts relation så valde jag att ringa honom när han skulle bli farfar 1999 – eftersom jag faktiskt är enda barnet.

Så vi träffas med väldigt … långa mellanrum. Det ruskiga är likheterna. På gott och ont.

Två personer som delar DNA. Konstnärssjälar med hög grad av egocentrism. Båda fd “gudsmän”: han lämnade pastorsavskiljningen när han var runt trettio år. Jag har avsagt mig mitt prästämbete, lämnat min vigning – när jag var trettiofem. Vi brinner och bränner. Passionerade utan gräns för vissa saker – fullkomligt ointresserade av andra saker.

Det är ändå lite märkligt att vi båda är avhoppade pastorer/präster. Själv tror jag ju inte alls längre – varken på öde, Gud eller whatever men man kan fundera över historiens tendens att upprepa sig själv.

Och jag tittar en sån här dag tillbaka på mitt liv. Fascineras över de märkliga vägar som det tagit. Oftast är jag mest fascinerad över att faktiskt fortfarande sitta här och skriva – alla vindlingar, märkliga händelser och smärtor, sorger och skit borde ha tagit livet av mig för länge sen. Ändå finns det något som gör att jag snarare driver mig hårdare framåt, vidare över fällorna, utsatta av vänner och fiender. Jag trodde en gång det var Gud men idag vet jag att så inte var fallet. Envishet? Idioti? Nån sorts hämndgirighet mot alla de som sagt att jag inte kommer att klara av livet?

Jag har ingen som helst jävla aning. Men jag vet att saker som syns inte alltid är det som är sant. Och att många politiskt korrekta åsikter mest beror på tryggheten i att ta på sig foliehatten. De personer som jag möter som vågar utmana detta – de är mina inspiratörer.

En självklar kandidat idag är Mymlan som vågar utmana genom att inte gå den politiskt korrekta vägen. Själv “hotade” jag i veckan att låta Deepedition bli en riktig vaniljblogg. Att faktiskt släppa den hårda varumärkesstrategi jag valt för bloggen. Samtidigt – även om bloggen blivit snällare så har den hjälpt mig att bli mer stickig och faktiskt våga säga vad jag tycker även utanför de digitiala verkligheterna.

En del menar att – då jag råkat bli minst lika känd i min bransch för mitt handle som för mitt namn – menar att “tänk vad kunderna ska säga”. Och vadå? Jag vet vad jag kan och jag kan bevisa det – så frågan är snarare: varför skulle man inte välja en person som faktiskt uppenbarligen vågar säga saker som är obekväma?

Jag vet inte. Men om man som kund till reklambranschen bara vill ha ja-sägare så kan man gå någon annanstans. Jag kan göra något stort. Men tänker inte krypa.