Att vara människa

Jag höll ett gäng seminarier för gymnasieungdomar nån gång ’99 på Soltorgsgymnasiet. Fascinerande tillställning. Jag var alltså relativt ny ungdomspräst i stan. Och de hade inte några större förhoppningar. Jag valde att bjuda på mig själv – och ändå inte förenkla utan försöka ge dem något att tänka på. Och observera: inte ett ord om Gud. Det var inte mitt uppdrag. Där och då. Och jag inledde med att spela Ebba Grön på bandaren. Och de fick något att tänka på. För långt efteråt har det kommit personer fram och förklarat att de fortfarande tänker på en del grejer som jag tog upp. Det är gott det. Så, för att inte tappa bort det: min spoken word om att vara människa:

Vem ska du bli?

Jag ska be att få läsa en dikt:

Vad ska du bli när du blir stor –

ska du bli som far och mor?!

Ska du bli en boss, en försäljare

eller en disponent någonstans eller

kanske nöjer du dig med vilket jävla skitjobb som helst.

Du bara bryr dig inte alls.

Vad ska du bli?

Nu är du ung och rebellisk som fan

du sätter hårt mot hårt och

du vet vad du vill och du vill inte bli som en av de där.

fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt och va dig själv…

Det var väl en vacker dikt…känns som riktig högkultur… *sätter igång bandspelaren*

Författaren heter Joakim…Thåström som skrivit den och det är Vad ska du bli? En av Ebba Gröns tidigare singlar.

Knappast nåt som anses som högtstående kultur i allmän mening…

På nåt sätt blev det där i allafall min melodi när jag var…liten…

För när jag och min kompis var åtta bast så hade vi bestämt oss – det var så där bestämt som det bara kan bli när man är åtta bast och har kommit på nåt. Vi gick till våra morsor och sa rakt på sak: Vi ska bli punkare.

Våra morsor som var rätt så välartade mammor inom frikyrkan satte väl kaffet i fel strupe och såg sina små välartade söner förändras till otäcka monster med nitar, säkerhetsnålar och otäcka frisyrer…

Så de frågade med tillkämpad lugn stämma: och vad innebär det?

– Vi ska klippa sönder varsin T-shirt…

Vi klippte aldrig sönder några T-shirts…antagligen vägrade våra mödrar det och vi var inte sämre punkare än att vi insåg när det är tid för att vara rebell och när det inte är det…men nånstans fastnade punken i mig – jag var väl en punkare i förpuppningsstadiet…snart kunde jag blomma ut som en fjäril – i skinnjacka med påmålad Dead Kennedylogga och en massa nitar och säkerhetsnålar och sådant…och flyga runt i den lilla hålan och göra människor frälst…jag menar upprörda…

För är det inte så att man gärna vill göra tvärtom…eller så är man livrädd för att göra tvärtom…nånstans önskar man att passa in – frågan är bara…var?

När jag väl var så gammal att min morsa inte kunde säga nej i samma utsträckning så var det då dags att bli punkare på riktigt – då var alla postpunkare och svartrockare…fast det passade mig bra – det var mycket punk över detta om än att det handlade om att vara världsbäst på att vara olycklig…rätt sjukt sätt att tillhöra – deppigast vinner liksom. Men vi hörde till en internationell rörelse som verkade röra sig mot sin egen undergång…

Men någonstans finns allt det där kvar, “fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv”. Problemet är bara – hur vet man det? Vad är att vara sig själv? Vad ska du bli?

Så man får försöka att söka svaren någonstans…kanske finns svaren någonstans utanför sig själv –

Ta alla dessa tester eller snarare, grupperingar som varje tidning med självaktning har:

det är Comboy-Calle när det gäller mobiltelefoner *dra från höften*

eller Oskuldsfulla Ulla vad gäller sex.

Och hela tiden ska man testa sig själv mot detta. Är du rätt, är du riktigt…normal?

En ungdomsundersökning jag kommer ihåg benämnde olika ungdomstyper som:

Tuffe Tore, Mesiga Märta, Duktiga Dorit…jag menar – vem vill vara en Mesiga Märta?

