Webbarkeologi 2

Mer sånt gammalt. Jag skrev en del kåserier. Jag har gjort det sedan mitten av åttiotalet: då i BBL/AT.
Det är… intressant. De här är från 2000:

Mycket Svensson och lite rock´n´roll
kåseri skrivet för Knutpunkt Borlänge

Det är mycket Svensson och lite rock`n´roll i ens liv numera. Tänkte på det när jag och en kompis satt hemma hos honom en hel natt och rotade igenom hans och hans frus skivor. Det var rock`n´roll. Men sen satte jag på mig min cykelhjälm och cyklade hem…

För någon som gått på rock`n´roll myten så mycket som jag ändå gjort kan det ibland bli lite bryska uppvaknanden bland blöjor, räkningshögar och diskborstar. Nånstans smyger sig ansvaret på en som en ninja. SÅ står man där med livförsäkring, sjukförsäkring och aktiefonder och tänker: “vad hände?”. Man håller ett litet knyte som låter konstigt och ibland tenderar att parfymera sin omgivning med en smula irriterande odör. Man blir specialist på att hitta rabattkuponger för blöjor och har inte sovit längre än till 8 på flera månader. Bilen inköps inte för dess motorstyrkas skull utan för sin säkerhets skull och att köpa skivor blir en högtidsstund likställt med att köpa hus eller nåt. Och man stannar upp och tänker: “Vad hände?”.

När blev det så här? Tja, samme vän som jag satt hos och orerade om någon gammal SPK-platta hos brukar avsluta våra lektioner om etik och moral med “och nu har ni fått hört det här av två gamla punkare”. Man vet inte vad man ska göra – skratta eller gråta. När slutade livet vara svart och vitt och gick in i denna gråzon av relativa åsikter och ombonad omtanke om sitt eget först och främst? När blev livet mer Svensson än rock`n´roll?

Jag vet inte. Men jag vill ärligt inte byta ut det. För jag trivs ändå ganska bra med det. Och så länge rock`n´roll ändå upptar en om än liten del av livet så är jag inte Svensson. Men jag tänker inte köpa någon vovve i alla fall.

och jag fortsätter på samma spår:

Patetisk och sentimental
kåseri skrivet för Knutpunkt Borlänge

Har hört det förut…

När jag var yngre (för så där kanske två år sen) ansåg jag att bland det mest patetiska som fanns var trettioåringar som bara lyssnade på sina gamla skivor och menande sa om all ny musik: “det där har jag hört förut”. Jag ansåg det inte bara vara patetiskt utan disrespekterande mot ungdomar.

Sen tror jag det började med att jag hittade The Smiths liveplatta “Rank” i den där staden som ligger bredvid Borlänge :-). Och efter ett tag insåg jag att jag nog kanske skulle försöka få råd att inhandla en samlingsplatta med 80-talets hits. Sen hittade jag DePecheMode samlingen.

Och när jag hör något nytt band så börjar jag ofta att säga “Och? Det där gjorde DenOchDen redan DåOchDå.” Tänkte till och med försöka åka och se Iron Maiden i sommar. Utan att skämmas.

Visst kan det handla om att hela 80-talet kommer att få en revival snart. Snart kommer de: axelvaddarna, tuperade håret, piratbrallorna, båtlinningarna, korta kavajerna, pastellsminket. Hur länge dröjer det innan Takanooverallerna börjar synas på stan? Pudelfrillan kommer finnas på fler än Joe Labero och Runar Sögaard. Sen kommer kråsskjortorna att vara ett sånt stort mode att vissa dansband får sätta på sig något annat eftersom de blir för trendiga. Rosa och andra pasteller blir färgerna. Vänta bara, vänta bara. Någon mer som känner sig förväntansfulla? Saknar det? Känner sig som om man mår lite illa?

Nåväl. Till mitt eget försvar måste jag ändå säga att jag knappast kommer att bli åttiotal igen. Jag var svartklädd i hälften av det och kommer knappast att tupera håret något mer än för att göra mig lik Robert Smith i Cure (som trettioåring måste man vara rädd om det hår som man har). Och jag tillhör väl kanske en av de få i min yrkeskår som faktiskt gillar de mer hårda formerna av Techno och Industri. Fast ändå – Einstürzende Neubaten var väl först att vara Industri…på åttiotalet…har hört det förut.

# PS. Hittade en krönika av Per Bjurman några månader efter att jag skrev min.

Mer sånt… och Knutpunkt Borlänge var något webbprojekt som två tjejer startat och som jag hamnade som någon sorts idévägg för. Den ena av dem vigde jag sedan i deras bondkök på en gård härutanför.

Punken, disken och historien
kåseri skrivet för Knutpunkt Borlänge

Hörde ett program på radion en söndag. Det handlade om punkens historia i Sverige.

Snacka om att man kände sig gammal. Och sentimental.

Alltså: jag var en liten lågstadieelev när Ebba Grön spelade som bäst på Oasen i Rågsved. Och min mamma gillade inte att jag frågade vad Sex Pistols betydde. So what? Punken blev öppningen för mitt liv. Visserligen fick jag inte klippa sönder några kläder men jag kunde spela in låtar från radion.

Senare startade vi ett punkband. Det var sann punk. Jag hade precis börjat spela trummor. Mattias kunde spela lite piano men Daniel hade aldrig hållit i en gitarr. So what? Piano, trummor och akustisk gitarr i vardagsrummet. Jag hamrade på bäst jag kunde, Mattias spelade vad han kände för och Daniel spelade oavbrutet på e-strängen…bara på e-strängen…utan att ens nudda gitarrhalsen…

Det blev några intressanta demos eftersom Daniel fick vara ljudtekniker också – för vi använde min lilla svarta bandspelare och han lät minst vilket gjorde att det blev ett någorlunda bra ljud allt som allt.

Kung Kruka blev aldrig speciellt kända. Det berodde nog på att vi var så mycket punk. Eller att vi var tio bast.

Nå. Alltså är det tjugo år sen. Och jag är något helt annat. Men ändå punkare. Det innebär att man både känner hopplöshet och hopp, på samma gång. För mig var punken det. Uppror mot hopplösheten men samtidigt en manifestation av den. Samtidigt som man trodde på människans inneboende godhet och därigenom ett i slutändan anarkistiskt samhälle så såg man ingen framtid. “Fortsätt och fortsätt och va rebell” och “Twenty and the you die” stod sida vid sida som portalparagrafer.

Och självklart blir man lite sentimental. Jag är ju gammal så det får man bli då. Så där patetiskt sentimental man bara kan bli när KSMB, Ebba, Tant Strul och Cortex spelas på radion. Och man själv står med sonen ryckandes i byxbenet, frun pulandes med tvätten och en själv i träningsoverallsbrallor vid disken…

Ja, kära nån…