Tänker på Mymlan som går genom helvetet. Rättegången. Med där, i hjärtat i tanken. Andra är där fysiskt. Tummar, stödjer och visar sitt stöd.
En dag som den här saknar jag Gud. Och tron. Bönen.
Faktiskt.

Uppdatering: Igår tänkte jag mycket på hur varje människa ändå är en ö – men att det hela tiden går båttrafik däremellan. Och hur communities och bloggar skapar möjligheter till att ändå inte känna sig ensam. Idag ännu ett bevis. Tiger, denna fantastiska kvinna som många av oss har att tacka för våra första stapplande steg inom HTML, har fått ett fruktansvärt besked. Det här är också en styrka i vår digitala samvaro – jag kan lämna mina tankar även med henne. Om vi inte hade haft vår krets hade jag inte vetat. Och jag hade aldrig lärt känna Mymlan.