Tänk er i en gruppdiskussion – alla har gjort testet så kommer Lena på att hon mest passar in på Mesiga Märta – skulle hon säga det: “men jag är ju Mesiga Märta – gu’ va kul!

Snacka om att snarare vara Naiva Nora! No way!…

Alltså får dessa tester en motsatt verkan: vi lär oss svara för att passa in i rätt typ inte för att lära sig mer om sig själv…eller så blir man deprimerad över sitt tråkiga liv…och försöker bli som modellen – typen som anses rätt: problemet är ju att det förändras – jag menar: det som var farligt för tio år sedan ses väl som en kulturyttring nu.

Jag har bott i Västerås och där har vi varje sommar nåt som heter Power Meet – en hoper raggare med bilar som cruisar runt stan och alla ser det som en fantastisk tillställning och det görs djuplodande dokumentärer om raggarnas kultur och det visar sig att de flesta är Svenssons med 740n hemma i garaget…endast mormor anser att de är farliga – om några år kommer vi säkert att ha en Hells Angel i styrelsen för det kooperativa dagiset…

Detta utgår från att vi är rätt: enligt många är vi lika genetiskt besläktade med en gris som vår faster eller morbror – så här i jultid kanske man faktiskt kan förstå det: öh grabben skarru inte hare en sup va – f-n vad du växt liksom, öh…

och som kanske inte direkt förvånar alla er som har småsyskon så är vi som människor lika mycket genetiskt besläktade med som bröder och systrar – ta en banan lillebror…vi gör samma saker och känner samma saker – frågan är bara….varför?

Om alla är lika, vilka möjligheter finns det då att skapa sig ett eget liv. Vissa pessimistiska menar att allt ändå är förutbestämt och inget går att ändra på men ändå så vill vi väl ändå tro att det finns en möjlighet att bestämma själva – att möjligheter finns att skapa sig ett liv – att välja vad man ska bli…jag antar att ni ser en del möjligheter – kanske några av er…

nån?

En hjärna – där sitter möjligheterna – det är en rätt häftig maskin. Jag och en av mina kompanjoner försökte göra en överslagsräkning och jämförde med hur en hjärna fungerar med datorn, ni vet synapserna motsvara binära tal bla bla…det blev en svindlande summa –

10 upphöjt till 10 gigabyte – jag tror inte det ens finns så många nollor, de tar liksom slut halvvägs…”öh lagret hur ser det ut med nollorna” – “Sorry de är slut från leverantörern“.

Inse vilka möjligheter som detta ger – om man använder sig av det vill säga…jag menar…hur många tankar som ännu inte är tänkta…hur många idéer som ännu inte är kläckta…alla dessa nollor ger oanade möjligheter…alla dessa nollor…

Och ändå finns alla dessa nollor – som inte ser möjligheterna. Såna som du och jag…

Fast vadå? Är det så lätt? Vilka möjligheter ser man när man tittar på TV?

Är inte Amanda elak mot Jo i Melrose så är det Jean Claude van Damme som spöar nån eller så är det någon som varit otrogen mot någon i Glamour…vad säger det dig – du kommer få en snygg men bitchig hyresvärd, nån med fånig holländsk brytning kommer säkert att spöa dig och din älskade kommer med all sannolikhet vara otrogen mot dig…möjligheter?

Det känns väl mer som att man vill dra täcket över huvudet igen…

Och ser man på verklighets-TV är det inte bättre – vad berättar nyheterna om? Elände…det är så att man blir tårögd när det faktiskt finns något hoppfullt i nyheterna. Och då handlar det ofta om en ankfamilj som blir räddade över vägen…Rapports egna ankfamilj som får hjälp att ta sig ner till vattnet över vägarna ute på Gärdet…get a life…

Ändå vill ungdomar vara med i media enligt undersökningar – vi vill bli journalister eller programledare eller nåt. Jag har jobbat som frilansande journalist ett kort tag – jag ville bli journalist, verkade ju vara ett glassigt jobb och framförallt – synligt…jag blev det inte…kom inte in på journalisthögskolan – vilken loser…not!

