Jojo. Jag har ju haft en del annat för mig än att rejsa runt i bloggosfären. Så nu när jag läser ett par dagars skörd av vanity-bloggar1 inser jag att det inte bara är Waldorfpuckon som florerar utan min vän Kristina har fått sig ett eget troll – ett dyslektiskt troll till på köpet. Han (argumentationen och det lätt förvirrade men likväl idoga kommenterandet känns rätt manligt) har hakat upp sig på att K äger en het avsky mot särskrivningar. Det har hon och jag dividerat om ett flertal gånger – bland annat diskuterat den lätt (enligt mig) fascistoida organisationen skrivihop. Själv står jag för en ståndpunkt som handlar om att språket är dynamiskt och förändras, vilket gör att mycket särskrivande snarare kommer att ses som normal svenska om något – några år (se bara den snabba utvecklingen av att försvenska engelska ord som kommer från it-världen). Nåväl, denne riddare-av-skyddande-av-dyslektikers-rätt-att-vara-offer – även känd som ”ul” – viftar vilt såväl i Kristinas kommentarsfält som i mymlans. Och är i början roande – men utvecklar sig till att bli lika irriterande som en mygga. Surrar hela tiden utan att ens komma till skott.
Tyvärr är uppenbarligen detta troll ungefär lika mottaglig för vettiga argument som andra sektmedlemmar så jag säger bara: skaffa ett liv och ett rättstavningsprogram.
Uppdatering: Nu begär ”ul” att jag ska ta bort inlägget som handlar om hennes orerande… som om det kommer att hända.
Andra om: dyslektiker, ul, diskussion, roande, troll, åsikter, rättstavning, särskrivningar
- mitt privata omnämnande av mer personliga bloggar – kommer av att man i slutet av nittiotalet pratade om vanitysites: sajter som bara handlade om personen som gjorde dem [↩]