Gudmundson är ute och cyklar i sin ledarartikel om Live Earth:

Live Earth väldigt mycket om framtidens tv. I en tid när fildelning på allvar börjat konkurrera med tv-kanalernas distributions-övertag måste tv-producenterna hitta nya vägar för att garantera höga tittarsiffror. Direktsända jippon är en av lösningarna. Det är ingen slump att tablåerna allt oftare fylls av galor. Att i efterhand titta på en hembränd dvd med en gala till förmån för världens hemlösa hundvalpar är lika ointressant som att titta på fotbollsmatcher i repris, för att de spänningsmoment som byggs in i sändningen (ska vi lyckas samla in tillräckligt med pengar för en ny hundgård i Bangladesh?) går förlorade. Mer än 120 kanaler har insett att Live Earth är ett fint sätt att vinna tillbaks för finansieringen viktiga ögonpar från datorskärmarna. Sveriges Television sänder hela 22 (!) timmar i sträck.

Han måste varit för ung när Live Aid sändes. I 22 timmar från hela världen. I övrigt känns det hela som ett fånigt sätt att nedvärdera diskussionen om klimatet. Visst: det finns en sanslös naivitet i diskussionen där dåligt väder skylls på klimatförändringen och naturliga fluktuationer struntas i. Men att som Gudmund mena att klimatfrågan är för vänstern vad kriget mot kommunismen är för högern är helt off.

Själv såg jag tre minuter Beastie Boys. Bara.

Andra om: Per Gudmundson, SvD, Live Earth, Live Aid