Jag menar – hur många gånger har man på senare tid inte hört skönhetsmisser säga: “hej, jag heter det och det och jag vill jättegärna jobba med media…eller f-n vad tufft att jobba på TV asså…johejdu…om alla som vill kommer jobba med media kommer de inte ha några som tittar eftersom alla andra också jobbar med media…

Förresten brukar nån här titta på Ricki Lake?

Jag gör det ibland – snacka om fascinerande program – om det nu är sant.

Hur många skulle kunna ta upp problem som “Mamma, jag ligger med vem jag vill”, “Jag vill inte att du träffar vårt barn igen”, “Jag är med barn och jag vet inte om du är fadern” (självklart med ett DNA-test som då visar att det faktiskt är så att frun varit otrogen). Eller “Du har så fula kläder, gör om dig eller jag tänker inte umgås med dig…” I TV?

Är det nån som sett Dick Didrick i Nightstand? Söndagskvällar sent? Inte? Synd – för där driver man med Lake, Springer och alla andra talkshows – problemet är att man inte märker nån skillnad…

Liksom…hej vem behöver TVserier! Folk står i kö för att förnedra sig eller sina närmaste – för att få vara en kvart i nationell TV – hellre utskämd och förlöjligad men sedd av miljoner TV-tittare än att ingen sett en? Bättre vara en skit i TV än en trevlig prick som inte syns? …eller Robinson – reality-TV – verklighets-TV, varför sitter vi där och tittar på verkligheten när vi har en egen att leva? Jag vet inte – kanske för att vi behöver popcorn för hjärnan – kanske för att vi har popcorn i hjärnan…

Eller så är det för att se att vi inte har det så eländigt ändå…

Sartre, nån kanske hört talas om honom? Han var en lätt alkoholiserad filosof som levde med en kvinna som han behandlade rätt så underligt och hon kom sedan att bli feminismens viktigaste författare…så nåt bra kan komma av konstiga relationer…nåväl…Sartre var en sån här “innefilosof” bland svartklädda ungdomar på senare delan av åttiotalet och jag läste bland annat hans magnum opus i filosofi “Varat eller intet” nån gång i första ring – ärligt talat fattade jag inte så mycket…men jag förstod i alla fall att han menade att man så att säga “blir till” genom den andres blick – och det ger en ångest för att existera, livet är ångest –

förstår ni varför vi postpunkare, världsmästare på att vara olyckliga gillade den killen…

Och kanske ligger det något i vad han säger, Jean Paul… mycket av vad vi vill vara bestämmer vi utifrån vad vi vill vara i Den Andres ögon – vi tror ofta att vi gör våra val efter vår egen vilja men kanske handlar det snarast om vad vi förväntar oss att andra ska tycka om.

Och nånstans känns det ändå tryggt…jag är faktiskt beroende av andra människor – åtminstone på nåt sätt…tänk er själva – hur vore det att plötsligt vara den sista människan på jorden?

Hur skulle man reagera? Vad skulle hända?

Alltså – den sanne eremiten är sannerligen rätt så sällsynt – vi blir till i våra relationer. Jag tror ingen i längden klarar sig utan närhet av andra människor, sociala kontakter tankeutbyte…Bestämningen av vem man är och vem man ska bli beror tror jag mycket på andra människor…vi lär oss, apar efter och förändras – det är en rätt skön mix av intryck som stoppas i hjärnans köttkvarn och mals ihop till en människa…

Ibland träffar jag människor som gentemot min tro på Gud säger att de tror på sig själva – jaha – och vad innebär det?

Vår generation, som väl ni räknas till de sista av – generation X – anses vara höjden av postmodernistisk individuell navelskådning…kanske är det så…och vi ser oss själva – individen som det högsta goda: visst kan jag känna avoghet mot en blind kollektivism – kolla Kina, varenda en har en precis likadan cykel – eller det militära, man blir ett nummer och alla ser likadana ut, ingen plats för individens egen kreativitet.

