Att vilja leva och inte vilja dö

Samtidigt som jag läser det här börjar stereon spela “October” med U2. Och det blev så vackert på nåt sätt.
Loo:s ord:

Jag börjar få livsvilja, istället för att bara inte vilja dö.

känner jag igen mig i. Det är något som liksom spirar upp ibland, hårt ansatt av demonerna – kämpande med den kroniska depression jag faktiskt lider av. Men det händer ändå. En vilja till liv.

Jag tänkte en del på det igår. Som ni vet gillar jag att köra bil fort. Och igår fick en ung herre sittande i en pimpad och vässad Skoda (ja jag vet) för sig att han till varje pris skulle hålla mig bakom sig. För inte kunde en vit Renault Megane få köra om honom. Ute på den feta motorvägsdelen fick han sen ringa sin psykolog eftersom han helt enkelt släppte när vi närmade oss 170. Och jag funderade över det – att såväl motorcyklar som trimmade bilar helt enkelt inte lyckas. Är det att jag kör extra bra? Tja, jag är strateg och kör på det sättet. Men det slog mig att till skillnad mot dem är jag inte rädd för att dö. Jag vill det inte längre men alla år där det alltid varit en utväg, en befrielse, har gjort att jag inte har det mentala stoppet.

Och det kan låta motsägelsefullt att prata om livsvilja och samtidigt sakna dödsskräck. Samtidigt så hänger det kanske ihop.

Andra om: , , , ,