Årets P-blog, saggiga sagor och vanity blogs

Det är dags. Nomineringarna för årets upplaga av Årets Politiska Blogg är igång borta hos Bloggen Bent. Valobservatör är förra årets vinnare Promemorian. Se till att nominera: reglerna är visserligen kniviga om man tittar på vilka som faktiskt är mest framstående som politiska bloggare och jämför det med Bents regelverk (som jag tycker är bra):

alla som faller utanför följande kriterier:
* är professionella politiker
* jobbar som högre tjänstemän inom politiska staber
* har ett redaktionellt jobb på någon större tidning
* Är kända på ett sådant sätt att tävlingen kan förvridas av kändisskapet snarare än av en värdering av blogginnehållet (Jag vet att den här sista punkten är krånglig, men utan den kan vi lika gärna ge priset till Magnus Uggla på en gång).

Andra om: , , , ,

null

Jag fattar inte riktigt vad såväl Timbro som Svenskt Näringsliv håller på med. Tidigare har vi Timbro som dissar hela CSR-utvecklingen och idag berättar Frk Look om SN:s annons som försöker att förklara att alla de som är emot det kommersiella julfirandet har fel, via en märklig saga. Själv är jag knappast att kalla kommersiellt fientlig men att göra något sånt här återskapar bara den gamla synen på Svenskt Näringsliv som en ondskefull organisation som struntar i människan och bara intresserar sig för kollektivet företagen. Hela idén känns som att slå in rätt öppna dörrar: vi går mot en jul med nya omsättningsrekord, handlarna är knappast oroade över att kundtillströmningen inte blir minst lika stor som förra året – och att ge sig på mediernas kultursidor är i bästa fall som att sparka på någon som redan ligger, i värsta fall ett sätt att försöka tysta kritik.

Ännu mer förbannad blir jag som företagare på Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar. Det är en fullkomligt kontraproduktiv saga, som både nedvärderar mig som företagare och samtidigt skapar bilden av att sanna företagare bara vill tjäna pengar. När det gäller den sista sagan: om flickan som inte fick chansen så är även jag skeptisk till turordningsreglerna när det gäller avskedande men sagan som SN skapat bortser från det faktum att sagan helt enkelt inte är sann: om flickan var den duktigaste hade hennes chef kunnat undandra henne från turordningsreglerna.

Helt enkelt känns det som om jag, som marknadsliberal, fått ett hugg i ryggen av den organisation som borde vara en som jag kände samhörighet med.

Uppdatering: Kontraproduktiviteten visar sig direkt i den “motsaga” som Ullgren skriver i DN. Den är lika sann/osann som SN:s, vilket gör det hela till en helt öppen bana. Dumt, strategiskt otänkt och sorgligt att SN inte lärt sin läxa.

Uppdatering: Jag är iofs inte förvånad att Deepedition omnämns som “en annan blogg” i Dagens Medias rapportering – RvdB brukar ju inte direkt få några guldstjärnor här. (Tipstack till Jonas på Promemorian) Nu väntar jag med spänning på Synnöves mailsvar…Svaret har kommit och det var ett misstag.

Uppdatering: Dagens Media har ett lite udda publiceringssystem som helt enkelt gör en ny postning när de uppdaterar artiklarna. Här är den uppdaterade där Deepedition finns relaterad. Det hela blir än sorgligare när Tove Lifvedahl ska förklara kritiken och menar att

Av dem som är kritiska finns det ofta en koppling till Al Gore och klimatdebatten.

och att jag och andra kritiska röster egentligen bara har dåligt samvete:

ingen särskilt villig att själv berätta hur de får ihop sin egen konsumtion och samhällssyn – enklare då att ventilera dåligt samvete på oss.

Jävla skitsnack. Jag har inget som helst dåligt samvete för min konsumtion och min samhällssyn är antagligen många gånger mycket mer libertinsk än Toves. Att jag skulle vara “Gore”-anhängare tar jag som en personlig skymf. Men det är klart har man lagt ner ett par millar på en sån kass annonskampanj, där alla sidor blir förbannade, så måste man väl rädda ansiktet. Och jag skulle vilja se vem som är mest “politiskt korrekt” av Tove L och mig i säg prostitutionsdebatten eller diskussionen om termen pedofili. Nej, Lifvedahl har blivit svartfot gentemot sann liberalism och köpt den konservativa agendan. Det trodde jag inte skulle ske.

Uppdatering: Läs också Brits drapa mot SN och deras saggiga sagor.

Uppdatering: Trulsa påpekar att det hela handlar om att se sin målgrupp som rätt imbecill (och jag håller med många av de reklamare som uttalat sig i artikelkommentarerna om att det helt enkelt är uselt genomfört, dålig copywriting helt enkelt):

Det var tilltalet i det skrivna. En saga är normalt skrivet för barn, men har fler dimensioner och därmed behållning även för vuxna. Den här “sagan” är skriven som att jag som avsedd målgrupp (konsument) är en vuxen med en femårings hjärna.

Uppdatering: Nina, ännu en planner, blir lika sned hon. Dels över själva kampanjen och dels över Toves fånutspel:

Grejen är bara att kampanjen inte alls har startat en diskussion om de sakfrågor Svenskt Näringsliv vill lyfta. Reaktionen är för det första inte diskussionsartad. Den är förbannad och/eller raljerande. Och den rör inte alls arbetsrätt eller rättvis handel eller fritt företagande, utan en koloss till organisation som uttrycker sig som om alla andra vore puckon.

Uppdatering: Unni Drougge väntar tio dagar på att kommentera det. Och gör det kanske inte riktigt solitt…

Uppdatering: Bull säger sitt (via Banal).

Andra om: , , , , , ,

null

Om de politiska bloggarna handlar om citizen journalism, om att skapa ett medialandskap som bygger på delaktighet så finns det andra bloggar som är minst lika viktiga – eftersom de faktiskt berättar om det lilla livet. Trulsa skriver oerhört ingående och personligt om sin osäkerhet och sitt “bajsbagage“, Ajja skriver om att ha en mamma som inte klarar av att hennes dotter kommit ut som homo.

Andra om: , ,