Sånt här gör mig jävligt upprörd:
Jennifer gör en jävligt blåst postning om präster. Fy fan. Helt uppåt väggarna.

Det upprör mig eftersom jag ju för tillfället sörjer ett ämbete som jag så benhårt trodde på, sörjer en tro (läs En sorg och Över nu så kanske min upprördhet kan förstås eller sättas i sin kontext). Det är som att hon säger till någon vars älskade dött att den personen inte fanns på riktigt utan var genomfalsk. Jag mår helt ärligt fysiskt illa! Jag blir oerhört ledsen för dem som är kvar i ämbetet och som än en gång blir trampade på av blåsta idioter som inte ens bryr sig om att ta reda på hur saker verkligen ligger till.
Nu ska jag åka hem – för tillfället ska yenny och diverse kommentatorer vara jävligt glada för det – och för att de inte säger det där rakt i ansiktet på mig…

Uppdatering: Det är fan inte lätt. Det här är mitt svar hos yenny – som hon inte förstår.

Vilket jävla bullshit! Jag tror att killen tycker det är pinsamt att brorsan ska bli präst. Jag kan lova dig att ingen väljer att bli präst utan att tro på det som han eller hon går in i. Varför? Well först och främst tar det minst 5,5 år att bli präst i Svenska kyrkan, med full studietid och därmed också fulla studiemedel. Bland annat gör man ett år med språklig bibelvetenskap vilket innebär att du måste lära dig läsa koinégrekiska eller hebreiska. På riktigt. Vidare går du sedan ett år och lär dig själva ”yrket” dvs. att jobba med själavård, begrava, döpa, juridiska delar osv osv osv. Under hela tiden så prövas du av det stift som du vill arbeta i (dvs. minst tre genomgripande djupsamtalsprövningar) plus att du hela tiden också behöver ta ett antal samtalssvängar med en själavårdare inför valet att gå in i kallet. Det som sedan händer är att när du väl är präst så blir du utskickad att jobba ett år under handledning, vilket innebär att du bara till viss del kan välja var du får jobba – resten beror på om det finns handledare att tillgå. Och sedan går du in i ett jobb där du jobbar minst varannan helg, ofta kvällsjobb och väljer man att bo i sin församling är man i princip aldrig ledig. Vissa präster väljer att ta specialisttjänster, ex.vis som sjukhuspräst eller ungdomspräst vilket innebär att de i princip har ständig jour. Detta gör man för en rätt mager lön jämfört med andra med samma långa universitetsutbildning och fr a så har facket för prästerna förhandlat bort allt vad övertidsersättning och obekväm arbetstid heter.
Jag blir helt ärligt jävligt stött. Själv har jag valt – eftersom jag inte längre tror – att avsäga mig ämbetet helt. Jag har varit präst, jag har varit inne i det här och ingen jag någonsin träffat – och jag har garanterat träffat många hundra präster fler än någon av er – har inte trott på Gud, på kyrkan (åtminstone rent generellt) och på sitt kall. De som jag mött som likt mig tappat tron genom mycket stora och omvälvande, ofta fruktansvärda händelser, har valt samma väg som mig – att sluta arbeta som präst och gå ur ämbetet.
Så det hela är ett jävla skitsnack helt enkelt. Okunnig, elakt och utan någon annan sanning än att det är förtal mot personer som väljer en väg som andra har svårt att förstå.
Pack.

Svårt? För att lista det hela då:

För att bli präst måste man
• läsa 160 poäng teologi
  inklusive en del språklig exegetik vilket för de flesta innebär att lära sig koinégrekiska och sedan läsa NT inom ämnet språklig exegetik
• läsa ett års praktisk pastoralutbildning vilket innebär själavård, juridik, praktiska kyrkliga handlingar, homiletik, kateketik
• under hela utbildningstiden ha kontakt med det stift för vilket man vill bli vigd och genomgå prövningar under vägen
• den sista prövningen är ett förhör inför stiftets domkapitel innan vigningen

När man vigts ska man

• göra sitt pastoratsadjunktsår i en församling under handledning vilket innebär att man inte säkert kommer precis dit man tänkt sig att bo
• jobba varannan helg vilket inte sällan innebär att man också jobbar tisdag – söndag, och där lördagskvällen går åt till att skriva predikan
• ofta jobba kvällstid, på julaftnar, nyårsaftnar, påsk och andra tider när övriga är lediga
• ha en låg ingångslön och en modest löneutveckling jämfört med andra med samma långa universitetsutbildning
• jobba under ett avtal som är fritt från övertidsersättning, ob-tillägg och möjlighet att ta ut tid mot tid

Sen får man leva med att

• präster har en mycket hög självmordsfrekvens jämfört med andra yrkesgrupper, en av de högsta skilsmässofrekvenserna (två präster gifta med varandra är nästan döfött), en skyhög andel av utmattningsdepressioner
• som präst är man i andras ögon aldrig ledig. Det innebär att man kan få försöka slippa själavårdande samtal på fester, försöka att få människor på affären att komma och prata med en dagen efter eller inse att man kan bli uppringd mitt i natten för att åka med dödsbud
• alltid bli ifrågasatt, märka hur människor börjar tänka på att inte svära, förklara att man faktiskt får dricka alkohol om man är präst, stå till svars för kvinnoprästmotståndet, homofobin och kyrkans historiska illdåd.

Jo självklart är det ett jobb som alla andra…

Uppdatering:
Jag glömde viss några saker (med anledning av ”Benjamin”s kommentar hos yenny:

Som präst ska du inte
• kritisera andra utan vara snäll – tanken på den heliga vreden är otäck. Snäll och vän.
• ha sex – de flesta människor i Sverige verkar tro att prästbarn tillkommer under något gudomligt inflytande
• nyttja tobak, köra för fort eller på annat sätt inte stämma överens med den svenska mellanmjölksmoralen.
  (Det mest surrealistiska jag varit med om i detta var en medelålders person som menade att präster inte borde ha Dr Marteens…)

Andra om: prästyrket, myter, felaktigheter, förtal, förutfattade meningar, utbildning