Men å andra sidan kan individualismen bli till egoism där “sköt dig själv och skit i andra” blir högsta levnadsregel…jag tror de har fel – för vi kan inte leva ensamma utan kontakter…

För jag tror att alla dessa intryck från andra människor skapar liksom ett alldeles unikt original…du…oavsett att vi fungerar rätt så lika så finns alltid personliga avvikelser…och oavsett varje fullständiga unikum som vandrar på jorden så är vi beroende av varandra – hey peace love and understanding låter det som…fast jag tycker det låter rätt så vettigt…

Det handlar om att man blir sedd…för den man är och att ha så pass stor möjlighet till integritet att man kan få välja vad man vill visa…för en alltigenom ultraärlig person kan vara en riktig pain in the ass – även om man kanske inte är nöjd med sig själv så är det inte alltid kul att få höra vad som man borde ändra sig i.

Typ: hej, jag tycker det där inte var en så snygg frisyr men jag gillar dig ändå…godnatt jord…Snarare ultraidioti än ärlighet…

På tal om att bli sedda – har ni tänkt på vad det förändras…modet…när jag var runt 13-14 så var hette datorerna Sinclair ZX Spectrum eller Commodore 64 eller varför inte Atari 520 och hade mjuka gummiknappar och man använde kassettband och bandspelare till hårddisk och dess prestanda var ungefär som en sämre miniräknare…*sentimental*

då var de som höll på med datorer nördar…

och de slog man – hårt…

Nu tjänar de grova pengar och deras stil ses som högsta mode och skrattar hela vägen till banken…

Men när jag tänker tillbaka så var kanske nördarna på mitten av åttiotalet de som faktiskt mest var sig själva?

Vi andra hade konstiga frisyrer och försökte se svåra ut som de där banden som vi gillade – men nördarna satt och tryckte ned sina mjuka gummitangenter och väntade på att programmet skulle laddas in från bandspelaren…de brydde sig inte så värst…okej de fick inga brudar men de var rätt så lyckliga ändå…

De bara var liksom…och nördarna lever fortfarande men kanske i andra skepnader…vi andra tittar på modet och försöker göra om oss – de bara är…

Just ja, bara vara…har ni tänkt på hur vi är när vi träffar andra människor? Är vi likadana?

Jag är det inte när jag träffar min fru eller när jag träffar min chef (vilket väl är tur för chefen)…

Vi spelar rätt mycket olika roller vid olika tillfällen av livet…och i olika situationer…och gör vi det inte så kan det gå illa:

tänk er själva liksom – man är på besök hos mormor som är lite stiff och kör samma stil som med polarna: “Tjena mormor läget – *dunk dunk* har du rökt nåt på ett tag eller, du skulle sett Kalle, fan vad full han var i lördags…” Det var det arvet.

Å andra sidan vore man rätt dödsdömd om man körde samma stuk mot polarna som man brukar med mormor: tystlåten och hälsar artigt och sitter rätt på stolen när man äter…

Och varför inte…mormor mår bra av det och slipper bli ledsen över sitt barnbarn – en annan mår bra av det därför kanske spänner man av lite av den tuffa attityden liksom att man mår bra av att få vara bland polarna och snacka skit…

Sen kan man tänka sig att man ibland känner sig en smula prostituerad: när man söker jobb liksom *lismande* oh så trevligt ja, jag har aldrig haft problem med samarbete o nej då jag gillar människor – jodå alla människor faktiskt – man kanske kunde säga att jag är en människoälskare…tjena…men samtidigt – varför till varje pris visa alla sidor av sig själv – det gör man inte alltid med vem man än umgås med…

En annan sak som vi människor med framgång använder för att spela olika roller är vårt utseende men också som visar vilka vi är eller snarare vill vara: dresscoden.

