En intressant artikel om Kristin Hearst: ”Min musik är inte trevlig”. Throwing Muses är liksom gudinnorna.

Hörde förresten på lokalnyheterna om att Boomtown i år inte har en enda tjej som sökande. Självklart blev det upptakten till ett försök till en lite upprörd ”men det är väl orättvist”-inslag men de kom liksom ingenstans mer än att en jazztjej uttryckte att hon tyckte att ”rock låter lite maskulint”…

Problemet tror jag är tidigare och faktiskt borde det gå att göra något åt det. Alla replokaler jag bevistat har på många sätt varit belägna långt utanför ära och redlighet, ofta på mörka bakgårdar, ödsliga skolområden och liknande. Som kille kan man vara lite oroad över att bli rånad – som tjej finns det mycket värre saker man kan råka ut för. Och det blir inte så kul när man varje gång måste ha sällskap till replokalen – det innebär att allt blir en inrutad schematisk grej och inte vad rockmusik ska vara – livet. Själv drev jag en replokal där vi försökte skapa den här möjligheten men problemet var att det fanns för få tider – eller snarare: det var för många band som ville spela. Några tjejband repade där men det tog sig ändå inte. Ett par band lyckades men de är killar (däribland Sugarplum Fairy). Det finns säkert en massa andra skäl – däribland några som kan klassas som könsfördomar (från såväl kvinnor som män) som gör att det ändå är så få riktigt bra kvinnliga musiker som kommer fram med sin egen musik – å andra sidan: det finns många och faktiskt kan jag säga att på åttiotalet var det många svenska kvinnliga musiker som dök upp också.

Det är jävligt synd (jag råkade skriva ”synt” först vilket ju var skojigt).

Andra om: Kristin Hearst, Throwing Muses, Boomtown, kvinnor, rockmusik, replokaler, Sugarplum Fairy