När jag läser om Knutbyförsamlingens sekteristiska syn på sin egen exklusivitet, och hur avhopparna mår minns jag hur det var att hoppa av från den grupp som hade starka kopplingar till åttiotalets Livets Ord. På den tiden var Livets Ord en annan organisation än dagens närapå mainstreampingströrelse. Och de olika grupper, satelliter, som startades i olika församlingar inom olika kyrkor, fungerade utifrån ett decentraliserat system med starka lokala ledare vars egen uttolkning av framgångsteologin skapade oerhörda starka band inom gruppen. Just vi och dom-tänkandet, nödvändigheten att skilja sig från det normala livet, inte bli besmittad av ”världsligheten” var också starkt inom den grupp som jag hamnade i: en grupp som startades av en framgångsteologiskt frälst församlingsassistent i Svenska Kyrkan i Köping.
Jag valde att hoppa av 1986 efter ett och ett halvt år i gruppen. När jag hoppade av hade jag ingen kvar eftersom gruppen blivit det enda man levde i, de enda som man hade som vänner. Och att ha trott på något så hårt och sedan behöva hantera det faktum att det inte stämde: vem är det då som hade fel liksom?
Kanske är det den erfarenheten som gör att det inte är lika svårt att göra det igen: som jag gjort när det gäller prästeriet?