…there’s more to it than meet the eye.

Allvarligt – det känns som en dåligt underbyggd ursäkt och Pihlström borde nog kolla om det är någon som känner honom (och hans flickvän) som faktiskt valt att berätta för den potentiella arbetsgivaren om flickvännens blogg. För historien om att flickvännen bloggade och Jonas missade jobbet har ett antal stora skinande ologiska inslag. Det borde vara omöjligt för företaget att koppla ihop flickvännens blogg med den arbetssökande personen utan att det finns en förkunskap om att det finns en relation. Och att företaget skulle välja att fimpa någon som de faktiskt ville ha bara för att flickvännen inte vill flytta är märkligt – antingen är det så att företaget faktiskt ville slippa att anställa den personen och försökte hitta en förklaring eftersom de hellre vill anställa en person med sämre utbildning, eller så borde personalansvarige på Noss göra något annat – att inte fundera om det kanske är så att den arbetssökande faktiskt vill få ett jobb för att kunna flytta från flickvännen är i det närmaste en märklig omständighet.
Vidare – om företaget vore intresserade av den här nissen skulle de väl i sådana fall frågat. Det gjorde de inte vilket helt klart visar att de uppenbarligen inte var så imponerade av honom för övrigt.

Solklart är i varje fall att företaget måste titta över sina rutiner när det gäller att skicka tillbaka papper till arbetssökande…

Uppdatering. Bea har skrivit om det också: Inte bara din egen blogg har betydelse. Bert skriver också i frågan (Du är vad du skriver) och menar att om man måste ”förställa sig” så är det dåligt. Det håller jag inte riktigt med om – för precis som att varumärken bör göra extensiva och reguljära sökningar på sitt namn vore det oprofessionellt att inte göra sökning på de som man är intresserad av. I det här fallet verkar det däremot handla om att någon tipsat om bloggen eftersom det uppenbarligen är en anonym blogg.

Uppdatering. Många, exempelvis Mymlan och Polly fler har skrivit om händelsen och då ofta med hänvisning till artiklar i såväl SIF-tidningen som i Dina Pengar. Det intressanta är att det blir mycket solklart att hela blogghistorien är skapad av den som drabbats – i min mening för att han ska slippa facea verkligheten och inse att han inte är så jävla duktig helt enkelt.

Tommy Jersenius påpekar att personen som fick jobbet visserligen hade kortare utbildning, men erfarenhet från branschen. Han säger också att det inte finns något principiellt hinder för dem att göra sökningar på Internet.

Exakt. Varför ska en arbetsgivare låta bli att använda information från nätet? Det är vår skyldighet som bloggare att inse att det faktiskt går att hitta saker om oss. Själv väljer jag att köra med så öppna kort som möjligt. Alla vet att jag skriver, alla vet att jag kör ett hårt race när det gäller mina åsikter. Visserligen är jag idag säker eftersom jag numera är min egen arbetsgivare men fortfarande – det är mitt ansvar som bloggare att inse att allt kan användas emot mig. Eller mot mina närmaste. Etiskt har företaget inte gjort något fel – de har snarare gjort det helt rätt: de har tagit ansvar för att säkra upp den investering som en anställning faktiskt är. Det är dyrt att anställa människor (man kan lugnt räkna med att det, förutom lönekostnad, ligger på närmare 100′) och det är, på grund av att lagen skyddar anställda och inte företag, jävligt dyrt att anställa fel person. Så allt snack om att det är ”storebrorsfasoner” tycker jag ärligt talat är ren och skär bs.