Jag var hatad av många eftersom jag var så utstuderat svartrockig – svarta kläder, närmare ett och ett halvt kilo nitbälten och vid festliga tillfällen sminkad som sångaren i The Cure…Manson släng dig i väggen…

Och jag hade samma fördomar: kommer ihåg en gång på gymnasiet när en tjej i ettan pekade på min attacheväska (som var översållad av klistermärken och Tipexgraffitti…) och frågade:

Äärru teknist?

Ni får ursäkta men för mig som en av nio samhällsvetare bland närmare nittio ekonomer och nästan lika många teknister så var det inte direkt någon komplimang…

Och vi talar ofta om vilka vi åtminstone vill vara genom våra kläder och vårt utseende: problemet är väl att ibland är det inte alltid personen man ser som en loser är det…

Jag testade detta när jag skulle mönstra inför lumpen…eftersom jag tagit ett sabbatsår så kändes inte lumpen som något jag strävade efter liksom att jag är en smula pacifistiskt lagd och inte gillar tanken att lösa problem med väpnat våld – åtminstone inte problem där målet är människor…en trilskande gammal bil är en helt annan sak: skiftnyckel och *pang*…

Nå…alltså bestämde jag mig för att satsa på att få en frisedel…kära nån, mitt mål var att bli popstjärna och gick inte det så kunde jag ju bli journalist så…varför göra lumpen…

Så jag tog för första gången på flera år på mig ett par beiga chinos, en färgad skjorta, lämnade bältena hemma och satte på mig ett par bruna lågskor…ingen av mina klasskompisar kände igen mig när jag steg på bussen…

Och det lyckades – med viss hjälp av ett intyg på att jag var allergisk men jag blev aldrig misstänkliggjord…som de av mina gelikar som inte bytte “om”.

Vad sa det mig? Dels att man kan lura vem som helst med hur man går klädd – en kille som jag jobbar med lärde sig det: han är gammal punkare men nu jobbar han med olika projekt och behöver ibland träffa människor för att få ihop pengar och han fick lära sig att sätta på sig en slips och en kavaj när han åkte till byråkraterna gav honom mer än att hålla på sina principer om att aldrig sätta på sig en slips…

Och det ligger kanske i vem vi vill vara – just för situationen så kan det vara bra att fundera hur människor reagerar på vem du visar dig som – det ligger lite i det här med relationer tycker jag…vårt första intryck av en människa är ofta något externt – och ofta när det gäller IRL så är det utseendet. Och det får vi leva med…

Så visst vore det fantastiskt trevlig om det fanns en “gör om mig” supermarket där man kunde köpa ett helt liv – vänner, utseende, jobb, familj – allt klappat och klart med fina erbjudanden “tag två barn – katt på köpet” eller “börjar maken se lite luggsliten ut – byt upp dig till Macrosofts Male Deluxe, nu med extra ren brynja”. Det är ju lite vad alla “gör om mig” reportage handlar om – att man lätt kan skaffa sig ett liv…utifrån vissa bestämda premisser…som ingen egentligen vet vem som bestämmer…

Men jag tror att de har fel…

Fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv – är ändå viktigt:

vi är oss själva genom att bejaka att vi påverkas av andra och att vi är beroende av andra människor…men vi är ändå fria att välja vem vi vill vara själva – det är att vara rebell – att våga välja vem man vill vara… för även om det kan vara jobbigt med fullständig ärlighet från andra så är det farligt med falskhet inför sig själv – vem vill du bli, vad vill du vara?

För det handlar om vad du är, inte vad du gör – du får misslyckas därför du är aldrig misslyckad – rise and shine.

Jag är övertygad om detta – för var och en av oss bär på alla dessa möjligheter – och vi har friheten att välja utifrån olika premisser: och vad man än till slut blir och vad man än är så tror jag att man är meningsfull för någon – kanske man inte vet om det…men det är lite som fjärilseffekten inom kaosteorin – om du väljer att le mot någon så kanske du räddar dagen för denna – då är livet inte meningslöst.

Så till slut några minnesord:

Mofasa säger till Simba i Lejonkungen – du är mer än du blivit

fundera på det…