Wish upon a star

Fan… Spartacus del 1 är bra. Så inser man efteråt att man missat U2 live i Milano på TV4+. Jag behöver fan en PVR…

Uppdatering: Josh. Oavsett – alltid en biljett åt den andra. Never miss a concert.
Alltså. Åren igenom har jag fått lidit av att jag de facto avgudar U2. Det skiter jag i. För min del handlar det om mycket mer än ett ”arenarockband”. Det handlar om liv och död. Det handlar om det enda som alltid funnits där. På något jävla sätt funnits där.

Ett minne:
livet är tufft. Jag är fjorton. Ute och går på en speciell plats. Vatten finns där. Tillräckligt för att bara falla i och försvinna. Det är min plan. En walkman. Ett band med U2. Och när jag börjar klättra upp för att låta mig falla – först fem -tio meter ner, ner i mörkt djupt vatten. Pride. Pride (in the name of love). Rakt in i hjärtat. Rakt in i den sönderdeprimerade hjärnan.

Idag vill jag leva. Inte för något annat än livet. Men fortfarande. With or without you. 2005 från Milano. Tårar. Jag minns hur det är den låt som HS spelade för Solstickan i magen. Varje kväll. Och jag minns hur både han och jag liksom stannade upp utanför Thorn – han i vagnen när vi för första gången äntligen hörde den nya singeln ”Beautiful Day”.

Så sorry. Jag må vara extrem ibland i min musiksmak. Men U2 är det största, det bästa – det enda – som finns. Så. Aldrig kommer jag att missa en konsert till (som jag gjorde med Eriksbergskonserterna). För precis som med musiken så är det störst. Terrorprinsessan var i magen på den sista. HS säger att hon sparkade – jag är övertygad om att hon dansade: som hon numera gör hela tiden.

Så jag tänker fan inte be om ursäkt. Jag älskar U2. Jag avgudar U2. Det är det enda jag numera tror på.

Andra bloggar om: , , , , ,