Hos Mymlan pågår en diskussion utifrån hennes postning Om att älska. Och även om hennes postningar alltid är intressanta så är det i efterföljande diskussioner som det hettar till.

När det gäller kärlek så finns det en hypotes som jag alltid fascineras över: den om att en människa inte kan älska någon annan om hon inte älskar sig själv. Det vill säga:

självkärlek → nästankärlek

Om den hypotesen stämmer så innebär det att det finns två möjliga slutsatser att dra:

• Vi lever i ett samhälle där en stor majoritet älskar sig själva: eftersom många älskar sin nästa.
• Vi lever i ett samhälle där nästankärlek är hotad då psykologer och själavårdare berättar om att frånvaron av självkärlek är en mycket vanlig fråga i samtal.
• Hypotesen stämmer inte: du behöver inte älska dig själv för att älska andra.

Problemet med hypotesen är att den faller igenom på olika delar: problemen ligger i att man då måste hantera saker som narcissismens frånvaro av nästankärlek: dvs. att självkärlek många gånger kan förhindra nästankärleken respektive att hypotesens verifierbarhet i princip är omöjlig eftersom självkärlek måste definieras på ett mätbart sätt. Vidare glömmer man bort att skilja på eros och agape när det gäller nästankärleken; dvs. det är skillnad på kärlek till en partner där attraktion är en del av kärlekskänslan och kärleken till en vän, ett barn eller någon annan.

Som själavårdare arbetade jag ofta med de två termerna självförtroende och självkänsla. Båda kan sägas ingå under självkärleken. Problemet är att många tenderar att se dem som synonymer; vilket innebär att ett gott självförtroende kan sägas vara självkärlek – trots att självförtroende kan sägas vara en extrovert påverkad känsla till skillnad mot självkänslan som handlar om en introversion.

För mig blir därför hypotesen självkärlek → nästankärlek ofullständig utifrån att den är för enkel. Den tar inte in det komplexa i människan. Personligheten och därmed kärleken till sig själv påverkas av så många olika saker. Men man skulle kunna säga att en mer sannolik hypotes är

(självförtroende + kärlek från nästan → självkänsla) + (nästankärlek → självförtroende → självkänsla) → självkärlek

Helt enkelt så handar det om att ett självförtroende och beviset för att någon kan älska mig ger självkänsla men också att min förmåga att faktiskt älska en annan människa (både eros och agape) ger självförtroendet och därmed också en högre självkänsla vilket därmed skapar förutsättning för självkärleken; av mig definierad som självkänsla + självförtroende.