Dumt att vänta för länge

JK har nu gett sitt svar runt den stämningsansökan som lagts mot staten runt Geijeraffären. Jag skrev om det hela här när stämningen lämnades in.

Nu blir det ingen prövning och inget skadestånd. JK påpekar att det helt enkelt handlar om preskription. Att Eva Bengtsson anser att det är fel är inte oväntat men själv kan jag tycka att hon inte inser att hon faktiskt får upprättelse då JK offentligt förklarar att det helt klart begåtts fel och att hon har rätt i att myndigheterna gjorde för lite. Dexion påpekar ungefär samma saker som jag upplever i just det här fallet.

Preskription handlar i princip om två saker: att det helt enkelt inte går att bevisa saker efter ett visst antal år på ett för en rättstat säkert och objektivt sätt. Fr a inte när det alltid kommer brott där de enda bevisen skulle handla om vittnesutsagor, minnen och händelser som inte är nedskrivna, avfotograferade eller på andra sätt objektivt dokumenterade. Det är svårt nog när det gått en viss tid att säkert kunna avgöra vad som hänt och vad som är efterkonstruktioner av efteråt införd information eller den mänskliga hjärnans behov av att skapa sammanhang av olika, inte sällan motsägelsefulla, enheter och händelser.

Preskription handlar också om ansvar. Hur länge ska en människa behöva ta ansvar för sina felsteg? Jag har inget bra svar men jag är inte säker på att det är vettigt att låta brott inte ha preskriptionstid även när det gäller detta. I det här fallet, med bordellhärvan, skulle man önska att de som fortfarande lever och har utnyttjat dessa barn och ungdomar faktiskt väljer att be om ursäkt och ta sitt ansvar. Men att jaga personer för saker som hände för 34 år sedan känns inte rimligt.
Att som vissa mena att staten i princip hur länge som helst ska ta ansvar för vad tjänstemän gör är lika orimligt – och ärligt talat märkligt i ljuset av hur många andra saker som (inte sällan samma personer) anser att staten ska göra. Staten är vi. Nånstans måste gränsen gå var jag och andra ska betala för fel som begåtts. Rent praktiskt handlar det om hur mycket arbete som domstolar faktiskt ska klara av. Problemet är att många ser endast den här frågan: men om JK skulle valt att ta upp den här frågan – var går gränsen för vilka händelser ska tas upp?

För en gångs skull tycker jag att JK Lambertz gjort något rätt.

Uppdatering: Det är fan historiskt men jag håller faktiskt med om Myrdals förslag om ett ex gratia-skadestånd. Och jag gillar tanken på en sanningskommission – åtminstone om den är till för att skapa försoning istället för att jaga syndabockar. Men: och det är det som många debattörer med Wadström i spetsen (som försöker påskina att jag anser att inget fel begåtts) – det är inte vad Bengtsson och andra anser. De anser att preskriptionstiden ska vara olika beroende på vem som begått ett brott. Eftersom det är ”högt uppsatta män” så ska preskriptionen tas lättare på än om det är en vanlig person. Det är fan odemokratiskt. Och i allra högsta grad omoraliskt. Det innebär att man väljer att säga att – eftersom någon hanterats fel, inte varit lika inför lagen, så ska det innebära att hämnden sker på samma sätt – att personer inte ska behandlas lika inför lagen. Det är fan riktigt dunkel kommunistisk elitism som visar sig.