Akademisk pina

Idag har jag hållit föreläsning på högskolan. En intressant upplevelse. Inte på grund av själva föreläsningen utan allt runtomkring. Om vi tar det från början.

Jag har hållit såna här föreläsningar några år nu. På MKV-utbildningen. I år togs det här över av en ny person. Fine, vi får inte mycket betalt för det men vi ser det som en delvis pro bono-sak. Det är viktigt att få bra studenter häruppe.

Igår tisdag fick jag ett mail från den person som bokat in mig som förklarade att hon dels inte skulle kunna ta emot mig och hjälpa mig tillrätta eftersom hon var i Stockholm men att föreläsningssalen ligger på tredje våningen och där finns dator och kanon. Och avslutade lite käckt med det ska nog gå bra ändå. Jotack.

Idag valde jag att åka i tid. I mer tid än jag tänkt eftersom mitt armbandsur visade sig gå tio minuter för fort. Eftersom jag tyckte att förklaringen om var föreläsningssalen låg var en smula vag valde jag att fråga i receptionen.

– Hej jag heter Niclas Strandh och ska hålla en föreläsning för MKV idag. Jag tänkte höra i vilket rum det är jag ska vara.
– Eh… jaha… jo… *flipprar på datorn* Du finns inte med här.
Då började jag ana hur det hela skulle utvecklas.
– Men kolla på XX då. Hon kanske har bokat det?
– Jojakanske…*mer vridande på en lång bokningslista* Ja, här ja. Rum 313. *skriver ner det på en lapp som om jag vore en imbecill eller utrustad med guldfiskminne*
– Ok. Det är på tredje våningen va?
– Eh… jo… det bör det vara *börjar leta på en karta över huset (som inte är speciellt stort)*
Nu börjar jag fundera om det är någon jävel som satt upp en Dolda Kameran-bambusing på mig.
– Eh… det finns inte här… faktiskt.
– Okej. Jag är inbokad för en föreläsning i ett rum som inte finns?
– Eh… vänta *försvinner in i det inre av repan*
Själv börjar jag allvarligt fundera på om jag helt enkelt ska skita i det här.
Efter en stund kommer snubben tillbaka.
– Eh… alltså man har bytt namn på rummen däruppe. Så va… det är uppe vid bild- och musik-utbildningen så va… jo… tre trappor.

Jisses. Jag tackar för mig och kliver uppför trapporna. I en lång och typisk “bild och musik”-korridor så hittar jag till slut klassrummet. Till min lättnad ser jag att det står “öppet” på låset eftersom jag insåg att ingen antagligen tänkt på att jag måste kunna ta mig in i rummet. När jag öppnade dörren så var det folk där…

Klockan var tjugo i tio så jag tänkte att det är lika bra att vänta en stund. Satte mig vid ett bord, kopplade upp mig via Joikuspot och min mobil eftersom det “öppna” WiFi som Högskolan Dalarna har kräver inloggning och lösenord…

Nu börjar det komma elever som ska lyssna på mig. Vid fem i tio så går några ut från rummet och jag tänker att det nu borde vara läge att få komma in. Dock kommer inga fler ut på den minut det tar för mig att logga ner och stänga datorns lock. Så jag kliver in och möts av oförstående lärare som sitter och har något “pedagogiskt möte” där men just då har kisspaus.

– Hej, jag ska vara inbokad att ha en föreläsning här för MKV.
– Nej, vi har bokat det här rummet.
Nu blir jag lite irriterad.
– Alltså. Jag heter Niclas Strandh och jobbar på Heimer & Company Reklambyrå, jag är inbjuden av XX på MKV att hålla den här föreläsningen idag och har fått uppgift från receptionen att jag ska vara i just det här klassrummet.
En var de kvinnliga lärarna verkar inte riktigt förstå det hela:
– Jamen jag har ju faktiskt bokat det här rummet.
Som om jag brydde mig ett skit om det? Jag väljer den tysta, ytterst irriterade approachen.
– Det där måste vi kolla.
Alltså. Jag har blivit inbjuden att hålla en föreläsning. Jag har fått ett rum bokat. Någon har lyckats fucka upp bokningen. Rummet används av ett gäng lärare för ett möte. Jag har en hel klass studenter utanför som åkt in just för den här föreläsningen.

Och de ska kolla bokningen.

Jösses. Inte är det konstigt att Sverige inte anses ha någon högtstående akademisk nivå. Lärarna verkar ju vara rätt nötiga.

Efter ett tag, när de försökt att logga in både här och där för att kolla bokningen – och kvinnan som anser sig bokat just den här salen påpekat det fem-sex gånger så får plötsligt en av dem en snilleblixt: de skulle ju kunna byta sal. Wow. Kvinnan som bokat rummet har dock gått i baklås och fortsätter förklara att hon minsann bokat just den här salen. Själv hänger jag vid en lång rad av diskbänkar eftersom rummet också är lärosal för bild.

Nu återstår ju problemet att de ska komma överens om vart de ska gå – och hur de ska meddela den lärare som inte är där just då vart de ska gå. Viktiga spörsmål som måste avhandlas inne i salen. Jag inser att jag nu ändå kan starta min dator och koppla ihop tekniken (som jag förutsätts förstå eftersom jag inte fått någon som mött upp mig).

Till slut kan eleverna komma in och de får ställa upp bänkar och liknande eftersom det orkar inte lärarna göra. De sistnämnda piper iväg till slut. Själv känner jag mig måttligt inspirerad och eftersom det hela inneburit att vi är en kvart försenade, jag antar att nätet kräver lösenord så sätter jag inte upp bambusing för föreläsningen som jag tänkt.

Alldeles innan jag kommer igång med föreläsningen så dyker en av lärarna upp. Hon ursäktar strulet och förklarar att det var de som inte bokat salen. Det var just då tur att den där läraren som tio gånger förklarat att hon minsann hade bokat salen inte var kvar just då…

Föreläsningen gick hyfsat. Men när jag åkte därifrån så kände jag att det var sista gången. Jag gör gärna såna här saker. Jag älskar att föreläsa, presentera och prata reklam. Jag kan tänka mig att göra det som pro bono eller till ett starkt reducerat pris. Men då tycker jag ändå att man kan kräva någon sorts respekt och support från den som bett mig komma.

Andra bloggar om: , , , , , ,