En av de fascinerande delarna med ”dagboksbloggar” är att man följer någon. Nina är en fascinerande resa.
Skuld och skam. Man skall ta hand om de sjuka. Men jag orkade inte. Jag har talat med hans pappa om det. Jag sa att jag gick sönder inuti, och han förstod. Trots det skäms jag för att jag inte var den som led i tysthet och var ned honom till slutet. Det är en löjeväckande skam eftersom jag trots allt är en tänkande människa och jag tycker inte att jag borde ha stannat längre. Ett halvår var länge nog. Faktum är att det var för länge.
Hedgehog kör lite konsumentmakt. För min del jävligt tröttsamt pk-igt. Ännu tröttare blir man av att företaget kissar på sig av Saras mail. Visserligen ett bra kejs för sociala medie-kurserna men rent faktiskt så känns det löjligt. Playboy som symbol för allt som knallpulverfeministerna inte vill stå för. Ingen verkar funderat över varför läppglans finns och vad ett rött läppstift signalerar rent biologiskt.
Fru Babsan är med all rätt sur på mig (och andra. Får försvara mig med att jag missförstod OSAt. Man är ju faktiskt mest van vid att det handlar om att säga ”ja jag kommer” – och gör man inte det så kommer man inte. Typ.
Sugbloggen. Kräver liksom lite tillvänjning. Roande på många plan:
Nu har inte jag varit med om så många slag i detta liv (relationskrigen undantagna – men de förlorar alltid alla män i alla fall och i alla tider, så krig i ordets bemärkelse är det inte utan mer likt en sprattlande fisks försök till motstånd)
drf does the right thing. Visar DuPont att de helt enkelt valt att låta sitt namn släpas i smutsen genom sina fånerier.
Den 24e kommer jag vara i Stockholm. Men hinner varken gå på det här eller det här. Det är fan vad (dyrt det är1 ) mycket man har att göra.
Hon är bra. En av de bästa.
- Jag är ju för fan en fattig landsortsplanner… [↩]