Jag började på en dump. Saker jag hittat.
Men så insåg jag att de sände The Wall på SVT.
Det var ett tag sen jag såg den.
Jag kan varje ord i texterna.
Varje basgång.
Och jag insåg kanske mer än förut
hur mycket jag är Pink
och hur man varje gång bygger nya murar. Alltid nya murar.
Jag mår illa av bilden av relationen med hans mamma. Den är så sjukt lik den min mor skapade med mig.
Jag inser att jag överlevt genom att bli lika hård, lika svart. Lika elitistisk.
Och jag blir förbannad att jag inte kan köpa ”Coming Down Cold”. Den är just nu det bästa som finns i musikväg.
Hela mitt liv håller på att kantra. Men det är ändå på något bra sätt.
Vi pratade om helveten. Att vissa har dem utanför sig mestadels.
Men jag lever med mitt inre helvete.
Idag har jag ändå lyckats att plocka två deadlines.
Jag lever som fan.